Feature: Ellen Page

Man lever ju inte av recensioner allena så här kommer filmbloggens första featureartikel. Dess ämne är den intressantaste unga skådespelerskan som verkar i dag och därtill, om det finns en god Gud, min framtida hustru: Ellen Page. Alla känner henne som Juno i Juno men det var en fantastisk roll i en underbar film och hon löpte risken att bli ett one-hit-wonder. I stället har hon visat att hon är en blivande legend.

Här följer de filmer med Ellen Page som jag sett, i den ordning jag såg dem.

X-Men: The Last Stand: Här hade jag ingen aning om vem Ellen Page var och den här rollen la jag inte på minnet. Det finns helt enkelt inte så mycket man kan göra med en liten roll som har ont om repliker och mest pysslar med att gå genom väggar. När jag senare fick upp ögonen för henne såg jag om den här filmen (vilket jag visserligen hade gjort ändå; den är gravt underskattad och förmodligen den bästa X-Men-filmen) och visst fanns hennes charm och känslighet även här, under de korta stunder man fick se henne.

An American Crime: Efter den här filmen sa Ellen Page att det inte var svårt att bli torterad på film; det var mycket svårare att spela ärlig och genuin. Då kan det inte ha varit vidare svårt att spela Sylvia Likens, en sextonåring som 1965 torterades ihjäl av kvinnan som skulle ta hand om henne. Hon går igenom en oändlig mängd elände i An American Crime och slutar aldrig försvara sin lillasyster, något som lätt kunde ha tappat trovärdighet. Ellen Page får det att fungera genom att antyda en svårt plågad kärna av ljus. När hon till slut blir knäckt kan vi se det i det minsta av minspel.

Juno: Det var här som jag och resten av världen insåg vem Ellen Page var. Jag borde verkligen skriva en recension av Juno, så jag nöjer mig med att säga att detta mycket väl kunde ha varit en ljuvlig film oavsett vem som spelat huvudrollen, men med Ellen Page på den positionen blev den ett fenomen. Hon uttalar de gravt onaturliga replikerna som om hon föddes med dem i munnen. Hon fick mig att vilja hänga med Juno. Hon står inte för allt det originella och fina med Juno, men hon för upp det till en helt ny nivå. Juno är en karaktär olik allt annat vi sett och Ellen Page fattade henne från början, och gjorde henne till sin.

The Tracey Fragments: Efter Juno började jag leta Ellen Page-filmer och det här var den första. Hon spelar Tracey som i början av filmen ligger på en buss, naken förutom ett duschdraperi, och med högst fragmentariska minnen av hur hon hamnade där. Det enda hon vet är att hon måste hitta sin försvunne lillebror. The Tracey Fragments är lite av en mindfuckfilm; det finns flera versioner av sanningen och Tracey själv är nästan tom, inte mycket till hjälp. Rollen kräver att Ellen Page rör sig från en nästan katatonisk stillhet till vilda fantasier och tillbaka igen. Tracey är en utsatt ung kvinna, bräcklig och sårad, angripen från alla håll och blank förvirring lyser om henne.

Hard Candy: Detta är Ellen Pages hittills bästa roll och över huvud taget en av de bästa roller som spelats de senaste tio åren. Jag såg filmen med högst knapphändig information om handlingen och det är inte en upplevelse jag vill ta ifrån någon, så om du inte sett Hard Candy: se den. Om du inte vet något om den, vårda din okunskap och se den utan att ta reda på något. Faktum är att det är en officiell filmbloggshemuppgift: se Hard Candy så att jag kan skriva en analys av den utan att sabba den för någon. Allvar. Se den. I går.

Inception: På något sätt lyckades jag missa den här filmen tills affischerna redan utbasunerade dess biopremiär. Rollistan innehöll bara intressanta namn och se på fan om inte Ellen Page var ett av dem. Givetvis rusade jag till bion. Hennes roll är inte jättestor men viktig för handlingen och hon bidrar med ett insiktsfullt porträtt av Ariadne, som av Leonardo DiCaprios karaktär blir guidad in i en helt ny värld som hon kan omskapa med hjärnan. Ariadne är konstnär som får leva konstnärens ultimata dröm och det Ellen Page visar är hennes gränslösa, barnsliga fascination och förtjusning med det hon får se. Om det finns någon i DiCaprios crew som har alldeles för roligt med tanke på vad de håller på med så är det Ariadne, och det är nyckeln till Ellen Pages spel.

Peacock: Den här filmen har inte fått i närheten av tillräckligt mycket uppmärksamhet. Dess fokus ligger på John Skillpa (Cillian Murphy) som har multipla personligheter, och vilken roll Ellen Pages unga ensamstående mor Maggie kommer att spela är från början inte uppenbart. Hon vibrerar av kärlek till och omtanke om sin lille son, men det finns något annat där också, en antydan om oro, rädsla, något som inte är som det ska. Hon har en hemlighet och när vi får veta den begriper vi inte hur vi kunde missa den, för den fanns ju där i Ellen Pages ögon och ord.

Whip It: En av Junos stora fördelar var att den var massivt positiv, en riktig feelgoodfilm trots sitt traditionellt dystra ämne tonårsgraviditet. Whip It ligger i samma genre. Om man inte mår bra av att se Whip It finns det tyvärr inget hopp. Det är på många sätt en typisk sportfilm med det modiga underdoglaget som frenetiskt kämpar för att bli tagna på allvar, och med Ellen Page som den nya stjärnan som trots motstånd och motgångar fortsätter med det hon älskar. Klichéartat, visst. Förutsägbart, ja. Men charmigt och roligt och tilltalande och engagerande, och om den inspirerar en enda tonårstjej att göra det hon själv vill så har den gjort mer än de flesta hyllade filmer. Vem skulle inte vilja vara Babe Ruthless?

Smart People: Till och med när Ellen Page spelar en karaktär jag inte borde tycka om får hon mig att tycka om den. Här är hon ett drygt litet miniatyrgeni i en familj smartingar (förutom farbror Chuck, spelad av Thomas Haden Church), övertygad om sin egen förträfflighet och fixerad vid att komma in på ett fint universitet. Vid unga år har hon total koll och är självklart på topp och hon borde irritera livet ur mig, men i stället sitter jag och ler och känner igen mig och märker att Ellen Page, till skillnad från sin karaktär, faktiskt har total koll.

The Stone Angel: Jag skaffade den här filmen för att Ellen Page var med i den men glömde att det var därför jag hade skaffat den, så när hon dök upp en bra bit in var det en ytterst trevlig överraskning. Det är en till av de där ganska små rollerna som hon gör till något fantastiskt genom att komma in och se ut som om hon bara är sig själv. Det finns inte minsta antydan om att Arlene är något annat än hundra procent äkta, och det måste vara en skådespelares främsta mål.

För att parafrasera ett citat från den brittiske sportkommentatorn Sid Waddell: När Alexander den store var 33 grät han salta tårar för att det inte fanns fler världar att erövra. Ellen Page är bara 24.