Du levande (2007) - 4/6

Filmbloggen har levt i över ett halvår, passerat sin halvtidspunkt enligt det ursprungliga "en film om dagen i ett år"-målet, och därmed tycker jag det är dags att ge mig en riktig utmaning: jag ska recensera Roy Anderssons Du levande.

Varför är det en utmaning? Tja, filmen saknar handling. Eller, snarare, den har många handlingar. Ni ser, jag har redan villat in mig. Jag börjar om.

Roy Anderssons Du levande presenterar åtskilliga korta historier som alla går ut på att visa oss människor som av olika anledningar lider, är illa omtyckta, mår dåligt, och drabbas av diverse olyckor. Dessa människor inbillar sig att de har det så illa att själva deras elände gör dem speciella. De känner sig förtryckta av en kall och oförstående omvärld, men de placerar sig själva i den situationen och har alltid utvägar som de kan välja. Vilket de ibland gör.

Det låter som en hemskt deprimerande film, men Du levande lyckas genom magi vara positiv och livsbejakande mitt i allt detta. Ännu mer imponerande: den är rolig. Till och med när en medelålders, kraftigt överviktig kvinna (Elisabeth Helander) sjunger en arg sång om hur vidrig världen är skrattar vi, och inte åt henne. Möjligen åt hennes mänsklighet.

Den roligaste historien rör snickaren Benny (Leif Larsson) som rakt in i kameran berättar om en märklig dröm han hade. Han var på en fest där han inte kände någon, och det var inte hans typ av fest. Han förstod inte varför han hade blivit inbjuden. Han bestämde sig för att lätta upp stämningen genom att göra duktricket men misslyckades och förstörde en över tvåhundra år gammal servis. Han åtalades för grov oaktsamhet med annans egendom - "det värsta man kan göra".

Detta är otroligt roligt därför att det presenteras lågmält, långsamt, som om det vore en sober dokumentär om 1912 års skattereform. Hjärnan kan inte kategorisera det, så den får oss att skratta i brist på andra alternativ.

Du levande är i sig en fantastisk bedrift. Den tog tre år att filma eftersom pengarna hela tiden tog slut och Roy Andersson fick göra reklamfilmer för att få ihop mer; han står bland annat bakom ketchupreklamen med den dumme farsan. Det finns bara en scen som gjordes utomhus; allt annat filmas mot särskilt konstruerade kulisser, även utomhusscenerna. I den slående slutscenen används en stadsmodell som byggdes enbart för den korta sekvensen.

Det är uteslutande amatörer som spelar rollerna, och det är inga polerade prestationer. Snarare ligger det konstant en känsla av overklighet bakom varje ord vi hör, vilket normalt hade fått mig att avfärda den här filmen. Här är det helt rätt. Vi rör oss i något som är verkligare än verkligheten, för att använda en tagline, så det ska kännas annorlunda.

En fyra är egentligen helt fel betyg för Du levande. Det antyder något ordinärt, och det är det sista adjektivet jag skulle använda om Du levande. Den är unik och obeskrivlig samtidigt som den inte är svårförståelig eller artistiskt tillskruvad. Den är rolig samtidigt som humorn inte är poängen. Den verkar snarare ha hänt av sig själv medan Roy Andersson höll på med något annat. Det här är en film som fastnar i skallen.

Samtidigt är det en film som ger intryck av att vara till för sig själv i stället för oss, och jag är väldigt nöjd med min enda genomtittning som förmodligen aldrig kommer att upprepas. Se den en gång, om du vill se den fler gånger så gratulerar jag dig.