Dancer in the Dark (2000) - 1/6

Eftersom Dancer in the Dark är en Lars von Trier-film med kvinnlig huvudperson satt jag och väntade på att hon skulle bli misshandlad och våldtagen, och mycket riktigt råkade Selma (Björk) till slut rätt illa ut även om hon klarade sig betydligt bättre än de flesta av von Triers kvinnliga stjärnor. Hans värld är helt enkelt inte snäll mot kvinnor.

Selma är en tjeckisk immigrant som arbetar vid en otäck maskin samtidigt som hon repeterar inför rollen som Maria von Trapp i en uppsättning av Sound of Music. Hon uppfostrar en son, Gene (Vladica Kostic), avvärjer romantiska framstötar från den vänlige Jeff (Peter Stormare) som dock vägrar ta en hint, och bor i en husvagn på en tomt som tillhör hennes vänner Bill Houston (David Morse) och hans fru Linda (Cara Seymour).

Selma lever för musikaler och har för vana att falla ut i spektakulära musikalfantasier som, misstänker jag, är medvetet dåligt gjorda; jag kan tänka mig att von Trier inte är typen som gillar musikaler och här skapade sig en chans att visa sitt förakt. Det är ingen bra idé att tappa koncentrationen när man arbetar med tungt maskineri och det gör att Selma hamnar i trubbel; hon gör också misstaget att anförtro sig till helt fel person. Det är så eländet börjar.

Selma är en av dessa gränslöst goda människor som fiktionen envisas med att slå sönder och samman som för att lära dem att man inte kan vara hur snäll som helst i denna värld. Hon förefaller också, förvirrande nog eftersom det aldrig nämns, vara förståndshandikappad eller åtminstone väldigt korkad, en åkomma som för övrigt även Jeff verkar lida av.

Alltihop är filmat i en semi-dogme 95-stil, med skakiga kameror, hoppiga klipp, desorienterande kontinuitetsbrott och andra standardtecken på att man försökt få till en halvdokumentärkänsla genom att ha sämre produktionsvärden än en heldokumentär. Det är en trend vars grav jag gärna kommer att dansa på den dag den äntligen dör.

Björk hade inte agerat före Dancer in the Dark och har inte agerat sen dess. Jag kan inte bestämma mig för huruvida hennes prestation i den här filmen tyder på att hon är fantastisk eller värdelös. Antingen hittade hon en unik not för Selma eller så hade hon inte en aning om vad hon höll på med. Jag borde inte behöva undra.

Men det är inte det enda jag undrar angående Dancer in the Dark. Framför allt vill jag veta vad det var tänkt att vi skulle dra för slutsats av allt det här. Finns det ett budskap? En sensmoral? Om inte, varför led jag mig igenom detta elände till film?

von Trier är genuint talangfull, en briljant filmskapare. Han är också en mycket besynnerlig människa som envisas med att skapa sådant som Dancer in the Dark när han har visat att han kan så mycket bättre. Kanske vill han bara provocera, kanske är han lycklig över att han kan komma undan med att leva på att göra det här. Det, får jag erkänna, är faktiskt imponerande.