Jag är inte göteborgare och vet precis tillräckligt om Håkan Hellström för att förstå var den här filmens titel kommer ifrån; jag antar att det skulle hjälpa mig uppskatta den om det vore annorlunda. Men ändå... kom igen. Är detta filmen som kallats "skönaste filmen någonsin", som röstades fram till bästa svenska film 2013, som kallats urmysig och feelgood och mumsbit och "slår det mesta som visats på svensk film"? Det här är ingen skön film. Det här är en dyster, tråkig film om patetiska förlorare.
Den värste av dem är Pål (Adam Lundgren) som vid sisådär 25 års ålder bor hemma hos sin farfar (Tomas von Brömssen). Han är en talangfull musiker men kan inte uppträda på grund av patologisk rampfeber. Så fort han försöker så börjar han moona, kräkas eller beatboxa.
Hans bästa vänner är MMA-fightern Lena (Josefin Neldén), som är kär i honom utan att han märker det, och den irrationelle smågangstern Johnny (Jonathan Andersson). In i hans liv kliver den vackra sångerskan Eva (Disa Östrand), som vill spela med honom och som han vill ligga med. Sen är det den vanliga småromantiken och en onödig, malplacerad bihandling om knarkhandel.
Känn ingen sorg vill så gärna vara tokrolig och avslappnat charmig, men den är alldeles för ansträngd och självmedveten. Resultatet blir i stället trist och deppigt, inte alls den mysfilm som den påstås vara. Den enda karaktären jag kan bry mig om är Lena, och henne önskar jag ett bättre öde än det filmen utsätter henne för. Utan att se den vet du redan vilket det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar