Det här väntade jag mig
inte. Av allt jag hört hade jag fått intrycket att Thor var en av
de sämre superhjältefilmerna, en feg och formulaisk historia som
mycket försiktigt höll sig borta från minsta risk och såg till
att med religiös trohet följa mallen, och dessutom misslyckades med
att göra det på ett underhållande sätt.
I stället visade den sig
vara en av de bättre superhjältefilmerna, i alla fall bland dem som
aldrig har siktat på att bli nästa Dark Knight. Om den följer
mallen är det med en väldigt lössläppt inställning till den och
karaktärerna - särskilt skurken - är betydligt intressantare än
de brukar vara. Handlingen är inte en simpel ursäkt för
actionscener, men ändå försummas inte de senare. Thor är
förvånansvärt bra men mer ändå: den är helt enkelt bra.
Titelns Thor (Chris
Hemsworth) är baserad på, men inte identisk med, förfädernas
åskgud från Asgård. Här är Asgård en av de nio världar som
utgör kosmos; bland de andra finns Jotunheim, där Asgårds fiender
frostjättarna lever, Vanaheim, Alfheim, Nornheim och förstås vår
egen Jord. Asgårdagudarna är i själva verket främmande varelser
med så avancerad teknologi att den från vår synvinkel förefaller
magisk. Nej, jag tänker inte dra upp det där trötta Arthur C.
Clarke-citatet, men det hade passat väldigt bra.
Thor är son till Odin
(Anthony Hopkins), Asgårds härskare, och har uppfostrats till att
ta över tronen när han är gammal nog. Hans kröning avbryts av att
frostjättarna på något sätt tar sig in i Asgård för att stjäla
tillbaka en kista som Odin tog från dem när han besegrade dem tusen
år tidigare. Jättarna besegras av försvarsverken och Odin vill
låta ärendet vila, men Thor nöjer sig inte med det. I stället
leder han sina vänner Sif (Jaimie Alexander), Volstagg (Ray
Stevenson), Hogun (Tadanobu Asano) och Fandral (Joshua Dallas), och
sin bror Loki (Tom Hiddleston) till Jotunheim för att finna
frostjättarnas kung Laufey (Colm Feore).
För att komma dit måste
väktaren Heimdall (Idris Elba; Asgård är mycket mer etniskt
mångfacetterat här än i de klassiska myterna) släppa igenom dem
och han är tillräckligt nyfiken på hur frostjättarna tog sig
förbi honom för att gå med på det. Men väl i Jotunheim går
allting åt skogen, pappa Odin måste kliva emellan, och han är
djupt besviken på sin impulsive son. Odin bestämmer sig för att
Thor inte är redo att bli kung, och han skickas i exil till Jorden.
Där stöter han på
forskarna Jane Foster (Natalie Portman) och Erik Selvig (Stellan
Skarsgård). Här hade det kunnat bli riktigt dåligt; det finns inte
mycket att göra med fisk-på-torra-land-scener och
åskgud-på-Jorden-scener lät inte alltför hoppingivande. Men det
fungerar faktiskt. Humorn träffar rätt, klichéerna hanteras
varsamt, och Thors i och för sig förutsägbara karaktärsutveckling
är inte bara ett alibi utan något som faktiskt rullar trovärdigt
och ger filmen dess mening.
Ändå är det Loki som
höjer Thor över genomsnittet. Ja, han är naturligtvis skurken. Det
är uppenbart för alla som ser honom, som hör hans namn, som vet
något om någonting, som har varit vakna, eller som sett Avengers.
Men han är ingen trädocka, han är en riktig karaktär. Han är
inte ond för ondskans skull. Jag är inte ens säker på att jag
skulle kalla honom ond. I Avengers är han det, absolut, men då har
han varit med om en del jävelskap och sånt kan förändra en
åskgudabror. När vi tror att han ska sticka kniven i Thors rygg, då
är han fortfarande lojal. Han har sina hemligheter och sina planer,
men det finns sådant som är hemligt för honom och hans egna ränker
växer fram i takt med att han lär sig. Jag förstår varför han
gör det han gör, och han är ingen skurk från början.
Mot alla mina
förväntningar tyckte jag om Thor, bra mycket mer än de flesta
filmer Marvelmaskinen har producerat de senaste åren. Kanske var det
inverkan från regissören Kenneth Branagh - och vem trodde att han
någonsin skulle regissera en film baserad på en serietidning? -
eller så kanske de bara hade tur med manus och skådespelare den här
gången. Det spelar mindre roll. Det viktiga är att Thor är en bra
film, inte bara ännu en rörlig seriefigur i en tid när de flödar i en till synes ostoppbar ström.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar