Musikaler är ofta - och detta säger jag som musikalälskare - rätt krystade. Det kan göras musikal av nästan vilken oförtjänt historia som helst, och jukeboxmusikaler borde rimligen lida ännu mer av det syndromet än andra. Det brukar de dock faktiskt inte göra, men Mamma Mia! bryter mönstret. Detta är en riktigt ansträngd berättelse hopsatt enbart för att stödja ganska dåliga versioner av låtar som i de flesta fall inte var ABBAs bästa till att börja med.
Storyn är dum i sig och blir bara dummare i detaljerna. Sophie (Amanda Seyfried) ska blott tjugoårig gifta sig med Sky (Dominic Cooper). Hon vill ha sin far på bröllopet vilket är knepigt då hon inte vet vem han är, men efter att ha rotat i sin mor Donnas (Meryl Streep) gamla dagböcker har hon identifierat tre kandidater som hon bjuder in till den ö där hon och mamman driver ett hotell.
De tre har vuxit upp från de vagabonder som en gång låg med Donna och nu är de arkitekten Sam Carmichael (Pierce Brosnan), bankiren Harry Bright (Colin Firth) och den kringresande sjömannen och författaren Bill Anderson (Stellan Skarsgård), vars båt för ut alla tre till ön. Sophie möter dem och försöker hålla dem hemliga från sin mamma, som dock givetvis bums upptäcker dem och så är förvecklingarna igång.
Donna och Sophie har vars två vänner, Tanya (Christine Baranski), Rosie (Julie Walters), Ali (Ashley Lilley) och Lisa (Rachel McDowall), vars uppgift är att glida omkring i bakgrunden och provocera fram nån sidohandling så att ytterligare en låt kan pressas in.
Hur den här filmen slog så hårt som den gjorde är ett mysterium. Ingen av skådespelarna är lika bra som vi sett dem vara i andra filmer, och det låter inte som om de valts ut för sina sångrösters skull heller. Särskilt Brosnan sågades av recensenterna och det är lätt att hålla med.
Det som räddar Mamma Mia! från total katastrof är att den är så förbaskat glad och positiv att det är svårt att inte ryckas med åtminstone ibland, och några av låtarna är faktiskt både bra i sig och bra i den här versionen. Men jag väntade mig något mycket mer av en ABBA-musikal, särskilt en som haft sån sanslös framgång som den här.
Storyn är dum i sig och blir bara dummare i detaljerna. Sophie (Amanda Seyfried) ska blott tjugoårig gifta sig med Sky (Dominic Cooper). Hon vill ha sin far på bröllopet vilket är knepigt då hon inte vet vem han är, men efter att ha rotat i sin mor Donnas (Meryl Streep) gamla dagböcker har hon identifierat tre kandidater som hon bjuder in till den ö där hon och mamman driver ett hotell.
De tre har vuxit upp från de vagabonder som en gång låg med Donna och nu är de arkitekten Sam Carmichael (Pierce Brosnan), bankiren Harry Bright (Colin Firth) och den kringresande sjömannen och författaren Bill Anderson (Stellan Skarsgård), vars båt för ut alla tre till ön. Sophie möter dem och försöker hålla dem hemliga från sin mamma, som dock givetvis bums upptäcker dem och så är förvecklingarna igång.
Donna och Sophie har vars två vänner, Tanya (Christine Baranski), Rosie (Julie Walters), Ali (Ashley Lilley) och Lisa (Rachel McDowall), vars uppgift är att glida omkring i bakgrunden och provocera fram nån sidohandling så att ytterligare en låt kan pressas in.
Hur den här filmen slog så hårt som den gjorde är ett mysterium. Ingen av skådespelarna är lika bra som vi sett dem vara i andra filmer, och det låter inte som om de valts ut för sina sångrösters skull heller. Särskilt Brosnan sågades av recensenterna och det är lätt att hålla med.
Det som räddar Mamma Mia! från total katastrof är att den är så förbaskat glad och positiv att det är svårt att inte ryckas med åtminstone ibland, och några av låtarna är faktiskt både bra i sig och bra i den här versionen. Men jag väntade mig något mycket mer av en ABBA-musikal, särskilt en som haft sån sanslös framgång som den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar