Thomas ville se exempel på vad jag skulle kalla dåligt skådespel, och jag är ju intet om icke tillmötesgående. Låt mig bara först fastslå vad jag betraktar som bra skådespel. Det handlar inte bara om att uttala repliker på ett övertygande sätt även om det är en omistlig del, det handlar om att i gester och minspel backa upp replikerna, att bli rollen man spelar. Det bästa en skådespelare kan göra är därmed att få publiken att glömma att den tittar på en skådespelare. Skådespelaren ska själv försvinna in i karaktären, bli irrelevant, och helt ersättas.
En dålig skådespelare är alltså i min mening en som inte beter sig som sin karaktär utan som en skådespelare som spelar karaktären i fråga. Det är därför det är så pass sällan man ser bra skådespel när det rör sig om klassiskt material; det finns ett beteende som förväntas av Shakespeare-aktörer och de kommer vid Gud att bete sig på det viset när de får chansen att spela Shakespeare, och hur Hamlet, Othello eller Romeo hade betett sig om de varit verkliga är av noll vikt och betydelse. Skådespelare som vet hur man traditionellt läser Shakespeare hyllas, men de efterliknar ingenting annat än hur skådespelare läser Shakespeare. Samtidigt är flera av dem - Ian McKellen, Patrick Stewart - skickliga skådespelare när de gör något annat än rituellt upprepande av Bardens ord.
Som exempel på en i denna mening dålig skådespelare framhåller jag Liv Tyler, vars största roll hittills väl varit Arwen i Lord of the Rings-trilogin. Det är inte en lätt filmserie att spela i, det ska erkännas. Det finns få beröringspunkter mellan en av Tolkiens karaktärer och en verklig människa. Det är inte lätt för en nutida i-landsbo att veta hur det känns att leva i Midgård i tiden när Sauron reser sig och skuggan sprider sig.
Ändå klarar de flesta av det. Hobbitarna har det faktiskt lättast. De är ändå i princip transplanterade människor, på plats för att vara våra ställföreträdare och känna och tänka allt det där som hjältarna inte kan känna och tänka för det här är den sjutusende orchen de hackar ihjäl den här veckan. Alla de andra vet precis vad det är som pågår och måste visa hur viktigt det är. I ett minnesvärt ögonblick i den första filmen ser Elrond Sauron gå in på slagfältet och visar med en blick och en min att det här är farligt, det här är stort, det här är viktigt. Hugo Weaving fallerar en gång eller två senare i serien - liksom en klar majoritet av rollistan; det är inga lätta repliker att uttala med övertygelse - men det ögonblicket gör han perfekt och Elronds känslor strålar ut från bioduken.
Men Liv Tyler? Jag kan inte påminna mig ett enda tillfälle när hon förefaller vara en alv snarare än en människa som spelar en alv. När hon står på ena sidan av floden och ringvålnaderna på den andra och de hotar henne och kräver att hon ska lämna över den förgiftade Frodo säger hon "If you want him, come and claim him", men hon säger det inte som en odödlig, desperat krigerska som försöker locka ut ringvålnaderna i floden utan som en kvinna som fått en replik att läsa upp. Det finns ingen känsla, inget engagemang, bara ord. När hon gråter över den döende Frodo är det bara tårar, inte sorg. Det finns ingen kärlek mellan henne och Aragorn eller agg i hennes gräl med sin far. Bara platta ord.
Det är naturligtvis oerhört subjektiva och svårbeskrivliga ting vi pratar om här. Det fanns säkert gott om biotittare som tyckte att varenda karaktär i Lord of the Rings lät som om hen klippts ut ur en illustrerad version av Romarbrevet. För att förtydliga vill jag därför visa restaurangscenen ur Heat, dels spelad av De Niro och Pacino, och dels spelad av Holdham och Brennan. Det är samma scen med samma repliker, men jag tror inte det finns någon som inte kan se skillnad på skådespelet, och knappt någon som föredrar den senare framför den förra.
Det finns mer än rå färdighet som gör en skådespelare bra. Den svårgripbara egenskapen "charm" eller "magnetism" är en ovärderlig hjälp. Oavsett vad Colin Firth, Johnny Depp eller Michael Caine faktiskt gör är det alltid roligt att titta på dem, bara för att det är något som drar oss till dem. Kanske kan en psykolog förklara det närmare; jag är bara nöjd med att jag kan se What a Girl Wants utan att må illa bara för att det är kul att se Colin Firth jobba.
Som motpol till Firth och hans likar framhåller jag Adam Sandler. Dels saknar han all skicklighet av det slag jag gick igenom ovan, men framför allt önskar jag alltid att det var någon annan jag tittade på. Han inte bara rycker mig ur illusionen genom att bete sig som en komiker snarare än som sin roll, han är dessutom aktivt tråkig och obehaglig att betrakta.
Till och med när han gör en film jag faktiskt tycker om - The Wedding Singer är mig veterligen det enda exemplet - är den bra trots honom, inte på grund av honom. Världen är full av skådespelare jag mycket hellre hade sett som Robbie, skådespelare som inte varit fast i ett uttrycksmönster och dessutom varit oförklarligt tilldragande innan de ens sa första ordet.
2 kommentarer:
Har tagit lite tid för mig att svara här för jag ville se hard candy så jag inte råkade se spoilersen. Hursomhelst förstår jag vad du menar, även om det är en väldigt ytlig förklaring. Kanske är Pacino/De Niro uppenbart bättre än Holdham/Brennan men jag tycker Holdham/Brennan har ett annat artistiskt djup(som troligen är en helt egen tolkning) i att de framhäver hur styltade och overkliga karaktärerna faktiskt är. Det är ju personligt och så men när jag ser Pacino/De Niro tänker jag typ "aha där sitter pacino och spelar snut mot de niros skurkroll" och ja, det är såklart universellt för all film någonsin att om man tänker på det så är det bara låtsasblod, skådisar, stuntmän och datoranimationer och jag har aldrig lyckats skaka av mig den känslan när jag kollar på film och har lärt mig leva med att skådisar som bäst(pacino & pals) som mest är "inte i vägen för storyn" och som värst har med sig ett enormt baggage associationer som gör deras insats helt orimlig för karaktären. I fallet med independence day, fresh prince in bel air.
Kul iaf att man fick två inlägg tillägnade min enkla fråga(som egentligen bara var överraskning över att du inte tyckte will smith spelade något annat än will smith).
Det jag reagerar på här är att du kallar Heats karaktärer för styltade och overkliga. Styltade, simpla, "typer" snarare än riktiga människor är de naturligtvis, för det är alla fiktiva karaktärer. Det finns ingen så efterbliven att hen inte är komplexare än en fiktiv karaktär har chans att bli inom sitt verks ramar. Heats karaktärer är kanske inte historiens komplexaste, men de är rätt långt ifrån de simplaste.
Men overkliga? Det finns snutar och det finns skurkar, den ena sorten jagar den andra. Om Pacino och De Niro spelar ovanligt fanatiska versioner så är det för att det är vad just det här verket behövde eller sökte, en studie i de här karaktärerna. Om Holdham/Brennan gör det bättre för att de genom sin bristande talang visar att karaktärerna är dåliga så blir det ju väldigt meta och en dålig skådespelare är alltid bättre än en bra. Det kanske finns tillfällen när det stämmer (jag har hört Elizabeth Berkleys insats i Showgirls försvaras på den grunden).
Angående Will Smith så kanske han spelar Will Smith i Independence Day (jag känner honom inte personligen så jag vet inte), men om det var det Independence Day behövde så var han rätt för Independence Day. Det är som med Keanu Reeves som ofta skälls för usel men bara har smal range. I rätt roll (A Scanner Darkly, Dracula) är det inget fel på honom.
Skicka en kommentar