The Bridge on the River Kwai (1957) - 6/6

The Bridge on the River Kwai handlar om brittiska krigsfångar som tvingas bygga en bro åt sina japanska tillfångatagare, men ämnet är kollisioner mellan civilisationer och kulturer. Det är amerikanen Shears (William Holden från Sunset Boulevard, i dag föga känd men på sin tid en gigantisk stjärna) som får stå för den förnuftiga synvinkeln gentemot britterna Nicholson (Alec Guinness) och Warden (Jack Hawkins) och japanen Saito (Sessue Hayakawa), produkter av traditioner som Shears finner obegripliga och motbjudande.

1943 är Shears krigsfånge hos japanerna. Han gräver gravar i ett fångläger i Burma när överste Nicholson och hans mannar kommer inmarscherande. Nicholson utstrålar brittisk överklass och hamnar genast i konflikt med lägerkommendanten och britthataren Saito som kräver att även officerarna ska hjälpa till med att bygga hans bro över floden Kwai. Nicholson påpekar att Genevekonventionen inte tillåter att officerare tvingas till kroppsarbete, och Saito använder den som tillhygge. Det blir deras första kamp. Nicholson ser den som symbolisk och principiell. Om man struntar i reglerna finns ingenting kvar.

"Without law, commander, there is no civilization", förklarar han för Shears.
"That's just my point", säger Shears. "Here, there is no civilization."
"Then we have the opportunity to introduce it."

Nicholson viker inte för någon och resultatet blir att han hamnar i "ugnen", ett stängt plåtskjul i solen, medan resten av officerarna försmäktar i en trång hydda och mannarna arbetar på bron. Saito hotar, lockar, utpressar, mutar, men ingenting hjälper. Nicholson vägrar göra avkall på sina principer. Hans mannar är fortfarande soldater, inte slavar, och de måste se att deras officerare fortfarande leder dem och inte avviker från reglerna. Saito vägrar förstå. Britterna är besegrade, men känner tydligen ingen skam. Officerarna har svikit, men vägrar knäckas. Själv riskerar han att tvingas begå självmord om han inte lyckas färdigställa bron till den tolfte maj, och till slut blir det han som får ge sig. Nicholson kommer ut ur ugnen som segrare.

Det han då får se förskräcker honom. Hans soldater har ingen disciplin, ingen stolthet. Han och de andra officerarna för befäl över en oordnad pöbel. De måste svetsas samman igen, få tillbaka sin soldatheder. Han har officerare med erfarenhet av brobygge och låter dem sätta ihop ett förslag för hur bron ska byggas. Platsen ska flyttas, arbetslagen omorganiseras, britter tävla med japaner. Det fungerar; han motiverar sina män och nu är de soldater igen.

Samtidigt som Nicholson hjälper japanerna med deras stora projekt vägrar han organisera en flyktkommitté. Visst är det varje tillfångatagen soldats plikt att försöka fly, men eftersom Nicholson beordrades att kapitulera är han inte säker på att de har laglig rätt till det. Shears skakar på huvudet åt Nicholsons regeltrohet. Dessutom, säger Nicholson, befinner de sig mitt ute i den burmesiska djungeln. Även om de kunde fly skulle de kanske ha en chans på hundra att överleva. Visst, säger Shears, men i lägret under Saito är chanserna mindre än så. Han bestämmer sig för att ta saken i egna händer.

Nicholsons stolthet över det hans mannar gör växer tills han kanske inte längre minns vad det egentligen är han gör. Försöker han tjäna sina soldater på bästa sätt eller försöker han bygga en bro åt sina fiender? Glömmer han varför han ursprungligen började arbeta tillsammans med Saito? Historien närmar sig svaret på den frågan när britter på Sri Lanka sätter ihop en specialgrupp, ledd av Warden, som ska hoppa fallskärm över Burma, gå genom djungeln till fånglägret och spränga bron, helst när ett tåg fullt av japanska högdjur är på väg över.

Vi följer arbetet med bron samtidigt som vi ser kommandosoldaterna närma sig. De förlorar en man, en annan såras, en tredje är en färsking som kanske inte kommer att klara av att döda när han måste. Vi vet inte hur det kommer att gå med deras uppdrag, vi vet inte hur Nicholson kommer att känna inför att hans stora stolthet sprängs i luften, och vi vet inte hur den stolte Saito kommer att hantera förödmjukelsen att han behövde britternas hjälp för att slutföra sitt uppdrag.

The Bridge on the River Kwai har viss verklighetsbakgrund. Brittiska krigsfångar byggde verkligen en bro över floden Kwai, men det fanns ingen överste Nicholson som samarbetade med fienden och ingen kommandostyrka som försökte spränga bron. Trots Shears varningar om de hemska förhållandena i lägret och tortyren av de brittiska officerarna var verkligheten många gånger värre och en del av det vi ser hade förefallit paradisiskt för faktiska krigsfångar. Det här är inte en historia ur verkligheten, det är en historia om karaktärer som skapats i sina kulturers grytor och nu slår emot varandra med oemotståndlig kraft.

Det här är en oklanderligt välskapt film. Den håller vårt intresse lika väl i djungeln, i lägret, vid bron och i den jämförelsevis himmelska miljön på Sri Lanka. Regissören David Lean skapar en historia som känns betydligt kortare än sina 160 minuter. Trots detta är The Bridge on the River Kwai först och främst Alec Guinness film. Han var en mästare av klassiska skådespelarmetoder och gör Nicholson till en oförglömlig karaktär. Trots bomber och tåg och knivar och kpistar är det Nicholsons personlighet som ger oss den största spänningen. Hur mycket är på riktigt, hur mycket döljer han, och hur kommer han att reagera när han står inför det slutgiltiga valet? Vi inser från början att Saito är galen - Nicholson anser i alla fall det - men det visar sig snart att Nicholson kanske inte är riktigt klok, han heller. Shears skulle i alla fall skriva under på det.