Det är riktigt sällsynt att den tredje filmen i en serie är så här mycket bättre än sin föregångare, särskilt när den lämnar bakom sig mycket av det som är typiskt för serien. Den här filmens hjälte Alex Corvis (Eric Mabius) är ingen återuppstånden hämnare som mördar sina banemän utan ett slags odöd Richard Kimble, återkommen från döden för att spåra upp en mystisk man med ärrad arm.
Mannen med ärret satte dit Alex för mordet på hans flickvän Lauren (Jodi Lyn O'Keefe), men ingen tror på Alex oskuld utom hans advokat Peter Walsh (Grant Shaud). Alex avrättas inför ögonen på Laurens syster Erin (Kirsten Dunst) och far (William Atherton), men när hans kropp läggs i bårhuset kommer den magiska kråkan och han väcks till liv igen, nu med ett uppdrag: hitta mannen med ärret.
Han börjar spåra vittnena som ljög vid hans rättegång och försöker få kontakt med Erin. Medan han rotar i en härva som visar sig större och mer komplex än han trodde så börjar skurkarna inse att någon jagar dem.
Men vem är mannen med ärret? Det är ett mysterium för Alex, för oss, och tydligen även för konspiratörerna som Alex jagar, förhör och dödar. De verkar uppriktigt tro att det är något som Alex bara hittade på.
Det finns svagheter här. Den mystiska trollkvinnan som spelade en viktig roll i de två tidigare filmerna saknas, och därför måste en i övrigt helt normal karaktär bara känna till att de döda ibland kommer tillbaka i sällskap med en magisk kråka. Eric Mabius har heller inte ett ansikte som passar i The Crow-smink eller till de - riktigt bra - repliker han får att säga. Det finns lite märkliga element i mysteriets lösning.
Men jämfört med den förra filmen, och jämfört med hur dålig jag trodde att den här skulle vara, så är The Crow: Salvation ett satans mästerverk. Berättelsen håller mitt intresse och blir bättre och bättre ju längre filmen går. Den är tvetydig nog att slutet får mig att önska att det hade gjorts en direkt uppföljare i stället för bara ännu en generisk del i serien. Det sägs att filmer inte är bättre än sina skurkar, men här är både hjälten och skurken intressanta och deras kamp slutar på ett tillfredsställande sätt.
Mannen med ärret satte dit Alex för mordet på hans flickvän Lauren (Jodi Lyn O'Keefe), men ingen tror på Alex oskuld utom hans advokat Peter Walsh (Grant Shaud). Alex avrättas inför ögonen på Laurens syster Erin (Kirsten Dunst) och far (William Atherton), men när hans kropp läggs i bårhuset kommer den magiska kråkan och han väcks till liv igen, nu med ett uppdrag: hitta mannen med ärret.
Han börjar spåra vittnena som ljög vid hans rättegång och försöker få kontakt med Erin. Medan han rotar i en härva som visar sig större och mer komplex än han trodde så börjar skurkarna inse att någon jagar dem.
Men vem är mannen med ärret? Det är ett mysterium för Alex, för oss, och tydligen även för konspiratörerna som Alex jagar, förhör och dödar. De verkar uppriktigt tro att det är något som Alex bara hittade på.
Det finns svagheter här. Den mystiska trollkvinnan som spelade en viktig roll i de två tidigare filmerna saknas, och därför måste en i övrigt helt normal karaktär bara känna till att de döda ibland kommer tillbaka i sällskap med en magisk kråka. Eric Mabius har heller inte ett ansikte som passar i The Crow-smink eller till de - riktigt bra - repliker han får att säga. Det finns lite märkliga element i mysteriets lösning.
Men jämfört med den förra filmen, och jämfört med hur dålig jag trodde att den här skulle vara, så är The Crow: Salvation ett satans mästerverk. Berättelsen håller mitt intresse och blir bättre och bättre ju längre filmen går. Den är tvetydig nog att slutet får mig att önska att det hade gjorts en direkt uppföljare i stället för bara ännu en generisk del i serien. Det sägs att filmer inte är bättre än sina skurkar, men här är både hjälten och skurken intressanta och deras kamp slutar på ett tillfredsställande sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar