The French Connection (1971) - 4/6

Liksom Bullitt är The French Connection mest känd för en biljaktscen, och liksom Bullitt så finns det inte så hemskt mycket annat att hämta här. Filmen bygger på en bok som följde två poliser som utredde en knarksmugglingsoperation på sextiotalet och även om karaktärerna är fiktiva så är det inte svårt att se arvet från verkligheten. Det är mycket långsamt skuggande och avlyssnande, vilket säkerligen är realistiskt men inte särdeles spännande att se på film.

Det är förstås upphottat för vita duken; annars hade det nog varit helt outhärdligt. De två poliserna, "Popeye" Doyle (Gene Hackman) och "Cloudy" Russo (Rob Scheider), är stenhårda, våldsamma män som gärna terroriserar hela barer för att få chansen att förstöra lite marijuana. De tjafsar med chefen, hatar FBI och beter sig i största allmänhet som filmsnutar.

De ser också till att hamna i actionscener så ofta de kommer ut. Det börjar med en jaktscen mellan en jultomteklädd Popeye och en civilklädd Cloudy på ena sidan och en knivbeväpnad småhandlare på den andra, och därefter fortsätter det med slagsmål, eldstrider och scener där Popeye är tuff mot skurkar.

Och så naturligtvis den berömda biljakten, som definitivt är en av de bättre jag sett. Vi ser den inte utifrån, utan vi är med inne i bilen med Popeye och inne i tåget - ja, det är ett tåg han förföljer i sin rekvirerade bil - med skurken och de oskyldiga passagerarna. Det är inte ett spiksäkert grepp men den här gången ryckte jag till när en bil kom i vägen och nästan blundade när tåget skulle krocka.

Sammantaget är The French Connection en kompetent genomförd thriller med en bra prestation från Hackman och välplacerade actionscener, men höjer den sig över alla de liknande filmer jag sett? Jag säger nej.

Ping-pongkingen (2007) - 2/6

Först trodde jag att det här var en mysig komedi. Sen trodde jag att den gjorde samma fel som Känn ingen sorg: försökte vara en skön, charmig film när den i själva verket var bottenlöst deprimerande. Sen insåg jag att den trots sin titel faktiskt var på fullständigt, mörkt allvar. Och inte hade talangen till att lyckas med det.

Erik (Hampus Johansson) och Rille (Jerry Johansson) är bröder men kunde knappt vara mer olika. Erik är liten och smal och omtyckt av alla. Rille är stor och tjock och mobbingoffer. Det enda han kan är att spela pingis, där han i stället styr rummet diktatoriskt.

De bor hos mamma (Ann-Sofie Nurmi), med Gunnar (Frederik Nilsson) som ständig, aldrig helt förklarad och illa omtyckt närvaro. Pappan (Georgi Staykov) dyker upp lite när han vill, menar väl men sviker ständigt, och dricker. Och under alltihop vilar en hemlighet, som förr eller senare måste komma ut.

Det finns delar av Ping-pongkingen som visar på skicklighet. När servitrisen serverar läsk till pojkarna och samtidigt sätter ner en öl och en shot framför faderns tomma plats säger det mer om honom än ord nånsin hade kunnat, och hans reaktion när han kommer tillbaka väcker riktiga känslor. Filmen har fler sådana ögonblick.

Men de räcker inte till, och tyvärr är nästan hela filmen riktigt tråkig. Staykov är den ende skådespelaren som imponerar, och han kan inte ensam bära filmen. Alldeles för mycket av filmen är en långsam gröt, händelser efter varandra som inte leder någonstans.

Regissören och manusförfattaren Jens Jonsson ville nog skapa en försiktig stegring från normalitet till galenskap. Jag förstår vad han var ute efter och det borde ha lyckats, men när jag börjar fundera på att snabbspola vet jag att det inte gjorde det.

Corpse Bride (2005) - 5/6

När resten av världen försöker pressa ut så mycket det bara går ur CGI så sätter Tim Burton upp dockor och flyttar dem lite grann mellan varje stillbild. Och han gör det så förbannat bra att jag fick kolla upp det om och om igen för jag måste ha missuppfattat nånting, men nä. Det här är faktiskt dockor, fast det ser ut som CGI. Och eftersom det är Tim Burton är det förstås fantasifullt och vackert.

Corpse Bride utspelar sig i två olika världar, båda i kontrast till hur de vanligtvis framställs. De levandes värld är en färglös, gråtrist viktoriansk småstad. Där bor familjen Everglot och van Dort, vars avkomma Victoria Everglot (Emily Watson) och Victor van Dort (Johnny Depp) ska gifta sig med varandra utan att någonsin ha träffats. Den ädla men fattiga familjen Everglot behöver pengar och den rika men lågklassiga familjen van Dort vill ha social status. Ungdomarna själva är förstås mindre entusiastiska, som det plägar vara.

Efter att ha råkat förstöra bröllopsgenrepet inför pastor Galswells (Christopher Lee) flyr Victor ut i skogen. När han läser upp bröllopslöftena för sig själv sätter han vigselringen på en trädgren som visar sig vara något helt annat, nämligen fingret på den unga döda Emily (Helena Bonham Carter), som reser sig ur jorden och drar ner Victor till hennes värld.

Detta är den andra världen, de dödas värld, och här finns det färg och musik och sprudlande glädje. Här bor skelett och lik, fladdermöss och spindlar, och alla invånarna dansar och sjunger och bjuder på ett fantastiskt skådespel. Victor får höra Emilys historia, hur hon sveks och mördades av sin fästman och sedan dess väntat på den som ville gifta sig med henne. Vilket blev Victor.

Som det brukar vara med Burton så är det visuella viktigare än berättelsen. Det fungerade bättre i The Nightmare Before Christmas där vi tillbringade all vår tid i den fantastiska värld han målade upp; här är det bara synd att vi måste hänga i den gråa verkliga världen. Samtidigt är de levandes design också utlevd och fantasifull och berättelsen håller fast vår uppmärksamhet.

Emilys historia är tragisk och det är ibland svårt att tänka sig hur den här filmen ska sluta på ett sätt som inte blir alldeles för bitterljuvt, men det löser sig förstås. Corpse Bride är en skickligt snickrad sak, nästan lika underhållande som The Nightmare Before Christmas, och framför allt så tekniskt vacker att jag som sagt knappt trodde att det var sant.

Supernollan (orig. The Jerk) (1979) - 4/6

Navin R. Johnson (Steve Martin) är en hemlös som berättar om sitt liv. Han har varit på botten, på toppen, och på botten igen. Han är också en total idiot, vilket är ungefär det enda skämt som Supernollan har att komma med. Det är ett Herrens mirakel att det fungerar så bra som det gör.

Navin växte upp som en ung svart man som först i vuxen ålder fick veta att han var adopterad ("You mean I'm going to stay this color?"). Samma natt råkar han - som dittills varit fullständigt rytmbefriad - höra lite vit musik på radion och det skickar ut honom i världen för att hitta sitt öde.

Han liftar till St. Louis och resten av filmen följer denne osannolikt naive och simple man på hans väg genom världen. Han arbetar på bensinmack och nöjesfält, han träffar den vilda Patty (Catlin Adams) och den milda Marie (Bernadette Peters), och hans liv förändras flera gånger.

Det är larvigt, det är fånigt, men det är också rätt kul. Jag kommer på mig själv med att skratta högt flera gånger. Supernollan är inte en film som siktar högt, men den träffar precis det den siktar på. Ibland räcker det.

The Giant Gila Monster (1959) - 1/6

Gud, vilken korkat uppbyggd film. Den börjar med ett ungt femtiotalspar i en femtiotalsbil som blir anfallna och dödade av titelns jätteödla, och sen fortsätter den med att sheriffen (Fred Graham) letar efter de unga tu och forskar i om de kanske kan ha rymt för att gifta sig. Visst, det är väl en rimlig hypotes. Men det fortsätter och det fortsätter tills jag vill skrika att VI REDAN VET VAD SOM HÄNT DEM, KOM NÅNVART!

Poängen med att lära känna karaktärer är att börja bry sig om dem, och det är ett vanligt grepp i skräckfilmer att presentera karaktärerna i förväg så att vi känner nåt när de dör. Den här filmen vill att vi ska lära känna karaktärer som vi redan sett dö. Det är några av de blankaste stunder jag sett på film.

Och när filmen, som skenbart handlar om en jätteödla, äntligen verkar lämna just den tråden bakom sig så ger den sig in på en annan lika meningslös tråd och det är som om den aktivt anstränger sig för att handla om precis allt utom den där jätteödlan.

Det fallerar på alla punkter, med dåliga skådespelarprestationer och ointressanta bihandlingar. När vi till slut får se ödlan är det så uppenbart en vanlig ödla som filmats för att se jättestor ut. Det kan fungera - det funkade hyggligt i Tarantula - men det får inte vara så här uppenbart. Det får inte se ut som en ödla som kravlar på ett modelltåg, även om det är precis det det är.

Men jag skulle kunna förlåta en hel del om det inte vore för att filmen är så plågsamt tråkig. Vi pratar om tre försök för att ta mig igenom den. Vi pratar om floder av utfyllnad i en åttio minuter lång film. Vi pratar om att tankarna vandrade så att jag inte förstod att den hade slutat. The Giant Gila Monster är lika usel som de sämsta filmerna i genren men så blek och tråkig att jag inte ens kan vara nöjd med att ha sett något riktigt uselt. Jag bara ångrar mig.

Bobby Fischer Against the World (2011) - 4/6

Bobby Fischer var en märklig människa. Han var ett fantastiskt schackgeni - antar jag; för alla som är bättre än jag på schack säger det. Men han var också en total galning, antisemit och paranoid konspirationsteoretiker som slutade sitt liv som yrande eremit på Island.

Bobby Fischer Against the World följer honom från barndomen, där han växte upp med sin dubbelarbetande ensamstående mamma, Regina Fischer. Han börjar spela schack vid sex års ålder och innan ett årtionde förflutit är han USA-mästare. Det är då han kliver in på den internationella scenen och kulmen nås när han möter Sovjetunionens Spasskij på Island 1972.

Det är först efter det som filmen verkligen tar fart, kanske för att det är då Fischers egenart verkligen börjar synas. Han försvinner ur rampljuset - han tyckte aldrig om det - och blir i sin ensamhet allt tokigare. Därefter är det korta inhopp, galna tirader, och problem med lagen innan den vildskäggige mannen slår sig ner på Island, det enda land som vill ta emot honom.

Det är en fascinerande historia, berättad genom intervjuer av människor som kände honom och har analyserat hans liv och hans spel. Alla är överens om att det var något djupt tragiskt med Bobby Fischer, men också om att han kanske inte hade kunnat bli så bra på schack om han inte hade varit så tokig som han var. Det var vansinnets fokus han hade, och så länge han lade det på schack gick allting bra. När han inte hade den ventilen längre, då var det onda judar och CIA-konspirationer för hela slanten.

Filmen saknar egentligen bara en sak, och det är schackspelets drama. Den gör sitt bästa för att förklara vändningarna på schackbrädet under den legendariska matchen på Island, men om man inte själv är schackspelare på hög nivå så når det inte fram. Bobby Fischer Against the World fick mig att längta efter en spelfilm om Fischer, regisserad av antingen Darren Aronofsky (mannen kan besatthet) eller David Fincher (om man kan göra programmering eller arkivforskning spännande kan man göra vad som helst med schack). Då skulle hans särart verkligen få lysa.

Döden på larvfötter (orig. Wheels of Terror) (1987) - 5/6

Det här är en film som börjar lågt men stadigt klättrar uppåt tills den avslutar riktigt starkt. Om den hade varit lika bra hela vägen som den är i sina bästa ögonblick hade den varit en av de riktigt stora krigsfilmerna.

Den bygger på en bok av dansken Sven Hassel, pseudonym för Børge Willy Redsted Pedersen som skrev över ett dussin böcker om det tyska 27:e pansarstraffregementet under andra världskriget. Han påstod att det var sanna historier och att det var han som var böckernas Sven men av allt att döma stämmer det inte och Hassel tillbringade kriget i Danmark.

Det spelar egentligen inte så stor roll; Hassels information kom från faktiska veteraner och även om hans böcker inte var sanna på samma sätt som en dokumentär ska vara så var de nog sanna på samma sätt som Utvandrarna. Jag har aldrig läst någon av hans böcker och emedan filmens budskap är ett ganska enkelt som vi hört förut - "krig är ett helvete och nazisterna var svin" - så är det ett budskap värt att upprepa.

Bortsett från Sven själv (Slavko Stimac) märks i filmens stridsvagnsbesättning den höghattade monokelbärande Porta (Bruce Davison), den korkade jätten Lillen (Jay O. Sanders), den halvpsykotiske muslimen Legionären (David Patrick Kelly), veteranen Gamlingen (Keith Szarabajka) och den tonårige Fräknis (Anton Sosic). Alla har begått något brott som försatt dem i straffregementet och nu skickas de fram och tillbaka på östfronten.

Filmen börjar slött, utan någon faktisk handling. Det är bara slumpade scener som inte hör ihop med varandra. Det är först halvvägs igenom filmen som vi ens får veta det stora uppdraget som resten av filmen ska handla om och mycket lite av det som hänt innan dess spelar någon roll för handlingen.

Men det är omöjligt att inte lära känna de välspelade karaktärerna, känna med dem, och bry sig om dem. De befinner sig i en brutal, blodig och orättvis situation. De slåss för människor de hatar, mot människor de inte har något emot men som de ändå måste döda. Och helvetet verkar aldrig ta slut.

Via vackra ögonblick - ett brev hemifrån, Portas känslor för den ryska lokalbefolkningen - blir filmen bättre och bättre tills det är dags för upplösningen, emotionellt tyngd under vacker musik. Det är som om Döden på larvfötter gjordes i kronologisk ordning av människor som lärde sig filmkonsten under tiden. I så fall skulle jag gärna se deras nästa film; den måste vara fantastisk.