Mega Shark Versus Giant Octopus (2009) - 1/6

Det finns förmodligen inget jag kan skriva som skulle övertyga dig om att Mega Shark Versus Giant Octopus inte är en medvetet dålig film i Troma-stil, en avsedd skrattfest och drinkinggameinspiration, en film som försöker följa i Ed Woods och Hal Warrens spår. Jag menar, den heter Mega Shark Versus Giant Octopus, den handlar om en megahaj och en jättebläckfisk, och dessa två monster lyckas lamslå den internationella sjöfarten. Två individer gör att inte en båt vågar röra sig någonstans på Jorden.

Jag vet, det måste vara ett skämt som jag bara inte fattade. I så fall är det ett fruktansvärt illa genomfört skämt, för det finns inte minsta ledtråd någonstans i Mega Shark Versus Giant Octopus att den är på något annat än hundraprocentigt allvar. Det är i sig en bedrift i en film som denna, men filmstudion The Asylum (annars mest kända för filmer som Transmorphers (inte Transformers), The Da Vinci Treasure (inte The Da Vinci Code), Almighty Thor (inte Thor) och Snakes on a Train (inte Snakes on a Plane)) lyckas, tydligen genom att inte berätta för skådespelarna vad det är de befinner sig i.

Skådespelarna i fråga förefaller plockade från den lokala amatörteatern och de kan inte ha varit stjärnor ens där. Deras karaktärer hamnar i en bisarr situation och reagerar som om de har ett manus som berättar hur de ska reagera, vilket de ju har. Men det är inte tänkt att det ska märkas.

Titelns två monster höll på att slåss mot varandra för arton miljoner år sedan när de överraskades av en istid som frös fast dem tillsammans. Deras reaktionstider måste ha lämnat en del övrigt att önska. Nu släpps de lös genom nån form av incident med en valflock och en illegal sonarapparat (jag måste erkänna att handlingens subtiliteter inte lyckades fastna i hjärnan) och börjar genast angripa båtar, broar, oljeriggar, flygplan i luften (Hur anfaller ett havsdjur ett flygplan i luften? Njut av din okunskap i frågan) och andra tingestar som hajar och bläckfiskar har föga anledning att anfalla.

De tre goda vetenskapsmännen (Deborah Gibson, Vic Chao och Sean Lawlor, varav två får sig en kärleksaffär, gissa vilka två) vill fånga in och studera monstren medan den obligatoriske onde militären (Lorenzo Lamas) vill döda dem. Militären sviker förstås sitt löfte och försöker döda dem men vetenskapsmännen tar inte illa upp utan börjar genast hjälpa till att smida mordplaner. Det går dåligt, och snart har hajen och bläckfisken total kontroll över världshaven.

Låt oss tänka på detta ett ögonblick. Även om de här djuren rör sig i femhundra knop som det vid ett tillfälle påstås (vilket jag misstänker är omöjligt) skulle det ta dem en halvtimme bara att korsa Mexikanska Golfen, om de nu fick nys om att det fanns ett fartyg i andra änden av Mexikanska Golfen och hellre ville äta det fartyget än alla proteinrika djur som lever på vägen dit. Tyska ubåtsflottor som hängde i Atlanten och specifikt letade efter fartyg att sänka lyckades ändå inte stoppa den transatlantiska sjöfarten, men de här två förlamar hela världen?

Hotet som hajen och bläckfisken utgör överdrivs något så surrealistiskt att jag börjar undra hur knapert Lorenzo Lamas egentligen har det nu för tiden. I verkligheten hade det naturligtvis varit jobbigt att behöva stå ut med en megahaj och en jättebläckfisk som föredrar att äta broar framför fisk, men livet hade fortsatt ungefär som vanligt. Det krävs mycket mer än så för att påverka den internationella sjöfarten, trots att de två monstren - jag skojar inte - vid ett tillfälle gör sig osynliga för sonar. Båda samtidigt, utan att kommunicera (även om de kunde det görs det klart att de hatar varandra). Oklart hur. Oklart varför.

Även om Mega Shark Versus Giant Octopus är ett jättelikt briljant skämt så kunde de ha lagt ett par extra dollar på effekterna. Bilder och sekvenser återanvänds i oändlighet. Bläckfisken ser marginellt snyggare ut än hajen, som mest påminner om de ofärdiga CGI-modeller man får se i "bakom kulisserna på Pixar"-dokumentärer.

Mega Shark Versus Giant Octopus är en imponerande horribel film. Den är inte rolig, den är inte spännande, den är inte välgjord, den är inte välspelad, och trots alla dess fel som borde vara skrattretande höjer den sig aldrig över att vara urtråkig. Undvik.