Coneheads började som
ett gäng sketcher på Saturday Night Live på sjuttiotalet, när Dan
Aykroyd och Bill Murray huserade där. Jag har bara sett en enda av
dessa sketcher om en familj rymdvarelser med märklig huvudform
som misslyckas med att smälta in i ett amerikanskt radhusområde - för
dem som är intresserade av sånt var det avsnittet där familjen
delar ut öl och stekta ägg till grannungarna på Halloween och
dottern vill utöva apple-bobbing - och den var inte vidare rolig.
Men det var inte bara
därför som jag aldrig kände någon större lust att se fler. En
räckte, helt enkelt. Jag kunde räkna ut formeln. Rymdvarelserna gör
något konstigt, människorna invänder, rymdvarelserna försvarar
sig med att de är från Frankrike, ingen kommenterar huvudformen.
Hur ska detta kunna sträckas ut till en långfilm?
Det går inte, och det
gick inte. Liksom den katastrofala Mr Magoo-filmen med Leslie Nielsen
faller detta försök att dra ut en kort sketch till en och en halv
timme, och det faller så hårt att golvet spricker. Ett ganska trist
skämt som till slut kan locka skratt ur trogna fans av ren
igenkänning, det är inte nog att bygga en film på. Det hade
behövts något mer.
Det förstod förstås
filmskaparna också. Dan Aykroyd är ingen idiot och har fått ur sig
en och annan bra film genom åren. Ändå lyckas han göra det
klassiska misstaget: att bara öka skalan, inte innehållet.
Plötsligt handlar det om hela Jordens överlevnad, inte bara en
familj rymdvarelser. Men resten av filmen kan inte backa upp det.
Handlingen är bara sås inslängd för att fylla det tomma utrymmet.
Hur gör man något
liknande rätt? Som i Simpsons-filmen. Visst, där handlade det om en
serie med halvtimmesavsnitt, inte sketcher på några minuter, men
principen är den samma. Inget händer i Simpsons-filmen som inte
hade kunnat hända i ett avsnitt av TV-serien. Den är ett långt
avsnitt och inte för att fylla ut utan för att den berättar en
historia som passar bättre med längre löptid. Ingenting i filmen
känns forcerat eller överdrivet.
Coneheads, däremot, är
ingenting annat. Det är bara lustiga vanor och oförståelse och
låtsande att ingen alls har konformat huvud, och sen är det helt
plötsligt tillbaka till hemplaneten och invasion av Jorden som om
det ska väga upp att det knappt finns nog här för en sketch, och
inte ens en bra sketch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar