I Origins (2014) - 2/6

Ännu en film som inte har en aning om hur den ska avsluta. Efter karaktärer och relationer och mysterium så ska den precis till att bli riktigt intressant när skärmen blir svart och eftertexterna dyker upp. Det är en riktigt vanlig sjuka nu för tiden, och den irriterar livet ur mig.

Något annat som irriterar livet ur mig är hur varenda film som visar vetenskap mot vantro till slut skuttar ner på vantrons sida, även när den - som I Origins - inte ens har gett någon anledning att lämna vetenskapen för vantron. All kunskap har fåtts genom rationalism, men sensmoralen verkar vara att man inte alltid ska hålla sig till det rationella. Jag skulle vilja sticka en kniv i den uppfattningen och se på när den förblöder.

När filmens hårdaste rationalist, biologiforskaren Ian Gray (Michael Pitt), pratar med den religiösa Priya Varma (Archie Panjabi), berättar hon om när Dalai Lama fick frågan vad han skulle göra om hans andliga tro motbevisades av vetenskapen och sa att i så fall skulle han ändra sin tro. Det är ett bra och hederligt svar. Priya frågar då Ian vad han skulle göra om hans vetenskapliga uppfattning motbevisades av andlighet. Jag antar att det är det vi ska tycka har hänt i slutet av filmen.

Men det är att helt missa poängen. Andlighet bevisar aldrig någonting. Vetenskapen studerar verkligheten, andligheten lever bara i våra huvuden. Och Ians experiment har ingenting med andlighet att göra; det är bara vetenskap. Om än vetenskap med en rätt grundläggande metodologisk miss.

Jag är nog argare än jag borde vara, men I Origins verkade så bra i början och jag är besviken. Ian Gray är en sällsynt filmhjälte; en bildad och intelligent man som öppet står för det iskallt rationella. Han studerar det mänskliga ögat just därför att det av kreationister används som argument mot evolutionen; de hävdar att något så komplicerat inte kan ha uppstått utan en intelligent designer. Ian och hans labbpartner Karen (Brit Marling) försöker bevisa ögats evolution, och under tiden samlar Ian på bilder av människoögon, något som fascinerar honom ändlöst.

Det är så han träffar Sofi (Astrid Berges-Frisbey), som på många sätt är hans motsats: fluffhjärnig och newageig. Mot alla odds inleder de en passionerad romans som dock störs av hennes motstånd mot Ians världssyn.

Jag kan inte berätta mycket mer utan att förstöra den njutning som trots allt finns i I Origins. Det är inte en förutsägbar historia och ett tag verkar den ha tagit en vänstersväng ut i mindfuckterrängen där det inte rimligen kan finnas en förklaring. Att karaktärerna tar besynnerliga beslut kan jag förlåta så länge det kommer nånstans, och det gör det faktiskt. Ett tag. Och sen inte mer.

Mr. Popper's Penguins (2011) - 4/6

De filmer som gjorde Jim Carrey känd - Ace Ventura, The Mask, Dumb and Dumber - var verkligen inte bra. Och de visade inte upp någon viktig del av Carreys talang. När han får en roll i en bra film - The Truman Show, Eternal Sunshine of the Spotless Mind, The Majestic, Man on the Moon, till och med vissa delar av Liar Liar och The Cable Guy - så visar han också vad han kan. Mr. Popper's Penguins tillhör inte de filmerna, men till och med här blinkar briljans förbi ibland.

Tom Popper (Carrey) hade en jobbig uppväxt. Hans far åkte Jorden runt och löste världsproblem, och kommunicerade med sin son via kortvågsradio. Lille Tom växte upp till att bli en frånskild far med komplicerade relationer till barnen Janie (Madeline Carroll) och Billy (Maxwell Perry Cotton) som bor hos sin mor Amanda (Carla Gugino).

Han är även en jäkel på att köpa byggnader till mäklarfirman där han jobbar, vare sig ägaren vill sälja eller inte. Hans senaste uppdrag är att köpa den klassiska restaurangen Tavern on the Green från Selma Van Gundy (Angela Lansbury).

Det går dock snett när hans frånvarande far dör och Toms arv blir en pingvin. Som genom ett missförstånd får fem kompisar. Plötsligt har Tom sex små pingviner i sin lyxlägenhet, och han vill bli av med dem men så får barnen se dem och tycker om dem och, ja... du kan gissa resten.

Det här är förstås en totalt förutsägbar, totalt ooriginell film. Den trampar inte på en enda tå och överraskar inte en enda tittare. Det finns bara en anledning att gilla den, och det är därför jag gillar den.

Pingvinerna. De är så sanslöst söta att jag bara kapitulerar. Jag växlar mellan att säga "nnnnnaaaawwwww!" och att skratta högt. Jag kunde inte få nog av dem. Så lätt kan det vara att korsa gränsen mellan meningslös och underhållande.

Teenage Mutant Ninja Turtles (2014) - 1/6

Jag antar att Teenage Mutant Ninja Turtles aldrig har varit stor konst, men det här måste vara lågvattenmärket. Det är en tråkig, meningslös gryta full av saker vi har sett förut och aldrig nånsin behöver se igen. Det är ofattbart hur en film som handlar om sköldpaddsninjor kan vara så färglös.

Vi kan väl börja med det bra: sköldpaddorna har aldrig sett bättre ut. De är CGI-skapelser med detaljrikedom och realism - så realistiskt det nu kan bli när vi pratar om humanoida sköldpaddor. Deras färgade masker är slitna, trådiga tygstycken, sköldpaddsskinnen har små märken, och de rör sig som om de är på plats.

Men fin CGI har vi sett förut, och därmed har filmen slut på saker att erbjuda. Den ger oss nån löjlig historia om Fotklanen som försöker ta över New York City och bekämpas av dolda våldsamma rättsskipare. Journalisten April O'Neil (Megan Fox) är trött på att göra fluff och börjar rota i mysteriet, men ingen tror henne.

Till slut upptäcker hon sanningen: det är fyra humanoida sköldpaddsninjor, tränade av en humanoid råtta, som slåss mot Fotklanen och deras ledare Shredder (Tohoru Masamune) som tillsammans med en biskurk har nån knepig plan som går ut på att släppa ut gift i staden vilket på något sätt ska leda till att Fotklanen får styra och ställa som de vill.

Det är väldigt tråkigt. Det finns knappt en intressant scen i hela filmen och den envisas med övertydligt självmedvetna skämt där det är tänkt att publiken ska fylla i poängen och sen skrocka gott. Några skrock blir det aldrig, bara ånger. Inte bara för att man såg filmen, utan för att den gjordes.

The Equalizer (2014) - 4/6

I den bästa scenen i den annars inte vidare minnesvärda The General's Daughter utkämpar John Travolta och James Woods en mental judomatch mot varandra, och Woods fäller repliken "I assume we're still trying to outwit each other?". The Equalizer har också ett par såna scener, där två hårda män - Denzel Washington och Marton Csokas - pressar varandra med ord och blickar av stål, och Woods replik dyker hela tiden upp i huvudet på mig.

De scenerna försvinner bland alla de andra. Till att börja med är detta en enormt våldsam film, och emedan de flesta av oss är rätt avtrubbade vad gäller filmvåld så gör den här filmen sitt bästa för att ta sig igenom det. Här mördas människor med korkskruvar och shotglas, och det är inga diskreta bilder heller. Resultatet trycks upp i kameran och in i våra medvetanden.

Om jag inte hade vetat något om filmens bakgrund och aldrig hade sett TV-serien från åttiotalet som den bygger på, och inte hade läst några av recensionerna som kallade filmen för våldsam, så hade det varit en chock. Fram tills dess verkar The Equalizer nämligen handla om en helt vanlig man, Robert McCall (Washington), som jobbar på ett byggvaruhus, hjälper en arbetskamrat med viktnedgång och i största allmänhet är en genomhygglig, omtyckt kille.

Han hänger ofta på ett fik där han dricker te och läser böcker. Där träffar han den unga ryskan Alina (Chloë Grace Moretz) som smått tyr sig till honom, kanske för att han är den ende som inte svinaktigt stöter på henne. När hon visar sig vara offer för den ryska maffian som utnyttjar henne som sexslav bestämmer han sig för att göra något åt det - först fredligt, men när det inte fungerar plockar han fram korkskruvarna och shotglasen.

McCall är naturligtvis mer än han verkar vara, och hans bakgrund innehåller helt andra saker än arbete på byggvaruhus. När han måste så blir han Liam-Neeson-i-Taken och uppvisar färdigheter på en nivå som ser coola ut men inte rimligen kan existera i verkligheten. Hade USA haft agenter som McCall hade världen sett annorlunda ut.

Bortsett från den väldigt långa startsträckan, det onödigt brutala och tydliga våldet och det tvångsmässiga behovet att avsluta med en gigantisk ammunitionsslösande slutstrid så är The Equalizer en trevlig liten film, med bra actionelement och spännande thrillerelement. Problemet är att den inte är en liten film. Den siktar på mer än den klarar. Det mest lovande i den sker sekunderna innan eftertexterna, och får mig att hoppas på en uppföljare.

Casey Jones (2011) - 4/6

Casey Jones är, förutom en legendarisk tågförare, en figur från Teenage Mutant Ninja Turtles-världen. Han är en våldsam kvasi-Batman med fetisch för sportutrustning, en frilansande rättsskipare i hockeymask som spöar upp brottslingar med golfklubbor och cricketträn.

Polaris Banks är kanske hans största fan. Banks är amatören som på en budget på tjugotusen dollar gjorde den här 35 minuter långa filmen om sin hjälte. Han skrev, regisserade och spelade en av rollerna, och gav rollen som Casey till sin bror Hilarion - för övrigt ett namn som inte kan ha varit lätt att växa upp med. Det var nog inte Polaris heller, när jag tänker på saken. Jag har några frågor att ställa till paret Banks.

Nog om det. Enligt filmen är Casey Jones en mager yngling som blir utslängd från ett hockeylag på grund av våldsamhet. Och ja, han är väldigt våldsam - det som börjar som tufft spel slutar som direkt misshandel av en annan spelare.

Han drar sig tillbaka till sin mammas lägenhet men hamnar genast i konflikt med det lokala gänget Purple Dragons. Efter att ha fått stryk av dem börjar han träna. Tyngdlyftning, skuggboxning och stridsträning med sina favoritsportverktyg. Och sen är det ut på gatorna och slå sönder småskurkar.

Då dyker ninjasköldpaddan Michelangelo (Chris Frasier och Marty Moreno, med Robbie Rists röst) upp och tycker att Casey är lite väl våldsam. Men sköldpaddefienderna Fotklanen tittar in, ledda av den transdimensionella alienhjärnan Krang, och Casey och Michelangelo börjar slåss rygg mot rygg.

Det här är en budgetfilm, och det syns. Skickligheten finns där, men inte resurserna. Krang och Michelangelo ser plastiga och artificiella ut, tillräckligt mycket för att det ska dra mig ur illusionen.

Bortsett från det är det här faktiskt en bra film. Jag tyckte riktigt bra om sekvensen där journalisten April O'Neil (Savannah Welch) rapporterar om stadens förfall medan Casey tränar, och stridsscenerna ser betydligt bättre ut än Michelangelo eller Krang. Problemet är förstås att den är för kort; det är en origin story och inget mer, som att visa bara den första halvtimmen av en superhjältefilm.

Jag hoppas att Polaris Banks får tag i mer pengar och behåller sin ambition. Jag vill se mer.

It's a Wonderful Life (1946) - 6/6

Vi avslutar julveckan med den kanske mest kända och förmodligen mest älskade julfilmen: It's a Wonderful Life. Jag såg den inte förrän alldeles nyss, eftersom det var det uppenbara valet att avsluta julveckan med, och jag kan glatt rapportera att den förtjänar allt gott som sagts om den. Jag satt och önskade att jag inte hade vetat någonting om den, men trots att jag genom kulturell osmos lärt mig precis hur den slutade högg den tag om mitt hjärta i början och släppte aldrig.

Den här historien har blivit arketypisk på samma sätt som A Christmas Carol, som den för övrigt funnit åtminstone lite inspiration i. Det är en berättelse vars grundidé återkommer om och om igen i vår kultur. När Dallas gör ett avsnitt baserat på en fyrtio år gammal feelgoodfilm, då vet man att det är något stort.

Den kända biten utgör dock en förvånansvärt liten del av själva filmen, och är långt ifrån det bästa i den. Det är uppbyggnaden, när vi lär känna George Bailey (James Stewart), som gör den här filmen så fenomenalt vacker.

George är en god man. Han har hela sitt liv haft drömmar, och både talang och ambition nog att förverkliga dem. Men något har alltid kommit emellan. Han skjuter alltid upp sin egen lycka för andras skull, och resultatet blir att alla andra njuter av livet medan han blir kvar i den lilla småstaden Bedford Falls där han driver sin avlidne fars verksamhet och lånar ut pengar till husbygge. Han gifter sig med Mary (Donna Reed) och får fyra barn men det var aldrig hans plan.

Bedford Falls plågas av den rike, snåle och direkt onde Henry F Potter (Lionel Barrymore), som alltid haft ett ont öga till familjen Bailey, de enda som lyckats stå emot honom i alla dessa år. Potter äger förfallna hus som han hyr ut dyrt till människor som inte har något annat val, och skrattar åt familjen Bailey - dessa naiva sentimentala förlorare.

Depressionen kommer och går, andra världskriget kommer och går, och George Bailey kämpar vidare medan hans liv och möjligheter rinner bort. Han tänker alltid på andra och aldrig på sig själv, och på julafton 1945 leder det honom till vägs ände. Han känner sig mer värd död än levande, ställer sig vid en isig flodkant och funderar på att hoppa i.

Då dyker den hoppfulle ängeln Clarence (Henry Travers) upp. Hans uppgift är att föra George tillbaka till livet, och hans metod blir att visa George hur världen hade sett ut om han aldrig fötts. Det är en så briljant konstruktion att den blivit ikonisk.

Man kan argumentera för att det i slutändan inte spelar någon roll. Clarence har inget med upplösningen att göra. Men det gör ingenting. Berättelsen fungerar. Den går bortom filmskapande och når inom oss, och gör sig nästan tidlös. Den är sjuttio år gammal och jag tror att den fortfarande kommer att vara älskad om sjuttio år. Och vi kommer fortfarande att undra varför det inte går att göra såna här filmer längre.

Santa Claus Conquers the Martians (1964) - 1/6

När USA:s president berättar för sin fru om något som drabbat landet, tror du att hon då säger "Barack, som ledare för amerikanerna är det din plikt att göra något åt det"? Förhoppningsvis gör hon inte det, men det är precis så marsianerna pratar med varandra i den kanske sämsta julfilmen som gjorts: Santa Claus Conquers the Martians.

Titeln ljuger, till att börja med; det sker inget erövrande över huvud taget. Effekterna är hopsatta av papp och plast. Skådespelarna hade tydligen bara en tagning på sig, eller så filmade de en repetition och lät det vara med det. Och historien är ännu dummare än man kan vänta sig av en film med den här titeln.

Grundproblemet är att Mars barn har tappat barnasinnet, och den absolut enklaste lösningen är att åka till Jorden och kidnappa jultomten. För att göra det behöver marsianerna inte uppfinna något utan de har redan ett rymdprogram fullt kapabelt att rutinmässigt skutta över till vår planet, vilket de dock inte verkar göra. Det är inte ett nyfiket folk.

När jag ser såna här filmer undrar jag alltid om de inblandade visste vad det var de gjorde. Jag menar, när man står med mörkt smink i ansiktet och ett handtag på huvudet, då måste man väl veta att det inte kan bli en bra slutprodukt? När man tar på sig ett par pappkartonger och låtsas vara en marsiansk robot, då tar man väl inte det på allvar?

Om inte så är det väl dolt. Det är det märkliga med de här ärkekalkonerna från sextiotalet; de kan inte rimligen ha varit på riktigt men de ger inte minsta ledtråd till att de var på skoj. John Call, som spelar jultomten, må inte vara någon vidare skådespelare men det syns att han tar i allt vad han kan. Han ska tamigfan göra den bästa jultomten-kidnappas-av-marsianer-roll som någonsin synts på vita duken.

Och trots allt det här, trots budgetkulisser och hjärnfri handling och blekt skådespel, så är detta ingen Manos, the Hands of Fate eller The Beast of Yucca Flats. Santa Claus Conquers the Martians är faktiskt inte tråkig. Den är kanske inte rolig på det sätt den ville, men den är rolig, och det finns något underhållande i den. Bara inte något jag någonsin kan rekommendera.