All is Lost (2013) - 5/6

Detta är Robert Redfords ärevarv. Han är ett ärrat proffs som gjort film i över femtio år, varit med om att skapa fantastiska filmer, och grundat en filmfestival. Så vad gör han? Han gör en film han måste bära helt ensam, där han syns i bild nästan hela tiden och knappt har en replik att uttrycka sig med. Allt görs med ansiktsuttryck och kroppsspråk. Det är veteranens storverk, när han visar vad han kan så här mot slutet av karriären.

Och det fungerar. Historien om Redfords ensamme och namnlöse seglare som vaknar av att vatten läcker in i båten - aldrig en trevlig morgonöverraskning - och sedan måste ta sig igenom stormar, hopp och förtvivlan under sin kamp för att överleva blir aldrig långdragen eller tråkig, utan håller intresset hela vägen igenom. Faktum är att dess effektiva klimax nås så sent som rimligen är möjligt, och då har vi byggt upp till det - långsamt, långsamt.

Metoden har förstås sina nackdelar. Det här är inte en film där karaktärer pratar bara för att informera publiken, och därmed är det också mycket vi inte vet. Om man inte kan någonting om båtar (skyldig!) så är det inte alltid lätt att hänga med och förstå varför Redford gör det han gör. Särskilt i början ser det ut som han bara borde kunna välja en riktning och segla ditåt - till och med jag kan hitta norr om jag måste även om det är svårare på södra halvklotet - och varför den ursprungliga skadan är så katastrofal blir inte klar för mig. Det hjälper inte att Redfords karaktär är så stoiskt tuff att vi sällan får en aning om vad han känner inombords. Jag börjar smått undra vad han har varit med om tidigare, den här hårdingen. Så cool hade inte jag varit under omständigheterna.

Det är också en historia som är oerhört svår att lösa dramaturgiskt. Hela poängen är att Redford är ensam och isolerad och att hela filmen beror på honom. Så låter man honom drunkna i slutet, eller bryter man konceptet och låter honom bli räddad? Hur gör man någotdera så att det fungerar lika bra som resten? Buried hade samma problem och löste det fantastiskt; All is Lost hittar inte riktigt samma briljans i slutminuten men man hade inte kunnat önska mycket mer än man får.

All is Lost är ingen perfekt film, och det försöker den inte heller vara. Det är briljerande från Redford och från regissören J. C. Chandor som visar att hans Margin Call inte representerar gränsen för vad han klarar av. I All is Lost tar han och Redford något fullständigt annorlunda, och smäller upp det i krysset.

Riddick (2013) - 2/6

Vin Diesel spelar för tredje gången Riddick, antihjälten från den hyggliga Pitch Black och den nästan hyggliga The Chronicles of Riddick, men den här gången kan resultatet inte nämnas i samma mening som "hygglig".

Den börjar lovande. Riddick befinner sig på en rödbrun planet full av klippor och köttätande monster. Han hamnade där efter att ha förråtts av sin närmaste man Vaako (Karl Urban, med en ynkligt liten roll), som inte gillade att Riddick efter förra filmen blev ledare för Necromongers. Vaakos mordförsök misslyckas men Riddick är fast på planeten.

Han bestämmer sig för att han har låtit sig civiliseras och att det är slut med det tramset. Han tuffar till sig, börjar döda monster, och hittar en prisjägarstation. Han aktiverar en sändare som drar till sig varenda halvskurk som vill ha belöningen för Riddicks huvud, och planen är att sno ett av deras rymdskepp och åka därifrån.

I början verkar Riddick hela tiden på gränsen till att bli bra, men den envisas med att aldrig låta något hända. Så fort prisjägarna landar tar filmen en djupdykning och kommer aldrig upp igen. Det är tänkt att vi ska känna en kittlande skräckkänsla när den ensamme Riddick terroriserar prisjägarna och försöker skrämma dem till att lämna ett skepp och ge sig av eller - om det inte går - bara döda dem och flyga sin väg. En sorts omvändning av slashergenren, där hjälten är mördaren i stället för det sista överlevande offret.

Det fungerar inte. Riddick har inga av de karaktärsdefinierande ögonblick som gjorde honom intressant i de första två filmerna, den desperat eftersökta stämningen vill aldrig infinna sig, och actionscenerna innehåller inget nytt. Om serien om Riddick fortsätter på det här viset kommer den fjärde filmen att vara ett urtråkigt stycke smörja och den femte en legendarisk kalkon.

Moonwalker (1988) - 2/6

Michael Jackson var extremt talangfull men också extremt knepig. Båda delarna syns tydligt i Moonwalker, den nästan bisarrt självcentrerade film han skapade vid sin karriärs zenit. Vi får se honom dansa, sjunga, showa, allt det han var bra på. Vi får oss också en titt in i hans huvud, och det lämnar oss förundrade. Kanske skrämda.

Filmen börjar med scener från liveframträdanden med Man in the Mirror. Michael sjunger, fans svimmar och måste bäras ut, och inklippta är bitar med Gandhi, Martin Luther King, moder Teresa och barn i Afrika. Vad är det Jackson försöker säga här? Att han är en Gandhi eller King vars vapen är musiken? Att med sång framkalla hysteri och extatisk medvetslöshet är ungefär samma sak som att befria Indien eller kämpa för rasintegration?

Sen följer ett medley som börjar i Jacksons barndom som en i Jackson 5 och slutar i dåtidens nutid med Bad. Under tiden hör vi citat som hyllar honom och ett och annat uttalande om hans spirande galenskap. Jag anstränger mig för att hitta meningen.

Och så, just när jag tror att filmen kommer att bestå av surrealistiska musikvideor, så får vi en lång sammanhängande sekvens med riktig handling, om än en ogenomtränglig en. Jackson kämpar mot en knarksmugglande spindelkult ledd av Joe Pesci, och med hjälp av sin lyckliga stjärna kan han förvandla sig till en sportbil, en silverrobot och ett rymdskepp.

Det är svårt för mig att se Moonwalker som något annat än ett monument över den fundamentalt besynnerliga människa Michael Jackson var. Här öste han ut sitt jag, visade oss sitt hjärta, och räknade med att alla skulle förstå honom. Tjugofem år senare undrar vi fortfarande.

The Bat (1959) - 4/6

Det här var betydligt bättre än vad jag väntade mig och framför allt betydligt bättre än jag väntade mig efter att ha sett den röriga inledningen som försöker presentera en ganska komplex intrig, särskilt för att vara en B-skräckis, på så få scener som möjligt. Men om du kunde manövrera genom den meningen borde jag kunna manövrera genom en sammanfattning av handlingen.

Deckarförfattarinnan Cornelia Van Gorder (Agnes Moorehead) har tillsammans med sin trotjänarinna Lizzy (Lenita Lane) flyttat in i det gamla kråkslottet "The Oaks". Van Gorder hyr det från Mark Fleming (John Bryant), brorson till den egentlige ägaren, bankdirektören John Fleming (Harvey Stephens).

Banktjänstemannen Victor Bailey (Mike Steele) blir anklagad för att ha förskingrat över en miljon dollar, men den skyldige är direktör Fleming. Det erkänner han för sin doktor Malcolm Wells (Vincent Price), samtidigt som han föreslår att dela pengarna med doktorn om denne samarbetar med en fejka-död-plan, för att helgardera utifall att unge Bailey blir frikänd.

Nu undrar du varför den här filmen heter The Bat. Jag har inte kommit dit än. Staden i fråga terroriserades förr av en mördare som kallade sig just The Bat. I svart mask och kloförsedda handskar tog han sig in i hus om nätterna och mördade kvinnor. Nu ryktas det att han inte bara är tillbaka utan dessutom har lagt sig till med att föda upp fladdermöss med rabies som han släpper ut över staden.

När alla inledningar är avklarade så bor fem kvinnor under halvkompetent polisskydd i "The Oaks": Van Gorden, Lizzy, Victor Baileys fru Dale (Elaine Edwards), Judy Hollander (Darla Hood) och Jane Patterson (Riza Royce). Någonstans i huset finns också miljonen som direktör Fleming stal, och det har tydligen The Bat fått nys om. Vilket han inte är ensam om.

Det är mycket som är fel med The Bat. Skådespelarprestationerna är genomgående dåliga, bortsett från den ständigt sevärde Vincent Price, kuslighetskungen, och rent tekniskt är den inte vidare välgjord. Den hastar förbi en del bitar så att man nästan måste stanna upp och reda ut dem på egen hand.

Men mysteriet fungerar: vem är The Bat? Jag erkänner att filmen lurade mig; den jag trodde på var det inte och jag gissade inte rätt förrän sekunden innan masken dras av. The Bat har också en ovanligt rik - särskilt för 50-talet - kvinnlig rolluppsättning och klarar Bechdeltestet med flagga i topp. Trots dess tillkortakommanden håller den intresset. Man vill se den där masken dras av.

The Curious Case of Benjamin Button (2008) - 3/6

De märkligaste utgångspunkter kan bli väldigt bra historier. Berättelser som till synes inte har något med vår verklighet att göra kan ändå säga meningsfulla saker om den. Karaktärer i situationer som ingen människa någonsin varit i eller någonsin kommer att vara i kan ändå reflektera riktiga människor och deras känslor. Det är de historierna som är de bästa, de som utgör existensberättigandet för fantasy och science fiction.

Och det är just där The Curious Case of Benjamin Button misslyckas. Titelns Benjamin (Brad Pitt) är en man som åldras baklänges. Han föds gammal, blir successivt yngre, och dör slutligen som spädbarn. Det är förstås en åkomma som helt saknar bokstavlig relevans; ingen åldras baklänges. Men genom att analysera hur det påverkar honom och hans omgivning, hur det formar hans egna och deras känslor och tankar, hade det kunnat bli en fantastisk historia ändå. Just därför.

I stället undviker filmen de analyserna. Benjamin träffar sitt livs kärlek Daisy (Cate Blanchett) när hon är ung och han är gammal, och sen åldras de förbi varandra tills spädbarns-Benjamin dör i gamla Daisys armar. Vad tänker de, vad känner de, när de möts om och om igen genom årtiondena? Hur påverkar Benjamins tillstånd deras förhållande? Det får vi inte veta.

Benjamins tillstånd verkar dessutom högst ytligt. När han ser gammal ut är han ung i sinnet och när han är spädbarn har han blivit åldersdement. Så hela filmens grundidé är att karaktären ser annorlunda ut. Det är allt det är: utseende. Han ser ung ut när han är gammal och tvärtom, men på alla sätt som spelar roll åldras han precis som vi.

The Time Traveller's Wife tog en lika absurd premiss - en man som slumpmässigt färdas genom tiden - och byggde på det en berättelse sannare och närmare den mänskliga upplevelsen än många historier som utspelar sig i verkligheten. Om The Curious Case of Benjamin Button hade lyckats lika bra hade den förmodligen blivit en av mina favoritfilmer.

För låt inte min utskällning av den lura dig: den är välgjord på alla andra sätt som den rimligen kan vara. Brad Pitt fick en Oscarnominering för huvudrollen och resten av rollistan är lika stora proffs som han. Regin tar inte ett felsteg. Det är tre timmars förstklassig filmkonst som saboteras av att historien den berättar inte är värd att berättas.

Frost/Nixon (2008) - 6/6

Jag börjar ångra det jag skrev om In the Name of the Father när den här bloggen var ung. Det är en mycket välgjord film med genomgående solida och ibland briljanta skådespelarinsatser. Jag gav den en medioker recension då den påstår sig vara en sann historia men faktiskt ljuger.

Ska det spela roll, egentligen? Ska man bedöma en film enbart på dess egna meriter eller utifrån hur den passar in i sitt sammanhang? Problemet med In the Name of the Father är att dess lögner är viktiga. Den ljuger om sådant som har betydelse i den verkliga världen, och lögnerna förändrar filmens tyngdpunkt. Dess drama fungerar inte utan lögnerna. Men om filmen är bra, är det inte det som är det viktiga? Borde jag inte hylla den och kanske sätta på en varningsstämpel: "tro inte ett ord du finner här"?

I så fall skulle jag behöva den stämpeln till Frost/Nixon också. Det är visserligen en betydligt ärligare film och det den ändrar är av mindre betydelse, men inte av ingen betydelse, och liksom In the Name of the Father kretsar filmen runt osanningen. När journalisten David Frost (Michael Sheen) lyckas pressa den avgångne presidenten Richard Nixon (Frank Langella) till erkännanden som den slipade Nixon och hans team inte hade planerat, då är det filmens klimax och det som ger den dess dramaturgiska form.

I verkligheten var Nixons erkännande välplanerat, ett strategiskt drag för att få den hatade Nixon att verka något mer sympatisk i det amerikanska folkets ögon. Utan Nixons team hade Frost aldrig fått till det. Intervjuerna var aldrig den mentala boxningsmatch på elitnivå som Frost/Nixon beskriver, och utan den konflikten hade filmen inte fungerat.

Och det gör den. Spelet bakom kulisserna har sällan varit så här fascinerande och karismaduellen framför kamerorna är en av de bästa rent psykiska strider jag sett på film. När sprickor uppstår i de båda kombattanternas respektiva rustningar känner vi med dem, båda två, och när de möts i verbal strid förstår vi betydelsen hos varje stavelse.

Så Frost/Nixon lyckas med det den försöker göra, och den berättar en historia som är ganska okänd för en ny generation. Det måste vara lovvärt, och därmed måste Frost/Nixon vara en bra film.

Om inte annat så lyckades den med något jag aldrig trodde jag skulle hända: den fick mig att känna sympati för Richard Nixon. En kort stund såg jag mig själv i den fallne presidenten, och jag kunde glömma hans förföljelser, hans paranoia, hans krig, hans brottslighet, och se hans mänsklighet.

Mr. Deeds Goes to Town (1936) - 5/6

Det är inte bara titeln som påminner om Mr. Smith Goes to Washington. Huvudpersonen Longfellow Deeds (Gary Cooper) är liksom James Stewarts Jefferson Smith en ödmjuk, liknöjd, behaglig småstadsbo som hamnar i en situation han inte är förberedd på. Men han är också kolerisk, ibland våldsam, och har en tendens att agera först och tänka sen. Han är ingen perfekt myskarl, men vi tycker om honom ändå.

Han har tillbringat hela sitt liv i lilla Mandrake Falls, där han spelar tuba och skriver vykortspoesi, när advokaten John Cedar (Douglas Dumbrille) dyker upp med ett besked: Deeds stenrike morbror Martin Semple har avlidit och Longfellow Deeds är hans arvtagare. Tjugo miljoner dollar väntar honom.

Tillsammans med Cedar och högra handen Cornelius Cobb (Lionel Stander) åker Deeds till New York City. Deeds har inget större intresse av pengarna, men advokaten har sina egna anledningar att pressa honom: det finns ruffel och båg i bokföringen. Cedar tror att Deeds är en lättmanipulerad bondläpp som han kan gömma sina brott bakom.

Samtidigt bestämmer sig den tuffa journalisten Babe Bennett (Jean Arthur) - var förresten alla kvinnor på trettiotalet antingen hemmafruar eller journalister, för på film verkar det så? - för att scora ett scoop om den nyrike arvtagaren. Hon gör en Hudsucker Proxy för att komma nära Deeds och ser till att rapportera om varenda grej den naive utbölingen hittar på.

När Bennett börjar ångra sin iskalla operation och Cedar börjar bli desperat går det mot kulmen då Deeds blir tvungen att inse hur annorlunda den stora världen är, när man jämför med Mandrake Falls.

Ibland är Mr. Deeds Goes to Town en mysig feelgoodfilm, och särskilt i början är den riktigt rolig. Men det är inte bara skoj; Longfellow Deeds blir tvungen att konfrontera de sociala orättvisorna under depressionen, och han tvingas inse att människor har ljugit för honom, utnyttjat honom, och manipulerat honom. Men han hämtar sig, och man går ifrån den här filmen med ett leende på läpparna.