Solomon Kane är en av de mindre kända skapelserna från pennan som gav oss den klassiske fantasybarbaren i Conan, Robert E Howards. Hans Kane är en tungt beväpnad 1600-talspuritan som strövar runt och bekämpar ondskan i en halvmytologisk version av vår egen värld.
I filmen är Kane (James Purefoy) en blodtörstig och samvetslös pirat, krigsveteran, bandit och mördare som får veta att hans själ är prisgiven åt djävulen. Då lägger han ner vapnen, tar avstånd från våld och slår sig ner i ett kloster. Helst hade han nog stannat där för alltid och försökt nå frälsning på samma sätt som munkarna, men Gud har andra planer och Kane får ge sig av på vandring. Han stöter på en familj pilgrimer på väg till den nya världen och blir i en förvånansvärt känslig scen tvungen att bryta sitt fredslöfte. Jag måste erkänna att det krävs mer än av de flesta edsvurna filmpacifister innan han ger efter.
Landet hemsöks av en ond trollkarl vid namn Malachi, hans maskerade förkämpe och hans svartögda slavkrigare. Kane bekämpar honom samtidigt som han både bokstavligt och bildligt hemsöks av sina egna synder.
Det var inte svårt för den här historien att charma mig. Jag har en förkärlek för omvända syndare som försöker sona sina brott, särskilt om de som Solomon Kane visar att de fortfarande tycker om de synder de brukade begå. "I was never more at home than I was at battle", säger Solomon Kane till pilgrimerna. "Killing came easily to me."
Jag fastnade också för dess halvhistoriska halvfantasy-värld där det finns kristna präster och munkar och pilgrimer men också djävlar och ond trolldom. Formellt lever Solomon Kane i 1600-talets England men det liknar ingen version av England vi sett i historieböckerna.
James Purefoy gör något fint av rollen som Kane. Han tyngs av sina minnen och ansiktet växlar mellan uttryckslöshet och barskhet, vilket bara gör de få, korta stunderna av lättsinne mer betydelsefulla. Han får god uppbackning från Pete Postlethwaite och Max von Sydow, skådespelare som kan uttala de löjligaste repliker som om de vore det gruvligaste allvar.
Dessutom har Solomon Kane ovanligt tilltalande actionscener för att vara en så ny film; den rådande trenden är att det ska vara helt omöjligt att följa vad som händer så fort karaktärerna drar svärd. Här finns inga hastiga tidsskiftningar och inga nanosekundsklipp. Vi ser vem som slåss med vem och vad de gör, fast de rör sig i en dunkel och regnig värld som skänker atmosfär till filmen.
Solomon Kane ska vara första delen i en trilogi, och om de har idéer nog för att räcka till ytterligare två filmer ser jag fram emot att se dem.
14/6: The Usual Suspects (1995)
3 kommentarer:
jag måste se om denna filmen. Jag fick höra bra saker och såg den kort efter, men den fastnade inte riktigt. Den står dock på hyllan och lockar.
Vad som helst med mr Peter Postlethwaite är bra i min bok. Jag tänker se den här.
Önskerecension: Black Death, lite i samma stil, vad det verkar.
Skicka en kommentar