Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides (2011) - 5/6

Den första Pirates of the Caribbean-filmen var en genialisk lyckträff. Den förde samman ett egensinnigt, charmigt manus med skådespelare som visste precis vilken stämning de måste söka efter, hjärtebultande musik med en historia som gick tillbaka till matinéns rötter, och naturligtvis Johnny Depp i sin unika roll som Jack Sparrow, denne svårbeskrivlige karaktär som inte liknade något vi sett förut. Resultatet blev en fantastisk actionkomedi med inslag från ett halvdussin andra genrer, en film vars längd borde ha gjort den tråkig men som i stället var gränslöst underhållande varenda en av sina 140 minuter.

Att det skulle bli uppföljare var oundvikligt, att de inte skulle vara lika bra som den första likaså. Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl var en vansinnigt tursam skapelse; om serien hade fortsatt på samma nivå hade det varit ett mirakel. Dead Man's Chest och At World's End var mycket riktigt inte i klass med den första, men de var fortfarande underhållande och roliga, och Jack Sparrow hade inte drivits för långt.

När jag fick veta att det skulle komma en fjärde film trots det markerade slutet på den tredje räknade jag med att den skulle bli en misslyckad eftertanke som slutligen dödade serien. Jack Sparrow kunde inte rimligen bära ännu en historia och det finns gränser för hur långt man kan pressa en serie som bygger på en modig blandning av kliché och originalitet, en serie som med glädje omfattar sin egen fånighet.

Nu har jag sett On Stranger Tides och kan med glädje rapportera att jag hade fel. Nej, det är inte en ny The Curse of the Black Pearl, det är bara en ny At World's End. Men det är rätt bra, det också.

Jack Sparrow (Johnny Depp) är tillbaka, tillsammans med den gamle bekante Joshamee Gibbs (Kevin McNally). Den här gången är de i London; Jack för att rädda Gibbs undan galgen och Gibbs för att han hörde att Jack var där. Det visar sig vara Angelica (Penelope Cruz) som använder Jacks namn för att locka till sig en besättning. I trakterna lurar också kapten Barbossa (Geoffrey Rush), deltidsskurken från de tre första filmerna, en spansk flotta och den legendariske piraten Edward Teach (Ian McShane), kapten Svartskägg.

Alla dessa är ute efter ungdomens källa och de saker man behöver för att kunna använda det magiska vattnet: två silverkalkar och en sjöjungfru. Sjöjungfrur är dock blodtörstiga monster och... äsch, vem bryr sig egentligen? Med en Pirates of the Caribbean-film vet man vad man får och hälften av det roliga är att se handlingen veckla ut sig över löptiden allt eftersom karaktärerna skapar och bryter allianser, ljuger och fuskar, planerar och misslyckas. Här har vi dessutom profetior, zombier, flera lager av bedrägeri och fartyg i flaskor.

Will Turner och Lucy Swann, som i den första trilogin var straight men åt Depps galning, är spårlöst försvunna vilket är en lättnad med tanke på deras situation i slutet på den tredje filmen. Jag hade inte velat se manusförfattarna vrida sig i spiral för att få in dem i den här filmen. Deras roll i historien spelas i stället till viss del av den unge missionären Philip (Sam Clafin), som liksom de kommer in i piratvärlden utifrån och inte accepterar de outtalade regler som de andra karaktärerna lever efter utan att ens reflektera över saken. Han predikar att alla själar kan frälsas, till och med Svartskäggs, och karvar sig en egen nisch i filmen i stället för att likt Turner och Swann leva som parasiter på Jack Sparrow.

Kan serien överleva en femte del? Johnny Depp har sagt att han har tröttnat på Sparrow, och när det börjar synas är Pirates of the Caribbean stendöd. Än så länge fungerar det. Det är roligt, det är underhållande, och det existerar inte i samma universum som tråkighet.