Vin Diesel spelar för tredje gången Riddick, antihjälten från den hyggliga Pitch Black och den nästan hyggliga The Chronicles of Riddick, men den här gången kan resultatet inte nämnas i samma mening som "hygglig".
Den börjar lovande. Riddick befinner sig på en rödbrun planet full av klippor och köttätande monster. Han hamnade där efter att ha förråtts av sin närmaste man Vaako (Karl Urban, med en ynkligt liten roll), som inte gillade att Riddick efter förra filmen blev ledare för Necromongers. Vaakos mordförsök misslyckas men Riddick är fast på planeten.
Han bestämmer sig för att han har låtit sig civiliseras och att det är slut med det tramset. Han tuffar till sig, börjar döda monster, och hittar en prisjägarstation. Han aktiverar en sändare som drar till sig varenda halvskurk som vill ha belöningen för Riddicks huvud, och planen är att sno ett av deras rymdskepp och åka därifrån.
I början verkar Riddick hela tiden på gränsen till att bli bra, men den envisas med att aldrig låta något hända. Så fort prisjägarna landar tar filmen en djupdykning och kommer aldrig upp igen. Det är tänkt att vi ska känna en kittlande skräckkänsla när den ensamme Riddick terroriserar prisjägarna och försöker skrämma dem till att lämna ett skepp och ge sig av eller - om det inte går - bara döda dem och flyga sin väg. En sorts omvändning av slashergenren, där hjälten är mördaren i stället för det sista överlevande offret.
Det fungerar inte. Riddick har inga av de karaktärsdefinierande ögonblick som gjorde honom intressant i de första två filmerna, den desperat eftersökta stämningen vill aldrig infinna sig, och actionscenerna innehåller inget nytt. Om serien om Riddick fortsätter på det här viset kommer den fjärde filmen att vara ett urtråkigt stycke smörja och den femte en legendarisk kalkon.
Den börjar lovande. Riddick befinner sig på en rödbrun planet full av klippor och köttätande monster. Han hamnade där efter att ha förråtts av sin närmaste man Vaako (Karl Urban, med en ynkligt liten roll), som inte gillade att Riddick efter förra filmen blev ledare för Necromongers. Vaakos mordförsök misslyckas men Riddick är fast på planeten.
Han bestämmer sig för att han har låtit sig civiliseras och att det är slut med det tramset. Han tuffar till sig, börjar döda monster, och hittar en prisjägarstation. Han aktiverar en sändare som drar till sig varenda halvskurk som vill ha belöningen för Riddicks huvud, och planen är att sno ett av deras rymdskepp och åka därifrån.
I början verkar Riddick hela tiden på gränsen till att bli bra, men den envisas med att aldrig låta något hända. Så fort prisjägarna landar tar filmen en djupdykning och kommer aldrig upp igen. Det är tänkt att vi ska känna en kittlande skräckkänsla när den ensamme Riddick terroriserar prisjägarna och försöker skrämma dem till att lämna ett skepp och ge sig av eller - om det inte går - bara döda dem och flyga sin väg. En sorts omvändning av slashergenren, där hjälten är mördaren i stället för det sista överlevande offret.
Det fungerar inte. Riddick har inga av de karaktärsdefinierande ögonblick som gjorde honom intressant i de första två filmerna, den desperat eftersökta stämningen vill aldrig infinna sig, och actionscenerna innehåller inget nytt. Om serien om Riddick fortsätter på det här viset kommer den fjärde filmen att vara ett urtråkigt stycke smörja och den femte en legendarisk kalkon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar