Dredd (2012) - 2/6

När jag hörde att det skulle komma en ny Dredd-film tänkte jag att den här gången ska de nog lyckas få rätt på den och om inte så kommer den i alla fall att vara bättre än den förra. Jag hade rätt i det senare och det är det trevligaste jag kan säga om den här filmen.

Den börjar hyggligt lovande med bakgrundshistorien om Mega-City One och den radioaktiva ödemarken, och Judges som skipar dödlig rättvisa efter summariska rättegångar. Vi får träffa Dredd (Karl Urban) och hans nyblivna elev, psimutanten Anderson (Olivia Thirlby). Vi presenteras också för gängledaren Ma-Ma (Lena Headey), ärkeskurken och den sortens onding som ger sina offer tidsuppfattningsförändrande droger innan hon torterar ihjäl dem.

Dredd och Anderson beger sig till skyskrapan Peach Trees där tre mordoffer just hittats. De söker upp gärningsmännen, medlemmar av Ma-Mas knarkgäng, och Anderson identifierar mördaren (Wood Harris) men är bara 99% säker och då kan man inte avrätta honom. I stället ska de dra honom tillbaka till högkvarteret för förhör. Ma-Ma har andra planer, isolerar byggnaden och ger sina underhuggare order att döda Dredd och Anderson. Därifrån består resten av filmen av en enda lång actionscen.

Men är det inte något som är fel? Hur ser staden ut egentligen? Borta är seriens futuristiska stadslandskap med sina fritt svävande motorvägar i dussintals nivåer. Borta är de bisarra karaktärerna - psykedeliska punkare, maskincyborger och förvridna människor. I stället får vi en stad som ser ut som ungefär vilken modern stad som helst. Människor i vanliga kläder, med barnvagnar, bakom ratten på helt vanliga bilar. Större delen av tiden kunde det här vara vår egen Jord i stället för en science fiction-värld hundratals år in i framtiden. Det är egentligen bara Dredds hjälm som ser ut att komma från framtiden. Den förra filmen försökte i alla fall visa oss Dredds värld, även om den misslyckades.

Tyvärr stämmer det för handlingen också. Det finns ingen anledning för detta att vara en Dreddhistoria. Andersons psykiska gåvor är inte nödvändiga för handlingen och bortsett från dem är detta som vilken våldsam snutberättelse som helst. Den påminner inte lite om snedträffen The Raid: Redemption och höjer sig inte mycket över dess nivå. Dredd och Anderson springer från korridor till korridor, lägenhet till lägenhet, släpar sin fånge med sig, och sprutar kulor över sina fiender. Och det är allt. Science fiction-elementen är inslängda för att Dredd ska kunna heta Dredd.

Ännu en nittiominuters actionscen alltså, och inte ens en särskilt bra en. Det finns inget i Dredd som vi inte har sett förut. Jag antar att jag får vänta femton-tjugo år till på en bra Dreddfilm.