The Ninja Mission (1984) - 1/6

På åttiotalet var det hett med ninjor. Väldigt, väldigt hett. Maskerade män sparkades och slogs, kastade kaststjärnor och klätrrade på väggar, gjorde volter och rörde sig förbannat tyst - om än oftast fullt synliga. Den svenska filmindustrin ville förstås inte missa tåget utan producerade i ninjavågens mitt The Ninja Mission, en finansiell framgång och tydligen en av Sveriges största exportprodukter. Det hindrar dock inte att den också är riktigt, riktigt usel. Och inte på ett roligt sätt, åh nej. Det här kan man inte skratta åt. Det här kan man bara lida sig igenom.

Det finns mycket att lida av. Skådespelarprestationer som ger ord som "bottennapp" ny innebörd. Dubbade engelska repliker med nästintill otroliga "spot the Swede"-accenter. Oändligt långa, oändligt sega actionscener som saknar betydelse för handlingen och bara består av ansiktslösa människor som dödar varandra. Filler, filler, filler och mer filler. Ett slut som gör filmen meningslös, som om det behövdes. Den besynnerliga förkärlek för slow motion som vi såg i Thriller - och det funkar inte bättre här.

Professor Markov (Curt Broberg) hoppade för nåt tiotal år sen av till Sovjetunionen, där han nu nått fantastiska men odefinierade framgångar inom kärnfusion. Sent omsider har han kommit underfund med att det kanske inte är så klipskt att ge sina hemligheter till Sovjet, så han har bestämt sig för att hoppa av igen, nu västerut. Han har fått kontakt med CIA men kräver att få träffa sin dotter Nadja (Hanna Pola) som bor i Sverige. Tyvärr har KGB fått nys om det hela.

Legosoldaten Mason (Christofer Kohlberg) räddar Nadja från KGB:s agenter, de goda agenterna lyckas få ut Markov, och allt verkar klappat och klart. Men KGB är kvickare än så, slår tillbaka, kidnappar både Markov och Nadja och stoppar in dem i en fabrik i Ryssland, medan de slår i sina fångar att de är fria i Sverige. Det är faktiskt en hyggligt okej idé men det är den enda i filmen. Markov går på det och har en väldigt emotionell återförening med dottern som inte sett honom sen hon var liten, och sedan börjar han arbeta.

Mason tar sig in i Ryssland och nåt i stil med den sista tredjedelen av filmen är en oändlig actionscen där han försöker få ut Markov och Nadja, och få med sig anteckningarna som professorn ivrigt håller på att dechiffrera - han skrev dem med en kod så komplex att bara han i hela världen kan knäcka den.

Vad har då ninjor med detta att göra? Inte mycket. Mason för befäl över ett gäng av dem, och är tydligen en själv. Ordet "ninja" används tre gånger i filmen och ninjorna själva spelar aldrig roll för handlingen. Det skulle inte förvåna mig om det fanns ett färdigt manus men någon briljant människa sa "ninjor är tokhett just nu, vi måste ha ninjor!". De kom med i titeln och omslaget men knappt i filmen. Vi tillbringar visserligen mycket tid med att se dem, dessa svartklädda maskerade mördare som vi aldrig annars ser och därmed inte har någon relation till, döda vitklädda maskerade ondingar som vi aldrig annars ser och därmed inte har någon relation till. Men de påverkar inte handlingen alls, de bara tar sig igenom intryckta, trista scener.

The Ninja Mission exemplifierar ordet "kalkonfilm". Den har inte en enda ljus sida, ingenting värt att minnas, ingenting spännande eller välgjort eller ens roligt. Det sägs att den slog hårt i Asien; i så fall är jag rädd för vad asiaterna tror om svensk film.