When Harry Met Sally (1989) - 2/6

Om jag någonsin sätter mig ner och skriver en lista över de mest överskattade filmerna någonsin så kommer väl filmer som The Notebook, Gladiator och Independence Day att ligga bra till. Jag är också rätt säker på att någonstans på listan kommer man att hitta When Harry Met Sally, en nästan unisont hyllad romantisk komedi som inte förtjänar mer än att glömmas omedelbart efter första titten.

Den koncentrerar sig på den fundamentala - och fundamentalt ointressanta - frågan om huruvida män eller kvinnor någonsin kan vara bara vänner eller om sex alltid kommer att komma emellan. Svaret på den frågan är så uppenbart ja. Annars är det illa ställt med mänskligheten. Den här filmen gjordes innan man behövde stoppa in ordet "heterosexuella" i den meningen, men funderade de inte ens på vilket helvete världen vore för bisexuella om det vore sant? De skulle inte kunna vara vänner med någon alls.

Ändå verkar filmen ställa sig på den sidan att nej, det går inte. Män och kvinnor kan inte vara vänner, det kommer alltid att sluta med sex och kärlek. Vad för eländiga liv har filmskaparna egentligen? Har de inga vänner av motsatt kön alls? Är de helt oförmögna att umgås platoniskt med någon de finner attraktiv? Eller som de finner oattraktiv, förresten. Som Harry (Billy Crystal) säger: "You pretty much want to nail them too". Och då är det förstås helt omöjligt att vara vänner. Har vi verkligen kommit så här långt sen 1989?

Harry och Sally (Meg Ryan) stöter på varandra som nyutexaminerade collegestudenter och har marginellt intressanta samtal innan de skiljs åt och sedan av en slump träffas med några års mellanrum för att ha ytterligare marginellt intressanta samtal. Ibland är de upptagna med andra och ibland är de singlar, de ger sig på att bli vänner trots att Harry bestämt hävdar att det är omöjligt.

Allt eftersom tiden går kommer de närmare och närmare och vi har vetat hur det skulle gå sen deras första ord. Att det är totalt otroligt att de här två människorna någonsin skulle vistas i närheten av varandra är förstås inget hinder, för den romantiska komedins konventioner krossar sådana småproblem.

Det som gör filmen uthärdlig är att den faktiskt har några roliga repliker här och var och att Meg Ryan befinner sig i början av den för henne mycket lämpliga "girl next door"-image hon först skulle odla och sen göra allt hon kunde för att bli av med. Vad gäller Billy Crystal ska jag nöja mig med att säga att jag har svårt för honom.

Det går väl inte att recensera When Harry Met Sally utan att nämna den berömda restaurangscenen där Sally fejkar en orgasm. Visst, avslutningsrepliken var rätt skoj första gången jag hörde den, men resten? Jag vet inte om jag har hört en fejkad orgasm i verkligheten, men jag kan i alla fall med säkerhet säga att jag aldrig hört en som var så här uppenbart fejkad.

--------------------------------------------------

Och därmed har jag - håll i er - publicerat den här bloggens femhundrade filmrecension. Kan jag, trots att det råkade bli en så lam film som slog ner denna milstolpe, få ett "hurra"?