Drive (2011) - 6/6

Ryan Goslings namnlöse karaktär är en Specialist. Det finns gott om dem i filmvärlden. De lever ensamma. De är övermänskliga experter inom ett smalt, specifikt område. De säljer sina tjänster till den som betalar och arbetar ofta för undre världen. De verkar inte ha några andra intressen eller något liv utanför jobbet. De har oförhandlingsbara regler som de noggrant informerar sina kunder om. De får respekt därför att de är bäst på det de gör.

Allt det har vi sett förut. Goslings färdighet är bilkörning. Det har vi också sett förut, till exempel i den förvånansvärt njutningsbara The Transporter. Men Gosling är annorlunda. Han behöver inte respekten. Vi är inte ens säkra på att han behöver pengarna. För honom är det bilkörningen som är syftet, men han låter det aldrig ta över. När vi först ser honom är han flyktbilsförare åt två inbrottstjuvar och han lyckas föra dem i säkerhet, men inte genom att köra snabbt och krascha bilar och orsaka stuntsekvenser, utan genom att vara smart när det behövs, stilla när det behövs, och snabb när det behövs. Ingenting tycks kunna påverka honom. Ingenting får honom att tappa behärskningen.

Men han är inte bara en känslolös robot. Han kan känna glädje - han har tidigt i filmen ett roande ögonblick med en pojke i en hiss. Han kan känna vrede - även om han aldrig förlorar kontrollen över den utan smider den till ett verktyg. Han kan till och med känna kärlek - men det verkar ovant för honom.

Pojken i hissen heter Benicio, bor granne med Goslings karaktär och spelas av Kaden Leos. Han har en mor, Irene (Carey Mulligan), och en far, Standard (Oscar Isaac), som sitter i fängelse. När han råkar vara ledig från brottsuppdrag, stuntkörning och sitt vanliga jobb i en bilverkstad hjälper vår förare dem att bära in tunga matkassar i deras lägenhet. Kontakt skapas. Känslor dyker upp. En relation börjar spira.

Men så kommer Standard oväntat ut ur fängelset. Standardfilmschemat dikterar att han ska bli svartsjuk, hotfull, kanske våldsam, och i en av de underbara lågmälda scener där mycket mer sägs med tystnad än med ord verkar han reagera helt enligt det mönstret. Men Drive är en smartare film än så, och framför allt originellare.

Standard anförtror sig till föraren. I fängelset skaffade han sig skulder till män som det inte är hälsosamt att förbli skyldig pengar. Skulden växer och det försätter även Irene och Benicio i fara. Standard har en plan, en stöt som kan rädda honom. Tillsammans med gangstern Cook (James Biberi) och den gåtfulla Blanche (Christina Hendricks) ska Standard och föraren råna en pantbutik. Inblandade är också två mafiosi, Nino (Ron Perlman, som har gjort en karriär av att se ut som ett förvuxet missfoster men ibland visar att han kan agera också) och Bernie Rose (Albert Brooks), som har affärer ihop med förarens arbetsgivare och ende vän, Shannon (Bryan Cranston).

Jag antar att en man som föraren måste ha en vän som Shannon nånstans i bakgrunden. Shannon är bilmekaniker, äger verkstaden som föraren arbetar på, och har bara gott att säga om sin unge genialiske skyddsling. Han vill göra föraren till professionell rallyförare och tjäna pengar åt honom, åt sig själv och åt Bernie Rose. Som så många före honom får han lära sig att inte beblanda sig med organiserad brottslighet, och när Standards stöt går fel - som den måste göra - finner sig föraren väldigt ensam.

Drive är trots sitt ämne en mycket långsam och metodisk film, liksom sin huvudperson. Lugn, försiktig musik spelar nästan konstant i bakgrunden och karaktärerna verkar anpassa sin rytm därefter. Föraren själv är försiktig, noggrann, tålmodig. Till och med när han är våldsam - och då är han verkligen våldsam, och känslolöst brutal - rör han sig mjukt och långsamt.

Drive har beskrivits som en klassisk heist-gone-wrong-film och som en hyllning till spaghettiwesterns och filmer som Bullitt. Jag ser Drive som en karaktärsstudie; det här är förarens film trots hans namnlöshet och synbara brist på personlighet. Den finns där, han visar den, men den sitter djupt inne. Något har förvandlat honom till den han är och vad det var spelar inte längre någon roll.