Oldboy (2003) - 6/6

Tydligen finns det ett slags inofficiell tävling bland filmskapare om att göra den hårdaste hämndfilmen. Quentin Tarantino berättade medan han höll på att göra sitt genrebidrag Kill Bill att hans egen favorithämndfilm var den svenska Thriller, som därmed fick omedelbar kultstatus. Den kommer för övrigt säkert att recenseras här vad det lider; den är inte alls så bra som Tarantino säger men nog är den hård; bra mycket hårdare än Kill Bill.

Koreanen Park Chan-wook har bidragit till tävlingen med en hel trilogi: Sympathy for Mr Vengeance, Oldboy och Sympathy for Lady Vengeance. Jag har inte sett den första och den sista minns jag väldigt lite av vilket sällan är ett gott tecken, vilket i sin tur är synd på en så fantastisk filmtitel. Mittfilmen, däremot, har jag både sett och kommit ihåg och planerar inte glömma.

Oh Dae-su (Choi Min-sik) är en gift affärsman som plötsligt blir kidnappad och inlåst i en enrumslägenhet. Till att börja med skriker han åt dem som kommer med mat, kräver förklaringar, försöker ta sig ut, men till slut blir han tvungen att tyst acceptera sitt öde. Han skuggboxas och tittar på TV som informerar honom om att han är efterlyst för mordet på hans fru. Han tillbringar femton år i det lilla rummet, och på hela den tiden växlar hans fångvaktare inte ett ord med honom.

Redan på detta tidiga stadium har Park destillerat hämndgenrens grunddrag. Oh har drabbats av något fruktansvärt, oförtjänt och obegripligt. En sådan upplevelse skulle i verkligheten förvandla en människa till något helt annat. I en hämndfilm är det bara motivation.

Efter femton år blir Oh utsläppt, precis lika förklaringslöst som när han först blev infångad. Med förbundna ögon förs han upp på ett hustak där hans fångvaktare lämnar honom ensam. En normal människa kanske skulle ha försökt hitta sin dotter, gått till polisen, sökt hjälp av något slag, men Oh är ingen vanlig människa. Han börjar i stället utföra detektivarbete för att hitta stället han suttit inspärrad på. Hans plågade berättarröst förklarar hans annars bisarra handlingar. Allt han gör följer en strikt logik.

Han hittar platsen. Nu vill han ha svar. Femton års ensamhet har gjort honom hård, tror han, men är han hård nog att höra svaren han söker?

Oldboy är en intensivt emotionell film. Det finns ögonblick i den som är obegripliga för mig, kanske på grund av en kulturkrock, men som helhet sveper den tittaren med sig. Jag ville också veta varför Oh hade tryckts in i det där rummet och varför han plötsligt hade släppts ut. Svaren gör ingen besviken. Oldboy går långt, sen längre. Den håller inte igen och det om något är kännetecknet på en riktigt bra hämndfilm.

Om resten av Oldboy glöms bort tror jag att i alla fall en scen kommer att gå till historien: den underbara stridssekvensen när Oh beväpnad med en hammare ger sig på två dussin flåbusar i en smal korridor. Det är en väl koreograferad, klaustrofobisk, rå scen, filmad ur en omöjlig vinkel i en enda flera minuter lång tagning, och den får mig återigen att undra varför så många filmer envisas med att skära sönder sina stridsscener i ögonblickslånga segment och fylla dem med dessa uttjatade hastighetsförändringar i Matrix-stil (finns det någon som inte är trött på dem?), när en utdragen smärtsam sekvens som i Oldboy har så mycket större effekt och dessutom har fördelen att publiken kan se vad som händer.

8/5: Being There (1979)