La Piel Que Habito (2011) - 3/6

Jag är inte förtjust i Pedro Almodóvar. Vi har alla skådespelare och filmskapare som vi gillar och ogillar; jag kan inte förklara exakt vad det är som drar mig till Amy Adams eller Val Kilmer och jag vet inte riktigt varför jag aldrig sett en Almodóvarfilm som tilltalat mig. Det är synd, för han är uppenbart talangfull och skicklig, och han arbetar med människor som är precis lika duktiga på det de gör. Men i slutändan undrar jag alltid varför jag sitter och tittar.

Jag antar att La Piel Que Habito är en skräckfilm. Det måste den vara. Den handlar om en galen vetenskapsman som är besatt av sin döda fru och tillsammans med en obrottsligt lojal tjänare håller en kvinna fången för att experimentera på henne. Besätt rollerna med Christopher Lee, Peter Cushing och Vincent Price så har vi en svartvit sextiotalsskräckis. Men det är aldrig så enkelt med Almodóvar, vilket förstås inte är dåligt i sig. Det är bara det att produkten blir ett gytter av obegripliga karaktärer, besynnerligt beteende och djupt onaturliga repliker.

Den galne vetenskapsmannen i fråga är doktor Robert Ledgard (Antonio Banderas). Hans fru dog efter att ha drabbats av en bilolycka som gav henne fruktansvärda brännskador, och nu är han besatt av tanken på att skapa bättre människohud. Hans artificiella hud, som han döpt till Gal efter sin hustru, är eldsäker och står emot alla insektsbett. Han försöker lansera den som en lösning på malariaproblemet, men teknikerna han har använt anses oetiska att använda på människor och hans uppfinning verkar dömd.

Resten av läkarvärlden anar inte att han redan har testat den på en människa. Hans försökskanin är Vera (Elena Anaya), som han håller inspärrad i sitt hus medan han förvandlar henne till en kopia av sin döda fru. Hans enda allierade verkar vara hushållerskan Marilla (Marisa Peredes); det finns annat tjänstefolk men av allt att döma känner de inte till Vera och de avskedas kort efter filmens början. Hur de undgick att upptäcka Veras existens med tanke på att hon har tillgång till en snabbtelefon förklaras aldrig.

Vi får heller aldrig veta varför den till synes vettiga Marilla är så lojal mot Robert och hjälper honom att hindra Vera från att fly eller begå självmord. Filmen tror att den förklarar det, men det gör den inte. Det räcker inte till.

Just som historien börjar komma igång börjar Marilla berätta en bakgrundshistoria, och kort därefter blir det en lång vindlande återblick som hoppar i tiden, med förvirrande effekt. Det här är inte den bra sortens förvirring, det här är den frustrerande sorten. Trots det innehåller återblicken några av filmens bästa bitar och ett par genuina överraskningar. Den får mig att inse hur bra den här historien kunde ha blivit.

Jag kan inte kalla La Piel Que Habito för en dålig film. Den är tydligt kompetent gjord; varenda inblandad är skicklig. Men ibland blir den tråkig, den känns poänglös. Jag vet inte vart den försökte komma och i slutändan fungerade den bara inte för mig. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur mycket bättre den hade varit om den signerats Darren Aronofsky i stället.

Scary or Die (2012) - 1/6

Scary or Die är en episodfilm med den kanske vekaste ramberättelsen i filmhistorien: vi ser någon klicka sig in på www.scaryordie.com och där titta på fem filmer. Det är allt, hela ursäkten för att visa oss de här fem historierna. Titta inte bort när du ser Scary or Die, för när du tittar tillbaka kan du råka vara inne i en ny episod och undra vart den japanske affärsmannen blev av.

De fem delarna är små skräckfilmer i Tales from the Crypt-stil, men helt utan den charm och framför allt den självdistans som sådana brukar visa upp. Här är det i stället rått och naket, kallt och på fullständigt allvar, vilket rimmar illa med ämnena och framför allt med filmmakarnas resurser. Det är effekter på budgetnivå, skådespelare som har långt kvar till stjärnstatus och manus som inte vet vad det håller på med.

Flera av historierna lider av att de först måste presentera sina djupt obehagliga karaktärer för oss, och vi tvingas tillbringa långa utdragna minuter i sällskap med människor vi helst skulle vilja sparka till och sen springa ifrån. Skräckelementet glider in, mer eller mindre oförklarat, och sluten kommer utan större ceremoni. Inte många detaljer fastnar i minnet. Tydligen kan redneckhembränt väcka döda mexikaner till liv. Tillbaka till datorn, där nästa film startas.

Den bästa av de fem filmerna är Clowned, som faktiskt fungerar hyggligt. Det beror på att den har riktiga karaktärer, en duglig historia och dialog som hade varit rolig i bättre skådespelares munnar. Den är också hyggligt originell - okej, mördarclowner har vi sett förr. Men när såg du sist en varclown... eller vad man nu ska kalla det. En mördarclown som genom bett infekterar sitt offer, som då själv börjar förvandlas till ett clownmonster. Det är bättre än det låter.

Jag önskar att jag kunde säga samma sak om Scary or Die, men den är för det mesta tråkig, växlar mellan tafflighet och inkompetens, och förefaller vara en hastigt hoprafsad ursäkt för att få ut några korta skräckfilmer till publiken.

Hanna (2011) - 6/6

I en snötäckt skog rör sig björnar, svanar, hjortar, och en människa som både osedd och ohörd smyger mellan träden, tyst och stilla, tills det är dags att skicka iväg en pil mot en hjort och sedan springande jaga den tills skadan slutligen fäller den till marken.

Detta är Hanna (Saoirse Ronan), en tonårstjej som av allt att döma levt hela sitt liv där ute i vildmarken, i ett sagohus bland träden. Hennes far (Eric Bana) har uppfostrat henne och tränat henne till skicklig jägare, enastående prickskytt, polyglott och dödlig närstridsexpert. Träningen pågår konstant; Hanna ska vara på alerten till och med när hon sover. Under deras få lugna stunder läser han högt ur husets kanske enda bok, ett gammalt lexikon som Hanna lärt sig utantill.

Allt detta är till för att hålla Hanna skyddad från hennes fiende Marissa Wiegler (den magnifika Cate Blanchett). Huset i skogen har en radio med en strömbrytare, och när Hanna känner sig redo att möta sitt öde kan hon slå om brytaren och då får Marissa Wiegler genast veta var de är. Då finns det inte någon återvändo.

Detta vet vi, men allt annat är höljt i dunkel. Varför har Hanna och hennes far levt ensamma i skogen? Varför vill Marissa Wiegler döda Hanna, som Hannas far påstår? Vad kommer egentligen att hända när strömbrytaren slås till?

Svaren kommer långsamt, serverade bit för bit, samtidigt som mysteriet görs mer komplicerat. Allt som verkar oförklarligt får till slut sin förklaring, men det kommer aldrig en scen där vi får en gigantisk informationsdump kastade på oss. Det här är en alldeles för smart film för det. I stället hålls vi ständigt intresserade, får bättre och bättre grepp om bakgrunden, och när hon själv får veta sanningen har vi redan anat allt utom detaljerna.

Innan dess har vi fått se henne möta en vanlig familj, förmodligen de enda människor hon någonsin umgåtts med förutom fadern, och försöka passa in bland dem. Det är utmärkta och nödvändiga scener som höjer Hanna till en ny nivå men samtidigt innehåller de filmens svagaste bitar. Den här filmen behöver inte fisk-på-torra-land-humor, inte när resten av filmen är på allvar. Detta är ingen actionkomedi med hjältar som spottar ur sig oneliners.

Hanna är mycket bättre än så, en välgjord thriller men framför allt en överlägsen actionfilm. Det finns gott om övermänskliga stridsmaskiner på film men det var mycket länge sedan jag såg en som jag brydde mig så här mycket om. Jag ville att Hanna skulle segra, jag ville att hon skulle vara snabbare och starkare och skickligare än sina motståndare, jag ville att hon skulle komma undan och slåss en annan dag. Hanna är en intagande skapelse som trots sin natur aldrig förlorar sin mänsklighet och vi kan inte annat än heja på henne med hela våra hjärtan.

Actionscenerna lyckas dessutom undvika alla de fallgropar och klichéer som ofta plågar genren. Här slipper vi både mikrosekundsnabba desorienterande klippningar och tidsförskjutningar i Matrix-stil. I stället får vi njuta av vackert koreograferade strider via en smidig kamera som fångar upp varenda detalj och aldrig tvingar oss att undra vad det egentligen är som pågår. Det här är vad action alltid borde vara.

Men det gör inte Hanna perfekt. Jag fann slutet otillfredsställande; det hade behövts en scen till för att jag skulle känna mig bekväm med att lämna Hanna där hon var. När en film skapar en karaktär vi bryr oss om, då vill vi också se hur det går för henne.

Det ändrar förstås inte att Hanna är en mycket bra film. Saoirse Ronan är en stjärna på uppgång som imponerade i Atonement och The Lovely Bones och gör samma sak här som i de filmerna: skapar en karaktär inifrån och ut tills hon blir någon annan med varje andetag. Hon rör sin Hanna genom en fascinerande genreblandning som rör ihop action, intelligent thriller och folksaga mot miljöer som är mer än bara bakgrund för handlingen. Jag vill se fler filmer som Hanna och undrar varför jag så sällan får.

Showgirls (1995) - 3/6

Nästan det enda jag med säkerhet kan säga om Showgirls är att den är kontroversiell. När den släpptes hatades den av en så gott som enig kritikerkår och publik, men den del av publiken som älskar att njuta av dålig film har tagit den till sina hjärtan och kritikerkåren verkar ha delats i två. En del håller fortfarande fast vid att den är usel, medan andra hävdar att den är en briljant satir, nästan en parodi på den här sortens film. Det känns väldigt meta, och efter att slutligen ha sett Showgirls och läst en massa om den är jag fortfarande inte säker på var jag själv står.

Jag hatar den i alla fall inte. Liksom Gigli, Ishtar och The Postman drabbades den av usel press på grund av helt andra faktorer än filmens kvalité, och jag tycker inte att en film blir sämre därför att den hade stor budget och innehåller många nakna bröst, oavsett hur ovanligt det är. Showgirls listas ibland tillsammans med filmhistoriens sämsta utspyenden, och så dålig är den verkligen inte. Den har inget att göra i sådant sällskap.

Men jag har svårt att tycka om den. Huvudrollen spelas av Elizabeth Berkley, som efter Showgirls själv kom fram till att hon behövde ta små roller ett tag för att förbättra sina skådespelarfärdigheter. Det säger en hel del, dels positivt om hennes självinsikt och ödmjukhet och dels negativt om hennes insats i Showgirls. Filmens hyllare hävdar att regissören Paul Verhoeven medvetet valde en dålig skådespelerska för att illustrera hur tom karaktären är, en kopia av en kopia av en kopia, en varelse utan egen identitet utom den hon jagar men aldrig kan nå. Det kanske rentav stämmer. Men det enda jag lyckas se är en dålig skådespelerska.

När den är över kan jag dessutom inte undgå att undra varför jag brydde mig om att se den. Jag har sett en karaktär som inte borde vara naiv och inte förefaller naiv men ändå om och om igen drabbas av de naivas grymma öden, i en strukturlös handling som inte tycks leda någonstans. Alla dessa lögner, alla besvikelser, allt våld, allt sex, alla förolämpningar och allt drama och alla komplexa sociala strider och alfahonekomplotter, vad var de till för? Huvudpersonen Nomi (no me) har inte lärt sig något. Vi har inte lärt oss något. Den enda karaktär som verkar komma förändrad ur filmen är också dess oskyldigaste offer, och det är inte en förändring till det bättre som genomgåtts.

Men det är kanske poängen. Om Verhoeven nu verkligen snickrade ihop en satir över amerikansk masskultur och framför allt över stjärna-på-uppgång-filmerna så fick han i alla fall den här biten rätt. I standardfilmen på temat har vi en ung och oskyldig tjej från landsbygden som kommer till den stora staden för att söka lyckan, stöter på den fula verkligheten, reser sig över den och segrar genom att uppnå framgång och berömmelse. Showgirls är den berättelsens fula - och betydligt mer realistiska - tvilling. Det är klart den måste sluta som den gör.

Men den är så obehaglig att se. Nomi stöter på mina efter mina i en värld full av förskräckliga människor, i en handling som skiftar mellan att vara otrolig (Nomi träffar sin rumskompis genom att hamra på hennes bil och sen kräkas) och meningslös. Regin understryker och dramatiserar stunder som inte spelar någon roll men släpper kommentarsfritt förbi essentiella ögonblick. I princip alla verkar ha lämnat skådespelartalangen hemma i garderoben, och det hjälper inte att manuset är signerat Joe Eszterhas, Basic Instincts författare och en man som tycks tro att alla vackra kvinnor är bisexuella mördare. Eller så har han bara väldigt specifika fetischer.

Jag får inte grepp om Showgirls. Om jag ser den som den satir den förment är, så har den sin egen briljans och jag borde hylla den. Om jag ser den som film, vilken som helst, är den inte usel men tämligen menlös och frånstötande.

Samtidigt har den åtminstone fått mig att tänka, och det kan inte vara dåligt. Jag har ingenting emot att i efterhand justera vad jag tyckte om en film; jag hade varit mer positiv till The Help och mindre positiv till Dogtooth om jag hade skrivit de recensionerna omedelbart i stället för att tänka en stund först. Men räcker det, att den fick mig att tänka? Om jag inte kommer fram till något, spelar det då någon roll?

Så jag går på vad jag kände medan jag såg den. Kanske missar jag satiren. Kanske finns den inte där. Kanske är Verhoeven en genialisk och subtil filmskapare, kanske är han bara en klåpare. Han lämnar i alla fall ingen oberörd, och trots allt kan jag inte avråda någon från att se Showgirls. Om inte annat så innehåller den en av filmhistoriens märkligare orgasmer.

A Knight in Camelot (1998) - 1/6

Mark Twains bok A Connecticut Yankee In King Arthur's Court har kanske förvandlats till fler misshandlande versioner än något annat verk. Visst, det finns gott om texter som har blivit till fler filmer och pjäser och andra böcker, men denna stackars historia har förvrängts oräkneliga gånger på den relativt korta tid den funnits. Därför är det en riktig bragd att lyckas åstadkomma den med säkerhet sämsta versionen, men det lyckas A Knight in Camelot säkerligen med.

Redan titeln skvallrar om vilket elände det här är. En riddare i Camelot? Är inte en riddare precis vad man klassiskt väntar sig att finna i Camelot? Det är lika förvånande som en doktor på sjukhuset, och mycket riktigt finns det gott om riddare i filmens Camelot.

Det blir inte bättre av att det är Whoopi Goldberg som spelar den ovan nämnde Connecticut-yankeen, vilket väcker frågor om hur knapert hon hade det runt 1998. Hon är dr Vivien Morgan, en forskare vars utrustning får fetspel och skickar tillbaka henne i tiden. Hon får med sig en bärbar dator och en stereo, vilket hade kunnat användas till något intressant om inte manuset var så benhårt inställt på att vara klichéfyllt och uselt.

Ta datorn. Whoopi befinner sig alltså i Camelot, hos kung Arthur, och hon har en modern (nåja) dator med sig. Om du är normalbegåvad har du redan en tio-femton idéer till saker hon skulle kunna göra med den och om jag gav dig tio minuter att fundera skulle du kunna spotta ur dig skelettet till en betydligt bättre film än denna.

I stället använder Whoopi den till att... åh Gud, det här är så stelt och korkat... ta sig ur fängelset (hon grips för brottet att vara ett troll) genom att förutsäga en solförmörkelse. Som bara råkar hända precis när hon ska brännas på bål. Utan närmare förklaring. Ingen berättade för den här filmens manusförfattare att det omöjliga är okej medan det osannolika är förbjudet.

Det är datorns bidrag till historien. Stereon används vid den avslutande festen. Däremellan glider trollet Whoopi omkring, umgås med Arthur (Michael York), Merlin (Ian Richardson), Lancelot (James Coombes) och skurken Sagramour (Robert Addie), uppfinner diverse apparater som hon inte borde kunna uppfinna under så påvra omständigheter oavsett hur smart hon är, och slösar i största allmänhet bort varenda krona som pumpades in i den här katastrofen.

A Knight in Camelot innehåller inte en enda välförvaltad idé, inte ett enda originellt ord, och inte ett uns av existensberättigande. Jag undrar vem det var som var omdömeslös nog att låta djävulen skriva in den här filmen i kontraktet.

The Fighter (2010) - 6/6

Dicky Eklund (Christian Bale) är en före detta boxare och lokal hjälte i Lowell, Massachusetts. Han lever fortfarande på sitt stolta minne av karriärens höjdpunkt: när han mötte och slog ner den legendariske Sugar Ray Leonard. Han tränar sin åtta år yngre halvbror Micky Ward (Mark Wahlberg) som vill bli lika stor som - större än - storebrodern han tillbringade sin barndom med att idolisera.

Mickys manager är hans mamma Alice (Melissa Leo) och familjebanden är starka. Brödernas sju systrar och Mickys far George (Jack McGee) finns ständigt i närheten och ingenting betyder mer än den av blod förbundna kretsen. Mickey O'Keefe (som spelar sig själv) hänger på gymmet och betraktar oroat det som händer med Micky.

Tyvärr har Dicky sedan sina glansdagar blivit en monumental fuckup. Nu är han en oansvarig, oduglig pundare som hänger med sina crackrökande kompisar i stället för att dyka upp på gymmet där Micky väntar på sin tränare. HBO förföljer Dicky med kameror; han tror att de gör en dokumentär om hans comeback men det handlar om hur djupt Lowells stolthet har fallit och vad crack kan göra med människor. Teamet Dicky och Alice har inte lyckats med mer än att arrangera en rad matcher som Micky har förlorat. Till och med bartendern Charlene Fleming (Amy Adams), som inte vet mycket om boxning, kallar honom för "språngbräda" - en boxare som bättre boxare använder som slagpåse för att komma vidare i karriären.

O'Keefe, George och Charlene - som blir Mickys flickvän - vill ge Micky alla chanser han kan få, men de tycker att hans familj står i vägen. Mycket riktigt sjunker Dicky djupare och djupare ner i eländet och Mickys lojalitet börjar testas.

The Fighter tog lång tid på sig att komma under skinnet på mig. Till att börja med tyckte jag inte ens om den. Den led av min allergi mot fejkdokumentärskakkameran och mitt hat mot människor som Dicky, Alice och systrarna. Men allt eftersom de komplicerade relationerna visades och skiftade, allt eftersom jag såg Mickys chanser hägra i fjärran, hände något och The Fighter tog sig långsamt fram till mig. Jag började bry mig, och jag började tycka om filmen. Väldigt mycket. Det här är en film där man hoppar upp och ner i soffan och ropar åt karaktärerna. Det här är en film där hjärtat dunkar i takt med slagen. Det här är en film som överraskar både med sin handling och med sin emotionella räckvidd. Jag insåg att jag hade gått från att ogilla filmen till att hurra när Micky vann och rycka till när han blev slagen.

Det hade aldrig blivit så bra utan en förstklassig grupp skådespelare. Christian Bale har fått nog med beröm annorstädes men jag vill ändå nämna hur fullständigt han förvandlar sig i den här filmen. Jag har aldrig sett honom spela hopplös, kortsiktig crackskalle, aldrig sett honom som det vrak han här är. Han bosätter sig i rollen, som han alltid gör.

Mark Wahlberg lär väl aldrig helt ta sig ifrån Marky Mark and the Funky Bunch, men jag har beundrat honom sen jag såg Three Kings och i den här filmen gör han precis rätt med sin roll. Micky Ward är den tyste, lugne, försiktige, osäkre i en familj av högljudda, bestämda, energiska människor. Jag har sett rollen kallas för tråkig, personlighetslös och ointressant men det är långt ifrån sanningen. Wahlbergs Micky har en inre styrka och en dold järnvilja, men det är inte lätt för honom att visa det.

De är de två stjärnorna, men de är bara två i en skara på toppnivå. Amy Adams, som jag i min recension av Julie & Julia kallade för "oemotståndlig" och som fortsätter vara just det av någon anledning jag inte riktigt lyckas analysera, är den ende som förefaller agera snarare än att vara en riktig människa ur de boxande brödernas liv. För en gångs skull säger jag det utan att nedvärdera insatsen, för en översinnlig varelse är precis vad filmen behöver för att illustrera Charlene Flemings inverkan på Micky Wards liv.

The Fighter är en smart, berörande och oväntat originell film som bara råkar innehålla välkoreograferade boxningsscener som lyckas vara mer realistiska än vi är vana vid och ändå aldrig bli lika tråkiga som verklig boxning.

Eegah (1962) - 1/6

Den rika författardottern Roxy (Marilyn Manning) hälsar på sin pojkvän, den dunebuggyfixerade Elvisfantasten Tom (Arch Hall Jr.) innan hon kör ut i den kaliforniska öknen på väg till en fest. I stället kör hon rakt in i Eegah, en grottmänniska av det slag som aldrig synts utanför tecknad film, komplett med klubba och djurhud som lämnar ena axeln bar. Hon svimmar - hon är trots allt en kvinna i en sextiotalsskräckfilm; det finns konventioner att följa - och när hon vaknar börjar hon genast berätta om "jätten" hon träffade.

Trots att varelsen i fråga spelas av den 217 centimeter långe Richard Kiel är hans längd bland det minst remarkabla med honom, men det är hur som helst det hon fixerar på. Hon lyckas övertyga Tom och sin far (Arch Hall Sr.) och fadern ger sig iväg med helikopter för att spana efter jätten. Han hoppas att det finns en bok i det här.

Eegah visar sig vara den siste ättlingen av ett folk jättar som tydligen i flera århundraden levt oupptäckta och kritvita inom gångavstånd från civilisationen. Vad som fick honom att plötsligt trampa in på bilvägen är helt oklart, men det är inte det största problemet med den här filmen.

Det är faktiskt svårt att välja. Är det att vildmannen Eegah ser ut som den slappa civilisationsprodukt Richard Kiel var? Är det den inkongruenta bakgrundsmusiken? Är det ett par besynnerliga instoppade komiska element som inte har något i en skräckfilm att göra? Är det att ingen inblandad kan agera alls, utom möjligen Kiel som inte får en chans att visa det då hans roll består av att lufsa omkring och vara preverbal?

Eller kanske att filmens finansiär Arch Hall Sr. från början planerade den som ett sätt att göra stjärna av hans son Arch Hall Jr., som inte förefaller vara stjärnmaterial. På så vis får han ett par horribla sångnummer som inte gör annat än att sträcka ut filmen. Hans karaktär är ändå bättre än Marilyn Mannings. Den tid hon inte använder till att leka Scheherazade för att undvika våldtäkt eller försvara mannen som försöker våldta henne använder hon i stället till att svimma, skrika och falla till marken för att utan synbar anledning bli orörlig.

Eller så är det att den är så obegripligt tråkig att jag fick se den här nittiominutersfilmen i tre etapper för att orka. Och jag är ändå killen som har sett Manos the Hands of Fate tre gånger och tog mig igenom både The Room och The Beast of Yucca Flats utan minsta avbrott. Eegah är kanske inte fullt så dålig, men den är definitivt så tråkig.