Den här filmen tar
väldigt lång tid på sig att komma nånvart, och innan dess är den
frustrerande rörig. Ett tag verkar den som om den försöker sig på
ett genreskifte i From Dusk Till Dawn-stil, men det visar sig vara
ett villospår och jag tycker faktiskt det är rätt skönt. Jag kan
inte tänka mig att det kunde ha fungerat bra.
Max Payne är nämligen
ett klassiskt exempel på en film där regin bara fallerar. Till att
börja med är den så grå att jag undrar varför man brydde sig om
att alls göra den i färg; bortsett från några eldsflammor och
enstaka sekvenser - främst i slutet - är de fåtaliga färgklickarna
irrelevanta. Regissören John Moore slarvar bort de chanser han ger
sig och om han hade gett sig in på Tarantinos revir hade nog
resultatet bara blivit pinsamt.
Men du får ursäkta att
jag trodde att det var det han gjorde. Max Payne börjar som ett
deppigt polisactiondrama, med Mark Wahlberg som den utbrände snuten
Payne som såg sin fru Michelle (Marianthi) och deras baby mördas
och nu är besatt av att hitta den av mördarna som han inte dödade,
den kvällen. Kollegorna tassar på tå runt honom, nykomlingarna
råds att låta honom vara i fred och gamla kompisar försöker
envist ta sig fram till honom.
Sen springer plötsligt
en kvinna (Olga Kurylenko) nerför en gata och blir jagad av
bevingade skuggvarelser medan hon skriker "inte än, inte än".
Kvinnan, Natasha Sax, har precis träffat Payne och hans plånbok
hittas bredvid hennes kropp, så nu måste han reda ut vad som hände
med henne och rentvå sig. Natashas syster Mona (Mila Kunis, som
måste ha använt styltor i den här filmen) dyker upp och nu är de
ett tufft skjutjärnsvingande par som söker sanningen.
Och så blir en
babblande, tatuerad man utsliten genom ett fönster av en svart ängel
och faller till sin död i en faktiskt mycket välgjord - den bästa
i filmen - men väldigt kort sekvens. Max och Mona fortsätter följa
upp sina ledtrådar, och först en god stund senare börjar vi förstå
hur det hänger ihop alltihop. Michelles död, Natashas död, och de
svarta änglarna. Och en annan tatuerad, flintskallig man med en
machete, och nånting blått i provrör, och besynnerliga
mordritualer, och fornnordisk mytologi. Allt förklaras inte, och det
tar lång tid att förklara det som förklaras. Spänning och
intresse byggs upp, men levereras inte.
Under tiden flyger det en
hel massa bly. När jag recenserar en film som Max Payne blir jag
alltid sugen på att skriva något i stil med att allt som kan göras
med pistolbeväpnade män på film redan har gjorts, men jag är
faktiskt övertygad om att det inte har det. Någon där ute är ett
geni på uppgång och hen kommer att skapa den mest briljanta
shootout vi någonsin skådat, med sekvenser vi inte kunde föreställa
sig. John Moore är inte det geniet, och i Max Payne ser vi bara sånt
vi sett förut, om och om igen. Ingen fantasi, ingen inlevelse, bara
springa och skjuta. I grått.
Max Payne fick mig att
längta efter att få se samma material i händerna på en bättre
regissör. Det finns särskilt en scen, när huvudpersonen får ett
formidabelt hallucinatoriskt psykbryt, där den väntande
genialiteten riktigt vibrerade under ytan men inte tilläts komma ut.
En skicklig regissör hade kunnat göra den scenen till något
verkligt minnesvärt. Det kanske rentav gäller hela filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar