Detta är Robert Redfords ärevarv. Han är ett ärrat proffs som gjort film i över femtio år, varit med om att skapa fantastiska filmer, och grundat en filmfestival. Så vad gör han? Han gör en film han måste bära helt ensam, där han syns i bild nästan hela tiden och knappt har en replik att uttrycka sig med. Allt görs med ansiktsuttryck och kroppsspråk. Det är veteranens storverk, när han visar vad han kan så här mot slutet av karriären.
Och det fungerar. Historien om Redfords ensamme och namnlöse seglare som vaknar av att vatten läcker in i båten - aldrig en trevlig morgonöverraskning - och sedan måste ta sig igenom stormar, hopp och förtvivlan under sin kamp för att överleva blir aldrig långdragen eller tråkig, utan håller intresset hela vägen igenom. Faktum är att dess effektiva klimax nås så sent som rimligen är möjligt, och då har vi byggt upp till det - långsamt, långsamt.
Metoden har förstås sina nackdelar. Det här är inte en film där karaktärer pratar bara för att informera publiken, och därmed är det också mycket vi inte vet. Om man inte kan någonting om båtar (skyldig!) så är det inte alltid lätt att hänga med och förstå varför Redford gör det han gör. Särskilt i början ser det ut som han bara borde kunna välja en riktning och segla ditåt - till och med jag kan hitta norr om jag måste även om det är svårare på södra halvklotet - och varför den ursprungliga skadan är så katastrofal blir inte klar för mig. Det hjälper inte att Redfords karaktär är så stoiskt tuff att vi sällan får en aning om vad han känner inombords. Jag börjar smått undra vad han har varit med om tidigare, den här hårdingen. Så cool hade inte jag varit under omständigheterna.
Det är också en historia som är oerhört svår att lösa dramaturgiskt. Hela poängen är att Redford är ensam och isolerad och att hela filmen beror på honom. Så låter man honom drunkna i slutet, eller bryter man konceptet och låter honom bli räddad? Hur gör man någotdera så att det fungerar lika bra som resten? Buried hade samma problem och löste det fantastiskt; All is Lost hittar inte riktigt samma briljans i slutminuten men man hade inte kunnat önska mycket mer än man får.
All is Lost är ingen perfekt film, och det försöker den inte heller vara. Det är briljerande från Redford och från regissören J. C. Chandor som visar att hans Margin Call inte representerar gränsen för vad han klarar av. I All is Lost tar han och Redford något fullständigt annorlunda, och smäller upp det i krysset.
Och det fungerar. Historien om Redfords ensamme och namnlöse seglare som vaknar av att vatten läcker in i båten - aldrig en trevlig morgonöverraskning - och sedan måste ta sig igenom stormar, hopp och förtvivlan under sin kamp för att överleva blir aldrig långdragen eller tråkig, utan håller intresset hela vägen igenom. Faktum är att dess effektiva klimax nås så sent som rimligen är möjligt, och då har vi byggt upp till det - långsamt, långsamt.
Metoden har förstås sina nackdelar. Det här är inte en film där karaktärer pratar bara för att informera publiken, och därmed är det också mycket vi inte vet. Om man inte kan någonting om båtar (skyldig!) så är det inte alltid lätt att hänga med och förstå varför Redford gör det han gör. Särskilt i början ser det ut som han bara borde kunna välja en riktning och segla ditåt - till och med jag kan hitta norr om jag måste även om det är svårare på södra halvklotet - och varför den ursprungliga skadan är så katastrofal blir inte klar för mig. Det hjälper inte att Redfords karaktär är så stoiskt tuff att vi sällan får en aning om vad han känner inombords. Jag börjar smått undra vad han har varit med om tidigare, den här hårdingen. Så cool hade inte jag varit under omständigheterna.
Det är också en historia som är oerhört svår att lösa dramaturgiskt. Hela poängen är att Redford är ensam och isolerad och att hela filmen beror på honom. Så låter man honom drunkna i slutet, eller bryter man konceptet och låter honom bli räddad? Hur gör man någotdera så att det fungerar lika bra som resten? Buried hade samma problem och löste det fantastiskt; All is Lost hittar inte riktigt samma briljans i slutminuten men man hade inte kunnat önska mycket mer än man får.
All is Lost är ingen perfekt film, och det försöker den inte heller vara. Det är briljerande från Redford och från regissören J. C. Chandor som visar att hans Margin Call inte representerar gränsen för vad han klarar av. I All is Lost tar han och Redford något fullständigt annorlunda, och smäller upp det i krysset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar