söndag 23 december 2012

Rise of the Planet of the Apes (2011) - 6/6


Den här filmen har inte mycket med de tidigare Apornas planet-filmerna att göra. Den tar ett par namn därifrån och kastar in en krystad referens som den helst kunde ha skippat, men bortsett från det står den på egna ben. Det tackar jag för; jag var aldrig ett fan av de tidigare, vare sig de gamla eller Tim Burtons besynnerliga skapelse.

Dr Will Rodman (James Franco) arbetar för läkemedelsföretaget Gen-Sys, där han arbetar med ett preparat som han hoppas ska bota Alzheimers. När en av chimpanserna han testat den senaste versionen på visar tecken på ökande intelligens blir han själaglad och ber sin chef Steven Jacobs (David Oyelowo) om lov att testa på människor.

Det kräver audiens med styrelsen, och dr Rodmans presentation förstörs av att chimpansen bryter sig loss och går bärsärkagång. Efter det, får doktorn veta, finns det inte en chans att mirakelmedlet ALZ-112 kommer att godkännas. Order ges om att lägga ner projektet och avliva samtliga chimpanser.

Djurskötaren Robert Franklin (Tyler Labine) lyder motvilligt men upptäcker att Rodmans stjärnchimpans hade en hemlighet: en nyfödd chimpansbebis. Hennes vrede var inte aggression, bara beskyddarinstinkt. Han vägrar avliva bebisen och lämnar den i stället till Rodman, som kallar den Caesar, uppfostrar den som sin egen och upptäcker att den är onaturligt intelligent. Tydligen fick den något från sin mor.

Redan här får jag betydliga problem. Är inte läkemedelsföretag snarare kända för att ivrigt pusha igenom sina nya kassakor - och ett botemedel mot Alzheimers skulle vara en sanslös kassako - än att vara överdrivet försiktiga vad gäller testning och bieffekter? Är en aggressiv chimpans verkligen bevis nog för att lägga ner ett svindyrt projekt? Chimpanser är aggressiva ändå; det verkar bra mycket mer sannolikt att det inte har ett dugg med medicinen att göra.

Jag är inte i närheten av klar än. Det görs klart att Caesars mamma bara fick en dos av ALZ-112 hyggligt nyligen innan filmen börjar, så hon måste ha varit enormt gravid när hon fick den. Hur kunde detta föras vidare till en färdigutvecklad bebis? Vi får veta att medlet dels fungerar som ett virus och dels är väldigt snabbverkande så det förklarar väl det, men varför sa då dr Rodman, som borde veta bättre, att det överförts genetiskt?

Fortfarande inte klar. Ingen som vet ett enda dugg om chimpanser skulle ge en chimpansbebis till en vanlig privatperson eller försöka uppfostra en i en förortsvilla. Vad var det där för konstigt ställe som Caesar hamnar på egentligen? Hur blev den där orangutangen som den var? Och mot slutet så gör Caesar något som ingen chimpans någonsin kan, oavsett hur genialisk den är.

Normalt innebär det faktum att jag tänker på sånt här medan jag ser en film att filmen är rätt dålig. En bra film kan distrahera från intrigproblem, åtminstone tills den är slut. En riktigt bra film gör intrigproblemen irrelevanta. Rise of the Planet of the Apes är annorlunda. Jag kunde både störas av handlingens fel och tycka om det jag såg. Jag tyckte om Caesar, jag tyckte om dr Rodman, jag tyckte om John Lithgow som doktorns Alzheimers-drabbade far. Jag tyckte om handlingen, en av de sällsynta som inte följer ett uppsatt mönster. Jag visste inte vart den var på väg, och jag ville veta.

Jag blev inte besviken. Filmen skapar något väldigt speciellt när den närmar sig sitt klimax, och den gav mig en känsloreaktion som förvånade mig. Om inte annat så är den en påminnelse om att vi människor behärskar vår värld enbart på grund av vår intelligens. De här scenerna tog sig rakt in i mitt filmälskarhjärta men lämnade inte hjärnan orörd.

Effekterna är ingenting annat än fullständigt spektakulära, samtidigt som de undgår fallgropen att dra uppmärksamhet till sig. Jag var halvvägs igenom filmen innan jag ens började fundera över det faktum att det inte rimligen kunde vara riktiga apor jag tittade på. Innan dess dök tanken inte upp i huvudet, så perfekt och sömlös var tekniken. Gollum är inte längre det bästa CGI jag har sett, nu är det Caesar. Båda skapades av de nyzeeländska genierna Weta Workshop, och båda spelades av motion capture-proffset Andy Serkis. Det känns som om ingen annan är med och tävlar.

Utan den kvalitén på effekterna hade Caesar aldrig kunnat bli en så fascinerande karaktär som han är.  Han är något av det intressantaste och mest intagande jag sett på film; en helt egen varelse som förblir djupt trovärdig. Hur smart han än blir så slutar han aldrig vara en chimpans. Han är inte en människa i chimpanskropp, han är en intelligent chimpans. Vi kommer närmare honom än vi kommer många av de mänskliga karaktärerna.

Trots alla hål och problem började Rise of the Planet of the Apes som en bra film och blev stadigt bättre tills den avslutades som fantastisk. Den snubblade i början och ett par gånger senare, men den innehåller scener som inte liknar något annat jag sett och berättar en historia som inte är riktigt lik någon annan jag hört. Den är i korthet mycket bättre än jag väntade mig och mycket bättre än den har någon rätt att vara. Jag försöker se fram emot uppföljaren men kan inte se hur den ska kunna komma i närheten av sin föregångare.

Inga kommentarer: