The Chronicles of Riddick (2004) - 3/6

"In normal times, evil would be fought by good. But in times like these, well, it should be fought by another kind of evil." Den som sett Pitch Black vet vem hon talar om: den mordiske antihjälten Riddick (Vin Diesel). Det onda han måste bekämpa är Necromongers, ett besynnerligt gäng. De är en teokratisk fascistarmé vars rustningar är remarkabelt trista med tanke på hur deras interiörer ser ut - insidan av deras rymdskepp är en miljö man minns. The Chronicles of Riddick ser ut som precis det den är: storbudgetuppföljaren till en innovativ lågbudgetfilm.

Necromongers plan är att erövra universum, antingen döda eller omvända alla som bor i det, och sen föra dem till ett annat universum som de kallar Underverse. Det ska vara ett paradis. Deras ledare (Colm Feore) har varit där och kom tillbaka som halvlevande och övermänsklig, så det verkar vara en bra deal han har på gång, i alla fall. Märkligt är att han är den sjätte Necromongerledaren och allt pekar på att han dödade den förre. Hade femman också varit i Underverse? Det verkar inte så av berättarrösten.

Den tillhör för övrigt Aereon. Hon är en märklig varelse som kan göra sig immateriell och gå på luft. Ändå går det att hålla henne fängslad med kedjor, vilket inte får någon närmare förklaring. Hon spelas av Judi Dench, som är alldeles för proffsig för att se ut som om hon undrar vad hon gör i den här filmen.

Riddick har tillbringat de fem åren sen den förra filmen med att hålla sig borta och vara i fred. Den ljuva tiden tar slut när ett gäng prisjägare, ledda av Toombs (Nick Chinlund), dyker upp för att fånga honom. Han dödar Toombs kamrater, trycker upp Toombs själv mot en vägg och pressar ur honom vad det är som pågår. Svaren leder honom till planeten Helion Prime och Aereon, som satt priset på hans huvud. Det var tydligen det lättaste sättet att få dit honom, så att han kan slåss mot Necromongers. Varför Aereon inte bara åkte och hämtade honom är oklart.

Jag envisas med att tjata om hål i handlingen. Det är inte för att jag är obstinat, det är för att The Chronicles of Riddick konstant får mig att tänka på dem. Detta är en mycket ojämn film. Ena stunden rör sig Riddick i visuellt fantastiska miljöer, i nästa tänker prisjägarna sälja honom till ett fängelse - för tydligen är fångar rena vinstmaskiner - trots att det fastställts att originaluppdragsgivaren betalar mycket mer än något fängelse. Ena stunden ser vi Necromongers predika till de besegrade och deras ledare slita ut en mans själ med sina bara händer, i nästa låter sig den oböjliga stridsmaskinen Riddick föras ombord på deras skepp som ett tämjt djur. Ena stunden går Riddick igenom en pärs med viskande spöken, i nästa vägrar skurkarna skjuta honom utan väljer i stället att anfalla närstridsexperten i närstrid.

The Chronicles of Riddick ser bra ut, håller tempot uppe även när den förspiller en alltför stor bit av sin löptid på en apart fängelsesekvens, och blir aldrig tråkig. Men den har för många hål, ger oss för lite anledning att bry oss, lyckas aldrig skapa en känsla av att universums öde hänger på det vi ser, och har en handling som blir för funktionell och mekanisk. Varför bestämmer sig prisjägarna för att mot all logik ta Riddick till fängelseplaneten som är sjuhundra grader varm på dagen och trehundra grader kall på natten (Fahrenheit, får man anta eftersom -300 inte finns i varken Celsius eller Kelvin)? Dels för att det är en ursäkt för coola scener på planetens yta, men mest för att någon från Riddicks förflutna finns där.

Spoilade jag nåt nu? Inte precis. Om du inte fattar det tio minuter in i filmen kommer du att ha glömt att jag avslöjade det långt innan det händer.

Här har du ditt liv (1966) - 5/6

"Jag vill inte ha det bra!", skriker den trettonårige Olof Persson (Eddie Axberg) och det är sista gången på länge som vi ser honom visa känslor. När känsloyttringarna kommer är det till att börja med i hastiga stötar, framprovocerade av världen och snabbt övergående. Allt eftersom han blir äldre och bestämmer sig för sin plats i världen vinner han förmågan att le och mena det, och även förmågan att bli arg i mer än några sekunder i sträck.

Olof växte upp hos en fosterfamilj för att skydda honom från faderns sjukdom. Vid tretton års ålder flyttar han, trots fostermoderns (Gudrun Brost) ängsliga motvilja, och blir flottare. De äldre männen lär upp honom och den gamle August (Allan Edwall) bidrar med visa ord och råd. Om två veckor gör det inte ont i händerna längre, för då har du valkar.

Olof flyttar från jobb till jobb. Han jobbar på sågverk, på biograf, på cirkus, på tegelbruk. Han ger intryck av att inte bry sig och nästan sakna känslor, men det är inte sant. Varje gång han flyttar är det hans eget val och när han har bestämt sig för något kan ingenting ändra det. Men det är svårt att finna en tråd i hans agerande. Varför byter han jobb? Vad är det han är ute efter? Vad är hans mål?

Ett mål är i alla fall att resa sig över sin blygsamma arbetarbakgrund. Han lär sig engelska och tyska, han läser Strindberg och Nietzsche. Tidigt i filmen varnas han för att läsa, för såna som läser blir det bara socialister av, och mycket riktigt engagerar han sig i arbetarrörelsen och blir allt mer rabiat tills han leder en strejk tillsammans med sin senaste mentor och förebild. Dem avverkar han, liksom kvinnor.

Det är inte bara Olofs liv som saknar en tydlig tråd, en sådan är även svår att finna i Här har du ditt liv. Den bygger på Eyvind Johnsons halvsjälvbiografiska Romanen om Olof och verkar mest vara ute efter att återskapa Johnsons ungdomsupplevelser från 1910-talet, med världskrig och arbetaruppror. Verkligheten har sällan en dramatisk struktur, så det har inte den här filmen heller. Den börjar från ingenstans, fortsätter planlöst, och avslutas utan större ceremoni.

Ändå tycker jag om den, men jag kan inte förklara varför. Jag har hela tiden en känsla av att jag ser något mer än det som bilderna visas. Olofs ofta blanka ansikte uttrycker något genom sin blotta orörlighet och när han väl ler betyder det något. Det är en del jag inte förstår med Här har du ditt liv, och en av de sakerna är hur den kan vara så bra som den är.

Chronicle (2012) - 5/6

Jag är allergisk mot fejkdokumentärstilen som fick ett uppsving i och med Blair Witch Project och tyvärr inte visar några tecken på att dö ut. Den görs hyggligt i en statistiskt insignifikant andel av filmerna den används i och även när den tjänar ett syfte så kvarstår luckan att den bygger på att någon karaktär står och filmar medan allt spännande händer. Chronicle är förmodligen den film jag sett som använder tekniken bäst - med speglar och svävande kameror får den ut något av valet förutom att förgäves försöka upprätthålla den bräckliga illusionen att detta hände på riktigt - men jag tror att till och med Chronicle hade varit bättre om den hade varit mer konventionellt filmad.

Andrew Detmer (Dane DeHaan) är ett tonårigt mobbingoffer som lever med en sjukpensionerad våldsam far (Michael Kelly) och en sjuklig, döende mor (Bo Petersen). Hans enda vän är kusinen Matt Garetty (Alex Russell) och till och med de har glidit ifrån varandra sedan de började i high school.

Andrew köper en videokamera och bestämmer sig för att filma sitt liv. I början är det bara en dokumentation av det som händer honom varje dag, men så följer han med Matt på en spritfest och hamnar ute i skogen tillsammans med kusinen och den omåttligt populäre Steve Montgomery (Michael B. Jordan, en av de tonåriga knarklangarna i The Wire). De har hittat ett mystiskt hål i marken som ger ifrån sig märkliga ljud. Med hjälp av lampan på Andrews kamera klättrar de ner och hittar besynnerliga stenmönster som ger ifrån sig olikfärgat ljus.

När de tre ynglingarna kommer upp ur hålet igen upptäcker de att de har helt nya förmågor. Telekinesi, förmågan att röra saker med tankekraft. De får bollar att sväva, de bygger legotorn utan att röra vid bitarna, och de tränar sina krafter tillsammans och upptäcker att de blir starkare och starkare. Andrew är bäst av dem och plötsligt har han en helt annan ställning än han är van vid.

De tre svetsas samman av sin hemlighet och börjar leka med sina krafter, hittar fler och fler användningsområden, blir starkare och starkare. Men de är inte överens om hur man ska hantera de faror som följer med deras förmågor, de är inte överens om huruvida de måste ha regler, och de börjar glida isär. Andrew vänder sig i mörkare riktningar och börjar filosofera i Raskolnikov-stil om vad hans makt egentligen betyder.

Även om det är synd att det alltid är mobbingoffret som måste gå psykfall i de här historierna så är Chronicle en intelligent och originell version av superhjältehistorien. Liksom Unbreakable förenar den superkrafter med vardagsrealism och ställer frågan vad som egentligen skulle hända med en superhjälte i vår värld. För en gångs skull känns inte det actionpackade slutet malplacerat; här är det nog det enda fungerande sättet att avsluta.

Senna (2010) - 3/6

Ayrton Senna var en av de största formel 1-förarna någonsin. Under en tio år lång karriär körde han för Toleman, Lotus, MacLaren och Williams, han vann tre världsmästerskap, höll pole position-rekordet till 2006 och ligger trea i all-time-loppvinstligan.

Senna är en dokumentär om hans liv, från början som gocartförare i Brasilien till den tragiska olyckan som tog hans liv. Däremellan går den igenom alla de kontroverser han var inblandad i med kollisioner, bråk, misstänkt domarjäv och hans långvarige fejd med fransmannen Alain Prost.

Filmskaparna har samlat ihop stora mängder material med Senna och dem han kände. Det är inte bara gamla intervjuer och presskonferenser utan betydligt mer privata filmer. Vi får se Senna storma ut från en förarbriefing när han känner sig provocerad och se honom tyst och nervös inför stora lopp. Vid sidan av detta dyker hans kollegor, vänner och rivaler upp och uttalar sig, både i arkivmaterial och nyfilmat för dokumentären.

Mycket av det är intressant, även för mig som inte visste mycket om formel 1 och nu fick se lite bakom ytan. Förarna debatterar huruvida barriärer ska vara gjorda av däck eller koner. Senna rasar mot elektroniska hjälpmedel som minskar förarskicklighetens betydelse.

Och vi får se hur mycket han betydde för hemlandet Brasilien, där han blev älskad, hyllad nationalhjälte. När han hade dött stod brasilianerna i tusental längs gatorna och grät för sin Ayrton Senna. Det är scener som borde ha varit mycket starkare än de till slut var.

Det är nog det som är Sennas problem. Filmen består av många bra bitar som tillsammans inte blir så mycket. Jag vet att ett människoliv normalt inte följer en tillrättalagd dramaturgisk struktur, men när man gör en dokumentärfilm - eller för den delen en spelfilm som bygger på en sann historia - så gör man ändå sitt bästa för att få det att verka så. Till slut påminner Senna mer om ett entimmes eftermiddagsprogram på TV än om en genomarbetad dokumentär - den har sina intressanta sidor men når aldrig fram till någon slutsats. Jag vet mer om Ayrton Senna och hans värld än innan jag såg filmen, men jag känner precis likadant.

Broad Street Bullies (2010) - 4/6

The Broad Street Bullies var under sjuttiotalet smeknamnet på ishockeylaget Philadelphia Flyers. De förtjänade det genom att spela våldsamt och samla ihop fler utvisningsminuter än de flesta andra NHL-lagen presterade tillsammans. Med sina brutala taktiker - slagsmål som en medveten strategi snarare än något som hände ibland - förändrade de ishockeyn.

Dokumentären Broad Street Bullies, med berättarröst av Liev Schreiber som spelade våldsam hockeyspelare i den utmärkta Goon, går igenom lagets historia från dess födelse när NHL 1967 bestämde sig att göra ligan större än de sex lag som den då hade bestått av i tjugofem år. Ingen räknade med att expansionslagen skulle ha mycket att sätta upp mot The Original Six: Montreal Canadiens, Boston Bruins, New York Rangers, Toronto Maple Leafs, Detroit Red Wings och Chicago Black Hawks, och de första Flyers var exilkanadensare som åkte till Philadelphia i brist på bättre.

I början gick det mycket riktigt dåligt och i en match mot St. Louis Blues fick Flyers så mycket stryk, på grund av Blues fysiska taktiker, att det förändrade deras sätt att se på sporten. De plockade in storvuxna, tuffa spelare för att möta våld med våld, och Broad Street Bullies hade fötts. Ishockey hade betraktats som en elegant, civiliserad sport, men det skulle män som Dave "The Hammer" Schultz, Don "Big Bird" Saleski och Bob "Hound" Kelly ändra på.

Vi får se dem använda slagsmål som sin primära strategi, samla utvisningsminuter som om de är viktigare än mål, le tandlösa leenden mot kameran och spilla blod - både sitt eget och motståndarnas. Sekvens efter sekvens visar hur publiken reagerade. Philadelphia älskade sina Flyers. Spelarna själva, i dag gamla och pensionerade, intervjuas och berättar om hur de upplevde de där åren på isen när de fick ett sovjetiskt lag att lämna isen efter en halv period.

Jag är inte den primära målgruppen för en dokumentär om sport, men Broad Street Bullies är intressant och rolig helt oavsett huruvida man bryr sig om hur det går när klubbor ska svingas mot puckar. Framför allt är det fascinerande att se ett formellt sämre lag nå framgång för att det började tänka annorlunda och insåg att det fanns luckor som det kunde fylla. Hur mycket "finare" lag än klagade på Flyers och deras brutala vanor så spelade de spelet och vann. Och i dag är NHL:s regelbok många gånger större än den var.

Atlas Shrugged: Part I (2011) - 2/6

Jag tänker inte gå in på det politiska innehållet i den här filmen eller i dess tegelsten till litterära förlaga; det sköter jag på min andra blogg. Jag ska i stället försöka bedöma Atlas Shrugged: Part I enbart som film.

Det är ingen lätt uppgift. Jag misstänker att den är betydligt bättre än den hade haft en chans att vara om jag inte hade läst boken först, men det problemet hade boken också; en del scener i den är mycket kraftfullare eftersom jag visste ungefär vad det var som pågick och vad som skulle hända. Jag hade trots allt läst en massa om boken innan jag öppnade den.

Det hjälper inte filmen. Om man inte har läst boken måste man känna sig tämligen vilse. Det skurkarna i den här filmen säger är sådant vi är vana att höra från hjältar - självuppoffring, altruism, hjälpa den svage. Det hjältarna i den här filmen säger är sådant vi är vana att höra från skurkar - egoism, jag gör allt för mig själv. Boken förklarade hjältarnas ställningstagande, men det bryr sig inte filmen om att göra. Den som inte redan är insatt undrar bara varför filmen fokuserar så hårt på de där svinen.

Atlas Shrugged: Part I lyckas dessutom med konststycket att vara simultant seg och rushad. Större delen av filmen består av torra affärsmöten där människor uttalar repliker som hade varit värdiga Harrison Fords gamla dom "George, you can type this shit, but you can't say it". Få skådespelare kan komma undan med den här sortens dialog, och de lyckades inte värva en enda till den här filmen.

Men den är som sagt också rushad. Ett emotionellt klimax inträffar när ett tåg kör över en bro, och det betyder mycket för människorna ombord på tåget, men praktiskt taget ingenting för oss. Visst, vi vet varför det är viktigt, vi vet varför huvudpersonerna bryr sig, men deras anledningar har spottats ut och rusats fram så att vi inte hunnit få någon känslomässig koppling till händelsen. Huvudpersonernas desperata kamp mot en fientlig omvärld har beskurits och urvattnats och vi ges inte en chans att känna för dem.

Filmen, liksom boken, kretsar runt det centrala mysteriet. Vem är den gåtfulle John Galt, varför håller USA på att gå åt helvete, och hur är de två sakerna hopkopplade? Filmen knuffar mellan affärsmötena in enstaka referenser till mysteriet - John Galt dyker upp, pratar med en affärsman, affärsmannen försvinner spårlöst - som för att bygga upp det, och slår sedan vårdslöst sönder det i filmens slutminut med en replik som aldrig borde ha överlevt första manusgenomläsningen.

Historien börjar 2016, i ett USA som håller på att rasa ekonomiskt. En energikris har gjort kommersiell flygtrafik omöjlig och det är tågen som härskar över transportmarknaden. Den stora elefanten i branschen är Taggart Transcontinental som formellt styrs av James Taggart (Matthew Marsden) men då han är feg och inkompetent är det i praktiken hans syster Dagny (Taylor Schilling) som sköter ruljangsen.

För att hålla Taggart Transcontinental flytande måste Dagny byta ut åtskilliga mil gammal räls i Colorado så att hon kan frakta olja åt oljemagnaten Ellis Wyatt (Graham Beckel). Hon hoppas att lösningen ligger hos stålpampen Hank Rearden (Grant Bowler) som uppfunnit en revolutionerande metall - billigare, lättare och starkare än stål. De motarbetas av politiker som förstör företagsklimatet, offentligt avlönade vetenskapsmän som pratar ner Reardens nya metall och förstås Dagnys bror.

I boken är allt det här bättre än det låter. Filmen kommer ingenvart med det. Den är nog hysteriskt tråkig om man inte har läst boken, och något av en transportsträcka om man har gjort det. Men visst, jag vill se del två och tre. Det är då det faktiskt börjar hända saker.

The Raid: Redemption (2011) - 2/6

Det här var inte vad jag väntade mig. Recensioner och kringsnack hade gett mig en väldigt tydlig bild av The Raid: Redemption, och medan den innehöll bitar av sanningen så motsvarade den inte vad jag fick se. Det lyckades göra mig besviken i två riktningar: jag får varken skriva en hyllande recension av den mest briljanta fightingfilmen någonsin eller en sågande recension av den tommaste actionfilmen någonsin. Jag visste inte vilken av dem det skulle bli, men jag trodde det skulle bli någon.

Det som visade sig stämma var den ungefärliga handlingen. Mitt i den indonesiska slummen ligger ett höghus, kontrollerat av gangsterkungen Tama Riyadi (Ray Sahetapy) och hans två närmaste män, "galne hunden" (Yayan Ruhian) och Andi (Donny Alamsyah). Ett gäng tungt beväpnade poliser, bland dem vår huvudperson Rama (Iko Uwais), tar sig in i huset och börjar kämpa sig upp till ovanvåningen och Tama Riyadi själv. Det som inte visade sig stämma var resten.

Jag väntade mig den ultimata filmen för dem som tyckte Die Hard 4 var för pratig, med en hastigt avklarad alibihandling som snabbt glöms bort för att ge plats för fler och hårdare slagsmålsscener. Så var det inte; det finns betydligt mer av dialog, relationer, intrig, karaktärer och vändningar än jag trodde. Det är fortfarande en alibihandling, men den här filmen låtsas fortfarande att den är mer än en stridskavalkad. Jag har sett lika handlingsfattiga filmer förut.

Jag väntade mig en nära nog fullständig stridskonstfilm, med perfekt koreograferade stridsscener som tänjde formatet bortom det vi trott var möjligt, en ständigt hisnande parad av våld av de mest originella slag. Så var det inte; filmen har förstås gott om våldsamma och stundtals underhållande stridsscener men det är samma sak om och om igen, ingenting som vi inte har sett förut, och det blir snabbt tråkigt och oändligt utdraget. Filmen har inget nytt att komma med. Jag har sett lika våldsamma filmer förut.

Jag väntade mig ett live-action datorspel med Rama som spelarkaraktären, husets våningar som levlar, "galne hunden" och Andi som minibossar, och Tama Riyadi som slutbossen. Så var det inte; våningarna är mer eller mindre irrelevanta, de två minibossarna har sitt eget fuffel för sig, och slutbossfighten var inte mycket att dekorera saturnaliaträdet med. Jag har sett lika träfunktionella filmer förut.

Så jag är uppvärmd och klar och har inget att göra. Jag kan inte rekommendera The Raid: Redemption för stridskonstknarkare; jag har sett bättre. Jag kan inte rekommendera The Raid: Redemption för lättdistraherade actionfans; de kommer att hinna bli uttråkade. Jag kan inte rekommendera The Raid: Redemption för någon som vill ha en riktig film med handling och mening; de kommer att finna utbudet magert. Jag kan faktiskt inte rekommendera The Raid: Redemption alls.

Prometheus (2012) - 5/6

Om du fick träffa din skapare, vad skulle du fråga? Vilka svar skulle du hoppas på, och vilka svar skulle du frukta? Vad är det bästa och värsta du kunde få höra? Är det ett möte du verkligen vill ha?

Doktor Elizabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes pojkvän doktor Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) vill, särskilt den förra. De är forskare som i vitt skilda antika kulturer hittat liknande bilder: människor som dyrkar jättar som pekar på en stjärnbild. De har letat reda på stjärnbilden och nu är de på väg dit i rymdskeppet Prometheus, döpt efter titanen som stal elden från gudarna, gav den till människorna och led eviga plågor som straff.

Shaw tror att bildernas jättar är ett folk som hon kallar Ingenjörerna och att de skapade mänskligheten. Det är ingen ny idé, denna tanke att vi är rymdvarelsers avkomma. Det grundläggande problemet med den är förstås att den bara flyttar frågan ett steg bort. Varifrån kommer rymdvarelserna?

Resan med Prometheus tar över två år. Under den tiden är besättningen nedfryst och den ende vakne ombord på Prometheus är androiden David (Michael Fassbender i ännu en fantastisk prestation som följer Alien-traditionen att androider spelas ambivalent, som varelser som kan visa sig vara hjältar eller skurkar). Han fördriver tiden med att lära sig antika språk och titta på Lawrence of Arabia. Naturligtvis används hans status som människoskapt för att reflektera doktorernas sökande. Ingenjörerna skapade oss, vi skapade David.

Chef för expeditionen är den kalla Meredith Vickers (Charlize Theron) som på uppdrag från den urgamle Peter Weyland (en till oigenkännlighet ålderssminkad Guy Pearce) för befäl över skeppet. Det flygs av Janek (Idris Elba) och hans två kollegor Chance (Emun Elliott) och Ravel (Benedict Wong) som får en fantastisk scen tillsammans mot slutet av filmen. I besättningen ingår även några forskare som inte briefas förrän skeppet redan anlänt och alla väckts ur nedfrysningen. Det är dags att landa och få svar.

Prometheus ingår i flera stolta filmtraditioner - filosofisk science fiction, skräck, action, effektkavalkader - och gör inte bort sig. Effekterna är skarvfritt oklanderliga, actionscenerna hisnande, och skräckelementen fasansfulla. Handlingen ger oss en välkonstruerad stämning som bygger upp spänningen och mysteriet, och bidrar med genuint oväntade vändningar samtidigt som filmens status som (typ) Alien-prequel gör att den med serien bekante tittaren ständigt hålls nyfiken på vart det här är på väg, hur det ska sluta, hur det passar ihop med resten av filmerna.

Allt det där fungerar utmärkt, nästan perfekt. Skådespelarprestationerna sitter där de ska; Rapace och Fassbender har tillsammans tillräckligt med talang för att hålla uppe filmen ensamma, och de får hjälp. Det som hindrar Prometheus från att vara något fantastiskt är att den ställer de stora frågorna men inte besvarar dem, skapar gåtor men inte löser dem. Ibland kan det vara ett briljant drag, men här får jag känslan av att det inte var ett medvetet val. Ridley Scott och hans folk hade helt enkelt inte svaren. I alla fall inga som var bra nog.

Likväl är Prometheus en utmärkt film, en stark del av Alien-serien och en minnesvärd historia. Jag hoppas på en uppföljare, tror på att den kommer, men fruktar att den blir en besvikelse.

Predator 2 (1990) - 2/6

Den första Predator var en bra monsterfilm med en premiss som är nog så vanlig i science fiction-litteraturen men lyst med sin frånvaro på bioduken. Den var en av de mest minnesvärda och välgjorda filmerna från den tidstypiska Schwarzeneggeractionvågen. Uppföljaren flyttar sig från djungeln till stadsmiljö, gör sig av med det mesta som gjorde den första bra, och klistrar på en ineffektiv polisfilm. Det bästa i filmen är slutscenen.

Los Angeles befinner sig mitt i en värmebölja, vilket lockat dit en av de välbeväpnade, högteknologiska rymdvarelser som kommer till Jorden för att jaga. Samtidigt utkämpas ett gängkrig mellan jamaicaner och colombianer som jägarvarelsen (Kevin Peter Hall) nyfiket betraktar. Den blandar sig i och slaktar en grupp colombianer; i samma veva får polisen Michael Harrigan (Danny Glover) syn på den men tror att dess kamouflerade, skimrande uppenbarelse är en värmevåg.

Rymdvarelsen fortsätter mörda och Harrigan följer tätt efter. Han hittar en spjutspets som enligt hans kriminaltekniker inte är gjort av något känt ämne, och en voodoodoktor (Calvin Lockhart) berättar att mördaren inte är mänsklig. FBI-agenten Peter Keyes (Gary Busey) hänger i trakterna och i enlighet med actionfilmtraditionen för FBI-agenter vet han mer än han avslöjar och är en lagom stor skitstövel.

Harrigan gör sitt bästa för att jaga ner sin utomjordiske brottsling och finner sig i en situation som hade kunnat göra filmen riktigt bra om den hade utnyttjats rätt. Han får faktiskt se insidan av rymdskeppet som varelsen kom i, och här finns en möjlighet att visa oss något om arten som trots allt förblev ganska dold i Predator. Det är som sagt den bästa scenen i filmen, men den hade kunnat vara så mycket mer.

Det är inget större fel på effekterna eller actionscenerna, och jag antar att Predator 2 fungerar hyggligt som leveranssystem för våld och action. Men den har inget av stämningen från den första filmen, och den vet inte vad den ska göra av ett lovande koncept.

Rango (2011) - 6/6

Människorna bakom Rango tycker väldigt, väldigt, väldigt mycket om film. Det är tydligt i scen efter scen, i varenda kärleksfull vink. Utan att förfalla till parodi eller meningslös hög allusioner som inte leder någonstans packar den in referens efter referens, vackert och smidigt och utan att störa tittaren som missar dem. Jag missade själv hälften, kanske mer, och det fråntog inte Rango minsta gnutta charm eller skönhet.

Rango är den tekniskt mest välgjorda animerade film jag sett. Dess karaktärer och miljöer överträffar allting jag tidigare sett och uppvisar en enastående detaljrikedom av den sort som får mig att inse att tidigare mirakel på den här fronten faktiskt inte var perfekta. Rango tar tekniken ett steg längre, besegrar de svårslagna benchmarks som producerats av Pixar och Dreamworks, och får mig att längta efter nästa animerade underverk från Industrial Light & Magic.

Historien är en variant av en klassiker: främlingen som går in i en västernstad och blir inblandad i dess trubbel. Här är han titelns Rango, en kameleont med Johnny Depps röst, stadens borgmästare är en sköldpadda (Ned Beatty), skurken som hotar staden är en skallerorm (Bill Nighy), hjältens flicka är en ödla (Isla Fisher) och det lilla barnet som ständigt hänger runt hjältens fötter är en mus (Abigail Breslin). Den grekiska kören består av fyra mariachi-ugglor.

Rango äger talets gåva och använder det för att skaffa sig respekt, men tyvärr innebär det att stadens folk börjar vänta sig saker av honom. Han dödar - mer eller mindre av misstag - den stora rovfågel som terroriserar dem och sen är han sheriff.

Sa jag att han dödade fågeln? I en tecknad film för barn? Ja och nej. Ja, han dödade fågeln men nej, Rango är inte en film för barn. Det är kanske mitt enda klagomål på den. Den ser ut som en barnfilm, som en gullig djurhistoria från Pixar, men den är något helt annat.

Karaktärerna super och röker och mördar. En av dem går omkring med en pil inkörd genom ögat så den kommer ut i bakhuvudet. En annan blir överkörd av en bil och delas i två. Det är revolvrar mot pannor och flinande onda skurkar, och mariachi-ugglorna envisas med att förutspå Rangos död. Dessutom finns det inte mycket här för barn; intrigen blir komplicerad och vuxenbonusen har tagit överhanden. Här och där finns lite barnbonus, men det hjälper inte mycket, och det finns alldeles för mycket som jag inte skulle visa för ett barn.

Rango är en fantastisk film för cineasten. Den är i sig en bra film och blir bättre ju mer film man har sett. Jag vill fylla recensionen med referenser och citat och briljanta smådetaljer, men sådant ska tittaren upptäcka själv. Jag rekommenderar Rango mycket varmt, men bara för de vuxna, inte för deras barn.

Terminator Salvation (2009) - 2/6

Den pratande skurken är en så utsliten klyscha att den knappt ens är rolig att driva med längre. Alla vet att man inte ska berätta sin plan in i minsta detalj för hjälten, hur säker man än är på att man besegrat honom. Man ska bara skjuta honom. Ändå fortsätter skurk efter skurk att prata ner sig i graven. Att det kanske värsta exemplet skulle komma i en film från Terminator-serien, det kunde jag dock aldrig tro.

Den första Terminator-filmen var ett briljant litet mästerverk, den andra var en för sin tid så spektakulär actionfest att den fick Bill Hicks att säga att det enda sättet att överträffa den vore att använda dödligt sjuka som stuntmän och döda dem på riktigt, den tredje blandade in en massa typisk platt humor och passade på att spotta på seriens kontinuitet bra mycket mer än den andra, och det här är alltså den fjärde. Mycket lite av originalets stämning lever kvar. Historien som Kyle Reese (Michael Biehn) berättade i den första filmen har ändrats så många gånger att jag inte ens är säker på att vi befinner oss i samma universum.

Och så har vi den pratande skurken, som tydligen är Skynet själv, den artificiella intelligens som blev självmedveten, bedömde mänskligheten som ett hot, bestämde sig för att utrota den och därmed gav upphov till mördarrobotarna som jagat familjen Connor i fyra filmer, en TV-serie och en uppsjö andra verk. Inte ens de två första filmerna var helt trogna konceptet "totalt känslolös mördarrobot" (T-800 (Arnold Schwarzenegger) tar sig tid att säga "Wrong" innan han skjuter vapenaffärsinnehavaren (Dick Miller); T-1000 (Robert Patrick) hånar Sarah Connor (Linda Hamilton) med en fingergest) men de kom bra mycket närmare än Terminator Salvation, som tydligen helt släppt den tanken.

Den talande är alltså en maskin. Den tilltalade är också en maskin, byggd och programmerad av den första. Varför bry sig om att prata alls? Om det är för att tillföra information så kan Skynet bara ladda in det i skallen på roboten. Varför bry sig om att försöka övertyga den? Det är bara att programmera om den. Det är en horribelt ogenomtänkt och ologisk scen, och samma tankebrist genomsyrar Terminator Salvation.

Filmen börjar 2003 med en dödsdömd fånge, Marcus Wright (Sam Worthington), som av den cancerdrabbade cancerforskaren Serena Kogan (Helena Bonham Carter) övertygas att donera sin kropp till vetenskapen. Sen blir amerikanska försvarets jättedator Skynet självmedveten och startar ett kärnvapenkrig. I 2018 års efterkrigsvärld är John Connor (Christian Bale) en av motståndsrörelsens ledare och är förutspådd att frälsa mänskligheten, på grund av diverse tidsreserelaterade förvecklingar. Han letar efter Kyle Reese, den man han en gång ska skicka tillbaka i tiden för att ligga med hans mor och därmed producera John själv.

Där dyker också Marcus Wright upp, utan en aning om vad som hänt sen han marscherades iväg till elektriska stolen. Han finner sig mitt i ett krig mellan människor och maskiner, och försöker ta reda på hur han plötsligt hamnade femton år in i framtiden. Hans väg flätas samman med den unge Kyle Reeses (Anton Yelchin) och därmed med John Connors.

Connor kämpar med motståndsrörelsens befälhavare general Ashdown (Michael Ironside), Marcus Wright letar efter svaret på sin egen gåta tillsammans med Blair Williams (Moon Bloodgood), och det är faktiskt intressant. Vi vill också veta vad det är som händer med Wright och vem det är som rycker i alla trådar. Men vi måste genomlida oändligt utdragna actionscener för att komma dit. Wright och Williams springer genom minfält och duckar under jeepar och Gud, ska de aldrig komma nånvart?

Terminator Salvation hade vunnit på att komma ihåg att det otäcka med terminatorerna alltid har varit deras fullständiga omänsklighet, och på att skära bort sisådär tjugo minuter utfyllnadsaction. Det hade heller inte skadat att tänka igenom handlingen ett par extra gånger. Särskilt pratande skurk-scenen.

Cemetery Junction (2010) - 6/6

Året är 1973, platsen Cemetery Junction, en fattig liten engelsk arbetarstad. Där går man i usla skolor som räknar med att spotta ut eleverna direkt till fabriksgolvet, sedan gifter man sig, arbetar med kroppen, dricker öl på puben och pensionerar sig, och det är hela livet. Freddie Taylor (Christian Cooke) är 22 och inte nöjd med det. Han söker jobb som försäljare av livförsäkringar under den rike Kendrick (Ralph Fiennes) som äger ett stort hus med en Rolls-Royce i garaget. Det är det Freddie vill ha.

Hans far (Ricky Gervais) och farmor (Anne Reid) undrar vad det ska vara bra för. Det kommer ändå aldrig att bli något av honom och de förstår inte varför han vill resa till Paris när han inte sett hela Reading än. Hans bästa vänner, den lojale slagskämpen Bruce (Tom Hughes) och den tjocke tönten Snork (Jack Doolan), känner likadant. Deras liv består av att jobba, dricka, vandalisera reklamskyltar, och slåss när det behövs. När det senare händer tillbringar man en natt i häktet innan den snälle polisen sergeant Davies (Steve Speirs) släpper ut en.

Så vill Freddie inte ha det längre. Nu ska han bli som Mike Ramsay (Matthew Goode), målmedveten och beslutsam försäljare som vet hur man tillskansar sig varenda fördel man kan. Kanske är det därför han är tillsammans med chefens dotter Julie (Felicity Jones), snarare än att han verkligen tycker om henne. I bakgrunden svävar fru Kendrick (Emily Watson), tyst och försiktig, till synes ouppmärksammad av alla utom Julie. Och Freddie, faktiskt.

Cemetery Junction levererar tillräckligt med skratt för att vara en komedi, men det är allvaret som fäster sig i minnet. Bruce har pratat om att lämna Cemetery Junction sen han var femton, men han bor fortfarande kvar hemma hos sin far (Francis Magee) som han hatar sedan modern stack för en annan man och fadern tydligen inte gjorde ett dugg. Bruce skulle ha krossat skallen på kvinnotjuven. Julie vill bli fotograf, men både Kendricks och Mikes plan är att hon ska stanna hemma och föda barn som fru Kendrick gjorde. Snork vet att hans vänner älskar honom, men han är trött på att vara tönten som aldrig kan få en flicka.

Och Freddie söker sin lycka, men finns den på Kendricks försäkringsbolag? Han går på firmafest och ser människorna som jobbat där hela sina liv. Det är en ohyggligt smärtsam scen när en pensionerad gammal trotjänare ska avtackas, och Freddie missar inte vad det kan betyda för honom. Till att börja med ser han bara två val: att fastna i Cemetery Junction och jobba på fabrik, eller jobba under Kendrick och kämpa för framgång. Men det finns kanske fler möjligheter.

Detta förmedlas genom en rad fantastiska skådespelarprestationer. I Cemetery Junction hålls långa monologer med ögonen och små handgester. Dess svagaste punkter är när den envisas att använda ord i stället för att utnyttja sina skådespelare till det yttersta, men de är få och snabbt försvunna.

I grunden är den här filmen förstås ett klassiskt ungdomsdrama om arbetarkillar som kämpar för att lämna sin klass, förlika sig med den äldre generationen och finna kärleken, men den höjer sig högt över sina rötter, knyter ihop varenda tråd, och blir något mycket speciellt.

Feature: Om påläsning

Angående storfilmen The Avengers skrev seriefantasten Katherine Dacey ett öppet brev till filmkritiker. Jag väljer att räkna in mig där eftersom jag precis som hon säger skrivit min Avengers-recension och nu ser fram emot The Amazing Spider-Man (lite) och The Dark Knight Rises (enormt).

Jag har inga problem med hennes första punkt (jag är inte den som knarkar superhjälteserier men det finns mycket bra där och jag har aldrig sagt att de är för barn), hennes andra punkt (jag försöker ha koll på fakta även om det är rätt patetiskt att hyvla någon för att hon råkar skriva Nick Frost i stället för Nick Fury) eller hennes fjärde punkt (jag hoppas att både inbitna seriefans och såna som aldrig öppnat en serietidning kan läsa mina recensioner utan att kräkas).

Den tredje punkten, däremot. Jag betraktar en film som en film, och den ska kunna ses av en normalt allmänbildad person utan någon annan information än det filmen ger. Vissa filmer uppskattas bara av människor som är djupt insatta i rysk 1800-talslitteratur och det är okej, men då ska man inte räkna med att de filmerna får positiva recensioner av mainstreamkritiker. Andra filmer fungerar för alla men innehåller massvis med bonus för dem som förstår det, och det är bättre. Om bonusen är helt osynlig för de oinsatta är det som bäst.

Det här blir problematiskt ibland. Den andra filmen i Back to the Future-serien är den bästa, men den är helt omöjlig att se utan att ha sett den första. Om jag skulle recensera den skulle jag nämna det, och om jag hade sett den utan att se den första skulle det naturligtvis återspeglas i det jag skrev.

Tvärtom vad Dacey säger så skulle jag lugnt recensera en filmversion av Sense and Sensibility utan att läsa boken först. Filmen är en egen entitet och ska inte behöva förstudier för att fungera. När jag ser Låt den rätte komma in och tänker "Det där hade jag aldrig förstått om jag inte hade läst boken", då är det något dåligt.

Dessutom är det just med serietidningar praktiskt taget omöjligt att läsa på tillräckligt. Avengers har mycket mer historia än Sense and Sensibility. Det går inte att plugga Stålmannenserier bara för att man ska recensera en Stålmannenfilm.

Bland böcker har jag läst förlagorna till Lord of the Rings, First Blood och Harry Potter, jag har inte läst förlagorna till Twilight, Hugo eller Citizen X. Bland serietidningar har jag läst Spirit, Fantomen och Batman men inte Persepolis, Green Hornet eller Scott Pilgrim. Jag recenserade samtliga hej vilt utan att anse mig behöva plugga innan. Det kan man inte räkna med att publiken gör.