Det här var mycket bättre än jag väntade mig. Jag är svag för high concept men van att bli besviken; alldeles för ofta måste enkla idéer spädas ut med onödiga detaljer för att bli en film som kan sälja biobiljetter, och det går hur som helst aldrig att göra en film som är lika ren som sin idé. Man måste ha karaktärer.
Idén i The Purge är denna: I den nära framtidens USA har våldsbrott nästan utraderats genom att man en gång om året, i tolv timmar, tillåter all brottslighet. Polisen och brandkåren slutar jobba, ambulanserna slutar köra. De rika antingen barrikaderar sig bakom förstklassiga säkerhetssystem eller ger sig ut på mördarstråt; de fattiga gömmer sig om de kan och annars är det döda eller dödas.
Tanken bakom detta är den katartiska: mordnatten är en säkerhetsventil som släpper ut alla våldstendenser så att amerikanerna kan vara lugna och snälla resten av året. Det verkar funka, då brott nästan försvunnit och ekonomin blomstrar, enligt vissa därför att de fattiga och improduktiva årligen mördas.
Den katartiska förklaringen har förstås sina uppenbara brister, som jag hoppades att filmen skulle ta upp. Den främsta är väl att de allra flesta våldsbrott inte är planerade utan impulsiva, något som sker i fyllevansinne eller passionerad vrede.
Dessutom lyckas de allra flesta människor leva utan att släppa ut sin aggression; det är inte den inneboende våldsamheten hos människan - let's face it, mannen - utan ett fåtals själviskhet och dåliga impulskontroll som ställer till det för samhället.
De ämnena går The Purge inte in på, och det blev snabbt rätt tydligt att den inte tänkte göra det. Att den gick in på andra saker, lika viktiga, gör den riktigt bra.
Våra huvudpersoner är den stenrika familjen Sandin. Pappa James (Ethan Hawke) har tjänat ihop deras välstånd genom att sälja ovan nämnda säkerhetssystem. Han bor i ett flådigt hem med sin fru Mary (Lena Headey), truliga dotter Zoey (Adelaide Kane) och morbide son Charlie (Max Burkholder).
Föräldrarna är starka anhängare av The Purge även om de själva inte känner behovet att delta, och deras plan för natten är att stänga in sig bakom sina dyra barriärer och vänta ut de tolv timmarna. Men naturligtvis går något fel, och utanför dörren står ett gäng skitungar ledda av en genuint läskig psykopat (Rhys Wakefield).
Det är väl omöjligt för den här historien att inte degenerera till våld och action, men innan dess hinner The Purge använda sitt koncept för att skapa en förvånansvärt skarp metafor. James och Mary stödjer the Purge och dess bra effekter på andras bekostnad, men de har aldrig behövt hantera den själva, öga mot öga. Den här filmen går oväntat långt, och det är inte svårt att dra paralleller med livet som jag och ni alla lever, varje dag. Vem dör för vår skull och hur skulle vi leva om vi tvingades se det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar