Den första Red Dawn är en kultklassiker som är förvånansvärt bra även när man ser den för första gången flera decennier efter att den kom. Den här nya versionen är ett halvhjärtat och misslyckat försök att efterapa sin föregångare, tydligen utfört av människor som inte alls förstod varför den första fungerade.
En jämförelse mellan de två är illustrativ. I den första invaderades USA av Sovjetunionen, i en tid när det stora röda landet i öster framstod som en oövervinnelig monolit och världshistoriens största hot. I den andra invaderas USA av Nordkorea, i en tid när koreanerna visserligen skramlar med sablarna när de kan men aldrig har varit ett trovärdigt hot mot Amerika. Ändå kan det lilla landet tydligen ta över hela USA på bara några dagar, och deras första attack involverar en himmelsförmörkande mängd fallskärmsjägare över Spokane, femtio mil från närmaste kust. USA:s flygvapen måste ha varit i ett tragiskt tillstånd.
I den första sker invasionen med tanks och bilar, soldater och gevär. I den andra finns det förstås en massa sånt men själva attacken sker huvudsakligen via ganska dålig CGI och explosioner som överträffas i filmer som är femtio år gamla. Det här är inte en av de filmer som använder CGI för att skapa världar och bilder vi annars inte hade kunnat få se; det här är en av de filmer som använder CGI för att inte behöva sätta ihop riktiga effekter.
I båda filmerna bildar ett gäng ungdomar en våldsam motståndsrörelse och inleder terroristoperationer mot ockupanterna. I den första är gerillakriget en smutsig, blodig och ganska realistisk historia. Ungdomarna är ständigt ungefär en minut från katastrofen. De gör räder utanför staden och sjunker i antal allt eftersom de faller för kulor och knivar. Deras insats var mer att inspirera än att segra. I den andra är de superhjältar som tydligen kan gå ut och in ur staden som de vill, de är sprängämnesexperter och hela nordkoreanska armén har bara en chans mot dessa otränade tonåringar när de senare klantar sig. De dör bara när det är dramatiskt korrekt och historien kräver det. Den pratar en del om hur fult och hemskt krig är, men det är nog bara för sakens skull.
I den första spelar Patrick Swayze Jed Eckert, den äldste av gerillasoldaterna och den som tar befälet när det blir dags och börjar spöa skiten ur ryssen. I den andra spelas Jed av Chris "Thor" Hemsworth, hans skicklighet förklaras med att han är krigsveteran, och han är det bästa i filmen. Han är faktiskt väldigt underhållande att titta på, till och med när han fastnat i den här soppan. I övrigt finns det inte mycket av skådespelartalang här och inte mycket av karaktärer heller; vi får lite inslängda detaljer så att vi ska bry oss om människorna vi ser men filmen ser ingen anledning att bygga upp dem till riktiga personligheter.
I båda filmerna kämpar ungdomarna tappert, dels mot fienden och dels mot slitningar inom gruppen, konflikter, och eländet som det innebär att vara en tonåring van vid det goda livet som plötsligt måste leva utan all bekvämlighet och slåss för att överleva. Det är förstås en historia som man inte kan undvika att känna något inför, en historia som det är svårt att förstöra. Det finns stunder i den nya Red Dawn som drar nytta av det känslomässiga kapital den får gratis. Ändå kan jag inte säga annat än att jag hellre ser den första Red Dawn tio gånger än den andra en enda gång till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar