Captain America: The First Avenger (2011) - 4/6

Liksom alla genrer har även superhjältefilmen en formel, skapt ur forntid men finslipad av moderna filmskapare. Om man följer den - och i övrigt vet vad man gör - får man antagligen en åtminstone halvhygglig film som gör nog med pengar för att slipsarna ska bli nöjda, om man bryter mot den tar man en risk och det kan gå bra eller hemskt illa. Captain America: The First Avenger tar inga risker, och mycket riktigt fick vi en hygglig film som gjorde slipsarna nöjda.

Formeln börjar med presentationen av huvudpersonen och hans ursprungshistoria. Samma sak görs förstås med skurken, för en intressant sådan är fullständigt essentiell. Vi har testet, där den nyblivne superhjälten prövar sina förmågor för första gången. Insikten följer, där superhjälten kommer underfund med vad han ska göra med krafterna.

Vi har mötet med skurken, där de gärna får ha ett kvasifilosofiskt samtal; om skurken hävdar att han och hjälten liknar varandra är det en bonus. Skurken har en ond plan som hjälten måste stoppa. Det är aldrig hjälten som har en plan; skurken är alltid den drivande. Krydda med bifigurer, inklusive skurkens högra hand som besegras en bit innan slutet, och en slutstrid där det goda besegrar det onda, och där har du en film. En film som kan bli medioker - Green Lantern - eller helt okej underhållning, som Captain America: The First Avenger.

Huvudpersonen är den korte, klene astmatikern Steve Rogers (Chris Evans) som inget hellre vill än att tjäna sitt land i andra världskriget, men han får förstås nej när han försöker ta värvning. Det hindrar inte Rogers; han försöker om och om igen och ljuger om sin identitet men nekas varenda gång. Hans vänner får korsa Atlanten och spöa Hitler, men själv verkar han dömd att stanna hemma. Han har mod och en genuin vilja att göra gott, men hans kropp sviker honom.

Hans ursprungshistoria går ut på att han till slut får chansen. Den amerikanska armén experimenterar med ett revolutionerande serum som ska skapa en armé av supersoldater. Rogers lyckas bli deras första försökskanin genom att bli uppmärksammad för sin patriotism, sin godhet och sin inre styrka. Med hjälp av serumet och strålning förvandlas han till ett muskelpaket med övermänsklig styrka, snabbhet och uthållighet.

Testet kommer direkt; en fientlig agent ser honom förvandlas och skrider till verket. En vild jakt följer där Rogers får visa precis vad han kan när han springer ifatt bilar, duckar för kulor, dyker efter en ubåt och sliter ut dess förare. Under de första scenerna lärde vi känna och fick börja tycka om Rogers; nu ser vi vad han kan göra.

Skurken presenteras som den maktgalne nazistiske vetenskapsmannen Johann Schmidt (Hugo Weaving). Mannen Rogers jagar ner är agent för Schmidts organisation Hydra, ursprungligen tyska arméns vetenskapliga avdelning men numera oberoende. Jag misstänker att det har funnits fler nazistiska filmskurkar än det någonsin fanns faktiska nazister.

Schmidts ursprungshistoria är att han var den förste att ta samma serum som nu skapat Captain America. Enligt utsago gjorde det honom starkare - så mycket starkare att han anser sig ha lämnat mänskligheten bakom sig - men det hade också bieffekter som jag inte tänker gå närmare in på men hinten är att han kallas "Red Skull".

Efter Hydras sabotage går det inte att skapa fler supersoldater så USA har bara en enda och bestämmer sig för att använda honom för PR. Han får sin dräkt och sköld, han blir seriehjälte, och han reser landet runt och gör reklam för krigsobligationer, men han vill mer än så. Eftersom försäljningen av obligationerna går upp 10% varje gång han besöker en stad så kan man ifrågasätta hur mycket mer en enda man kan göra, superhjälte eller ej, men det är så Rogers tänker.

Därmed följer insikten och Rogers ger sig av på ett självsvåldigt som ger honom berömmelse, viktig information och förstås mötet med skurken. De har mycket riktigt ett kvasifilosofiskt samtal och Red Skull hävdar traditionsenligt att de liknar varandra medan Captain America energiskt förnekar det.

Bifigurer finns det gott om och det finns lika gott om talang till att fylla rollerna. Agent Peggy Carter (Hayley Atwell) är tjejen som Rogers kärar ner sig i och som kärar ner sig i honom, James "Bucky" Barnes (Sebastian Stan) är sidekicken, Howard Stark (Dominic Cooper) är teknikgeniet och Iron Mans far som bidrar med tekniska underverk och Captain Americas oförstörbara sköld, överste Chester Phillips (Tommy Lee Jones) är en stenhård militär, doktor Abraham Erskine (Stanley Tucci) är supersoldatserumets uppfinnare. Ett par av de här människorna dör förstås och motiverar därmed Captain America ytterligare. Andreskurken är doktor Arnim Zola som för Red Skull är det Stark och Abraham är för Captain America.

Skurkens onda plan är den här gången rätt enkel: han har kommit över en energikälla som kallas för Tesserakten (känd från den senare The Avengers) och med den försörjer han hemska förstörelsevapen som kan utplåna hela USA:s östkust på en halvtimme. Det här är inte en man som slösar tid. Medan han arbetar för att bli redo arbetar Captain America för att förstöra Hydra-baser runt om i Europa.

Till slut finns bara en kvar, och därmed följer slutstriden. Den är tyvärr inte lika underhållande som testscenen men det är inget fel på den - den har biljakt och flygplan och akrobatik och imponerande stunts. Slutet kan man förstås räkna ut om man vet minsta lilla om Captain America och/eller har sett The Avengers, men det fungerar ändå.

Allt det här fungerar, faktiskt. Vi vet att Steve Rogers är en riktig människa och även om jag inte tror riktigt på tanken att en som varit svag hela sitt liv kommer att bli en bättre supermänniska än någon som alltid varit stark - alldeles för många mobbingoffer tar första bästa chans att själva bli mobbare - tror jag på att han blir det. Därmed bryr jag mig också om allt det överdrivna jag får se och kan ta det till mig som harmlös underhållning med ett aldrig så litet stråk av allvar undertill. Det var precis det Green Lantern gjorde fel; Hal Jordan var totalt blank och ointressant, inte en människa så mycket som en pappfigur.

Captain America: The First Avenger är ett exempel på hur man kan spela säkert, följa formeln och lyckas. Den tillhandahåller precis vad man väntar sig, varken mer eller mindre, och underhåller framgångsrikt från början till slut.