Jag börjar ångra det jag skrev om In the Name of the Father när den här bloggen var ung. Det är en mycket välgjord film med genomgående solida och ibland briljanta skådespelarinsatser. Jag gav den en medioker recension då den påstår sig vara en sann historia men faktiskt ljuger.
Ska det spela roll, egentligen? Ska man bedöma en film enbart på dess egna meriter eller utifrån hur den passar in i sitt sammanhang? Problemet med In the Name of the Father är att dess lögner är viktiga. Den ljuger om sådant som har betydelse i den verkliga världen, och lögnerna förändrar filmens tyngdpunkt. Dess drama fungerar inte utan lögnerna. Men om filmen är bra, är det inte det som är det viktiga? Borde jag inte hylla den och kanske sätta på en varningsstämpel: "tro inte ett ord du finner här"?
I så fall skulle jag behöva den stämpeln till Frost/Nixon också. Det är visserligen en betydligt ärligare film och det den ändrar är av mindre betydelse, men inte av ingen betydelse, och liksom In the Name of the Father kretsar filmen runt osanningen. När journalisten David Frost (Michael Sheen) lyckas pressa den avgångne presidenten Richard Nixon (Frank Langella) till erkännanden som den slipade Nixon och hans team inte hade planerat, då är det filmens klimax och det som ger den dess dramaturgiska form.
I verkligheten var Nixons erkännande välplanerat, ett strategiskt drag för att få den hatade Nixon att verka något mer sympatisk i det amerikanska folkets ögon. Utan Nixons team hade Frost aldrig fått till det. Intervjuerna var aldrig den mentala boxningsmatch på elitnivå som Frost/Nixon beskriver, och utan den konflikten hade filmen inte fungerat.
Och det gör den. Spelet bakom kulisserna har sällan varit så här fascinerande och karismaduellen framför kamerorna är en av de bästa rent psykiska strider jag sett på film. När sprickor uppstår i de båda kombattanternas respektiva rustningar känner vi med dem, båda två, och när de möts i verbal strid förstår vi betydelsen hos varje stavelse.
Så Frost/Nixon lyckas med det den försöker göra, och den berättar en historia som är ganska okänd för en ny generation. Det måste vara lovvärt, och därmed måste Frost/Nixon vara en bra film.
Om inte annat så lyckades den med något jag aldrig trodde jag skulle hända: den fick mig att känna sympati för Richard Nixon. En kort stund såg jag mig själv i den fallne presidenten, och jag kunde glömma hans förföljelser, hans paranoia, hans krig, hans brottslighet, och se hans mänsklighet.
Ska det spela roll, egentligen? Ska man bedöma en film enbart på dess egna meriter eller utifrån hur den passar in i sitt sammanhang? Problemet med In the Name of the Father är att dess lögner är viktiga. Den ljuger om sådant som har betydelse i den verkliga världen, och lögnerna förändrar filmens tyngdpunkt. Dess drama fungerar inte utan lögnerna. Men om filmen är bra, är det inte det som är det viktiga? Borde jag inte hylla den och kanske sätta på en varningsstämpel: "tro inte ett ord du finner här"?
I så fall skulle jag behöva den stämpeln till Frost/Nixon också. Det är visserligen en betydligt ärligare film och det den ändrar är av mindre betydelse, men inte av ingen betydelse, och liksom In the Name of the Father kretsar filmen runt osanningen. När journalisten David Frost (Michael Sheen) lyckas pressa den avgångne presidenten Richard Nixon (Frank Langella) till erkännanden som den slipade Nixon och hans team inte hade planerat, då är det filmens klimax och det som ger den dess dramaturgiska form.
I verkligheten var Nixons erkännande välplanerat, ett strategiskt drag för att få den hatade Nixon att verka något mer sympatisk i det amerikanska folkets ögon. Utan Nixons team hade Frost aldrig fått till det. Intervjuerna var aldrig den mentala boxningsmatch på elitnivå som Frost/Nixon beskriver, och utan den konflikten hade filmen inte fungerat.
Och det gör den. Spelet bakom kulisserna har sällan varit så här fascinerande och karismaduellen framför kamerorna är en av de bästa rent psykiska strider jag sett på film. När sprickor uppstår i de båda kombattanternas respektiva rustningar känner vi med dem, båda två, och när de möts i verbal strid förstår vi betydelsen hos varje stavelse.
Så Frost/Nixon lyckas med det den försöker göra, och den berättar en historia som är ganska okänd för en ny generation. Det måste vara lovvärt, och därmed måste Frost/Nixon vara en bra film.
Om inte annat så lyckades den med något jag aldrig trodde jag skulle hända: den fick mig att känna sympati för Richard Nixon. En kort stund såg jag mig själv i den fallne presidenten, och jag kunde glömma hans förföljelser, hans paranoia, hans krig, hans brottslighet, och se hans mänsklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar