Jag gick in beredd på besvikelse, för inte kan X-Men-filmerna fortsätta vara så bra som de har varit hittills? Med undantag för de två Wolverinecentrerade filmerna (det är synd att en av de minst intressanta karaktärerna ständigt får en central plats enbart på upplevd coolhet) så har de varit fantastiska hela vägen. De startade den moderna superhjältefilmvågen och regerar den fortfarande.
Det beror dels på det rika källmaterialet med bottnar och konflikter som går bortom goda superhjältar mot onda superskurkar, men det finns filmer som har gjort mycket sämre ifrån sig med lika rika källor. Framför allt beror det på att folket bakom de här filmerna förstår poängen med superhjältar. Det handlar inte om deras krafter.
Visst, professor X (Patrick Stewart) är telepat, Magneto (Ian McKellen) styr över magnetism, Mystique (Jennifer Lawrence) kan byta utseende, Wolverine (Hugh Jackman) har klor och läker precis allting, Kitty Pryde (Ellen Page) går genom väggar och så vidare, men det är inte det intressanta. Det handlar om människorna med krafterna, vad de känner och tänker, hur de påverkas av dem, hur världen påverkas. Det är inte för att professorn är telepat och Magneto kan slänga runt metall med tanken som vi bryr oss om deras relation.
Och det gör vi. De är vänner som blev fiender och nu har blivit vänner igen, i en framtid där det av Magneto förutspådda kriget mellan mutanter och människor blivit verklighet. Mutantjagande robotar som kallas Sentinels, uppfunna av Bolivar Trask (Peter Dinklage) har mördat oräkneliga mutanter, människor som hjälpt mutanter, och människor som kanske en dag skulle få mutantbarn eller -barnbarn. De få överlevande hankar sig fram i en förstörd, grå och hopplös värld.
Professor X och Magneto, nu återförenade, har spårat katastrofen till en händelse 1973 och har nu en plan. Kitty Pryde, som fått förmågan att föra andra tillbaka i tiden, ska föra tillbaka en av dem i ett försök att ändra historien. Den ende som kan överleva en så lång resa är Wolverine. Han vaknar upp i sin yngre kropp 1973 och börjar leta efter dem vars hjälp han måste ha: de yngre versionerna av professorn och Magneto, nu hatiska fiender.
Redan under de första minuterna bevisar X-Men: Days of Future Past att action är en levande genre. Varför måste vi lida oss igenom dessa tråkiga, repetitiva actionscener när det går att göra så här fantastiska saker? Det är hisnande, visuellt intagande, och lyckligt originellt. När Blink (Fan Bingbing) kastar portaler omkring sig i striden mot Sentinels tackade jag filmgudarna för CGI och förmågan att skapa underverk med den.
Efter den starten hade filmen mig som i en liten ask och det blev inte sämre. Actionscenerna var fortsatt briljanta (jag älskade den där Peter (Evan Peters) rör sig så snabbt att kulor hänger i luften) och bitarna däremellan var deras riktiga raison d'etre, en historia som fängslade. I fruktansvärda sekvenser ser vi Sentinels döda mutanter på brutala sätt, och det känns. Överlevarnas förtvivlan och beslutsamhet är äkta och vibrerande.
Varenda karaktär är förståelig, hjälte som skurk. X-Men: Days of Future Past är en actionfest med känsla och hjärta, en karaktärsstudie med superkrafter, en allegori och en analogi och bara en förbannat bra film.
Om inte annat så är den remarkabel av en helt annan anledning. Peter Dinklage är 1.35 lång; i den här filmen spelar han en karaktär som i serietidningarna var normallång, och hans längd berörs inte med ett ord. Tydligen tyckte de bara att han var rätt skådespelare för rollen. Det är synd att det är fantastiskt, men fantastiskt är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar