Jag har nog aldrig sett Jason Statham vara annat än underhållande, men i första scenen av Wild Card trodde jag att det hade hänt. Som tur var så hämtade han upp sig så fort han fick spela sin riktiga roll. Trist bara att filmen inte följde med honom och han fortsatte vara det bästa i filmen. Det brukar han vara - han är sin tids Nicolas Cage och jag hoppas det slutar bättre för honom - men man kan ändå hoppas på att filmen gör sin bit.
Det gör inte Wild Card. Den är en osammanhängande sörja. Stathams Nick Wild är nån sorts legosoldat/livvakt/proffshårding i Las Vegas som drömmer om att vinna 500.000 dollar och ta fem år ledigt. En scen handlar om hur hans vän Holly (Dominik Garcia-Lorido) vill ha hämnd på mannen som våldtog och misshandlade henne. En annan handlar om hur Cyrus Kinnick (Michael Angarano) vill att Nick ska lära honom vara en badass. En tredje handlar om gangsterbossen Baby (Stanley Tucci) som måste hantera anklagelser mot Nick. En fjärde handlar om hur Nick vinner en massa pengar, av ingen synbar anledning alls.
Ingenting passar ihop med något annat, och de ständigt återkommande actionscenerna är lika ojämna. Den där Nick Wild slåss med två flåbusar (Chris Browning och Matthew Willig) är bra på samma sätt som Matrix var när den var ny, men resten är bara saker vi sett förut. Det är tur att Statham är där och gör varje scen uthärdlig.
Detta är Jason Stathams eget älsklingsprojekt, och den tanken gör mig lite sorgsen. Han är fantastisk på det han gör, en skådespelare jag tycker bättre och bättre om för varje film jag ser, men när han skapar något själv är det tydligen inte Hummingbird eller Homefront, utan Wild Card. Hoppas han väntar ett årtionde innan han provar igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar