Den gravt överskattade The Graduate bygger på en bok av Charles Webb, som enligt den här filmen i sin tur byggde på en sann historia om en familj i Pasadena. Den där uppvuxna Sarah Huttinger (Jennifer Aniston) har länge undrat vem av alla hennes grannar och bekanta det kan ha varit som i verkligheten var Mrs Robinson.
Just nu har hon dock större problem. Hon och pojkvännen Jeff (Mark Ruffalo) är på väg hem till Pasadena för att bevista systern Annies (Mena Suvari) bröllop med Scott (Steve Sandvoss), som Sarah aldrig träffat. Nej, hon har inte en särskilt nära relation till sin familj. Hon har faktiskt aldrig känt sig som en del av den.
Väl på plats försöker hon leva sig in i den extas alla andra känner - och parera frågorna om när det är dags för henne och Jeff - och hennes stora hjälp är mormodern Katharine Richelieu (Shirley MacLaine). Det blir än mer komplicerad när hon får det påpekat för sig att hon föddes mindre än nio månader efter föräldrarnas bröllop och att hennes mamma Jocelyn (Jennifer Taylor) veckan innan bröllopet försvann med Beau Burroughs (då Trevor Stock, numera Kevin Costner). Kan det vara så att pappa Earl (Richard Jenkins) faktiskt inte är hennes biologiske far, och skulle det förklara varför hon inte liknar någon annan i familjen?
Det finns två anledningar att se den här filmen: Shirley MacLaine och Richard Jenkins. De räcker dock inte för att höja den här trista gröten till sevärdhet, men gudarna ska veta att de försöker. MacLaines Katharine är en vasstungad, smart, tuff, för-gammal-för-att-bry-sig cooltant, en av få i filmens Pasadena som vi faktiskt kan förmås tycka om och en av få som verkar äkta. Hon säger vad hon tycker utan att linda in det, hon är ärlig även när det är obehagligt, och under det taggiga skalet är hennes kärlek genuin.
Den alltid lysande Jenkins (se The Visitor) har en mindre tacksam roll att jobba med men han gör något mycket fint med det han har, och han får leverera filmens bästa - och definitivt mest känslofyllda - replik under ett sent samtal med Sarah. Det här är mannen med svaren och mycket i hjärtat som kanske inte syns.
Resten av Rumor Has It... är dock en trist röra av ointressanta förvecklingar och osannolika vändningar. Jag kan inte kalla den klichéartad, men det kanske hade varit bättre om den vore det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar