Haywire (2011) - 4/6

Mallory Kane (Gina Carano) är agent av ett slag som aldrig specificeras men definitivt involverar våld. Hon arbetar för ett företag som sysslar med "operations". Något har uppenbarligen gått fel - det gör det alltid - och när hon sitter på ett café dyker Aaron (Channing Tatum) upp och det slutar med slagsmål.

Den oskyldige förbipasserande Scott (Michael Angarano) hjälper henne och de flyr tillsammans i Scotts bil. Under bilfärden berättar Mallory vad det är som pågår och vi får se det i återblickar som blandas med filmens nutid.

Vad det handlar om är mindre viktigt. Det här är en actionfilm av den gamla ullen, som pusslar ihop en handling som fungerar väl nog för att inte distrahera oss och som ger anledning till gott om välkoreograferade slagsmålsscener.

Det som gör den här filmen annorlunda är Gina Carano, som är ett riktigt fynd. Före detta MMA-utövare på elitnivå, före detta American Gladiator, och vacker på ett i Hollywood ovanligt sätt. Hon ser ut som en snygg kvinna som faktiskt kan ta hand om sig i slagsmål, och det beror på att hon kan det. Inte bara hennes karaktär, utan hon själv.

Det betyder inte att en kvinna som Mallory Kane skulle kunna finnas, men det gäller alla actionhjältar. I verkligheten hade hon varit död efter halva filmen, bara därför att varje sannolikhetskurva förr eller senare når sitt slut. Hur bra man än är finns det en gräns. Det betyder bara att om en kvinna som Mallory Kane fanns, skulle hon förmodligen se ut som Gina Carano. Hon är inget benrangel som Cameron Diaz och Lucy Liu i Charlie's Angels.

Slagsmålsscenerna, som ju är filmens poäng, har en väldigt speciell karaktär. Visst är de orealistiska, men de är betydligt närmare verkligheten än det vi är vana att se. Jag vet inte hur mycket Gina Carano hade att säga till om angående koreografin men jag misstänker att det var en hel del. Slagsmål som liknade dessa har jag sett förut, i en MMA-ring.

De kommer inte riktigt fram till det bästa i genren, som scenen i Grosse Pointe Blank som lyckas med att vara realistisk och underhållande på samma gång, men de är fascinerande att se bara för nyhetsvärdet. Nu för tiden när actionscener blir tråkigare och tråkigare i takt med att effekterna blir bättre och bättre är det skönt att se en hjälte som verkar ha varit på plats medan kamerorna rullade, en kvinna som verkligen sparkade och slog. Hur mycket av det är på riktigt och hur mycket av det är CGI? Jag vet inte, men det ser ut ungefär som när Errol Flynn fäktades. Det är gott nog.