I, Frankenstein (2014) - 4/6

I, Frankenstein börjar där boken Frankenstein slutar: med att doktorn (Aden Young) är död och monstret (Aaron Eckhart) ensamt. När monstret begraver sin skapare attackeras det av demoner men räddas av gargoyler, flygande stenvarelser.

Det visar sig att Jorden är skådeplats för ett uråldrigt krig mellan demoner och gargoyler, medlemmar av en av ärkeängeln Mikael instiftad orden för att skydda mänskligheten mot demonerna. Monstret förs inför deras drottning Lenore (Miranda Otto) och främste krigare Gideon (Jai Courtney). Drottningen ger honom namnet Adam och erbjuder honom att ansluta sig till dem, men Adam vägrar och ger sig ut på vandring i världen.

Tvåhundra år senare har Adam varit konstant jagad av demonerna men hållit sig undan, när hans och gargoylernas vägar korsas igen. Miljardären Charles Wessex (Bill Nighy) utför med hjälp av forskaren Terra Wade (Yvonne Strahovski) experiment med återupplivning, och vill väldigt gärna lägga tassarna på Adam - han är ju ett konkret exempel på ett lyckat sådant experiment. Både Adam och gargoylerna vill undvika det.

Nä, historien spelar ingen större roll. Visst, Eckharts prestation gör faktiskt Adam till en riktig karaktär som det går att bry sig om, och detta är ingen genomkorkad actionfilm. Den är precis klipsk nog att det inte kommer några hinder i vägen för att njuta av det visuella och de häftiga actionscenerna.

Det visuella först. Några designers har haft riktigt roligt medan de gjorde I, Frankenstein. Gargoylerna och demonerna har byggt hisnande strukturer; drottning Lenore bor i en blandning av katedral och citadell (som på något sätt verkar ligga på bekvämt gångavstånd från ett modernt stadscentrum) och Wessex har sina egna baser med innehåll vi inte väntar oss. Flammande demonsjälar slungas ner till helvetet och återvänder, demoner och gargoyler skiftar mellan människo- och monsterform, och det ser fantastiskt ut, alltihop.

Så actionscenerna. I, Frankenstein undviker millisekundklippfällan som nutid action är alldeles för förtjust i att ramla ner i och producerar i stället spännande och tilltalande strider, hjälpt av hur olika kombattanterna är. Adam själv är i princip en biffig, tuff, snabb människa, medan demonerna och gargoylerna är flygande monster. Detta är snyggt.

I, Frankenstein levererar precis det man kan vänta sig av en film med det här konceptet. Varken mer eller mindre. Eckhart och Nighy gör till och med att det kanske blir lite grann mer, ändå.

The General (1926) - 5/6

Stjärnor skapas eller dör obemärkt beroende på tiden de råkar födas i. Sarah Bernhardt var sin tids största därför att hon kunde agera både för första och trettionde raden samtidigt. Greta Garbo följde henne därför att hon förstod hur man skulle göra när man stod nära en kamera i stället för långt ifrån publiken. Och där emellan fanns människor som stumfilmslegenden Buster Keaton, som kunde kommunicera mer med ett orörligt stenansikte än de flesta kan med flaxande armar och tio minuter dialog.

Det är fascinerande, faktiskt. Det är som när Danny Kaye i The Inspector General inte kan få upp svärdet ur skidan och förvandlar det magra skämtet till något genialiskt. Keaton kan sitta still på ett tågs länkarm och få oss att skratta när tåget börjar rulla.

För oss barn av CGI-åldern tillkommer en extra dimension, för allt det här är dessutom på riktigt. När broar rasar, då är det för att kameran var riktad mot en bro som faktiskt rasade. När tåg kraschar, då kraschade tåg. Och när en mörsare innehåller för lite krut och kulan landar där den inte borde - ja, mörsaren avlossades på riktigt och kulan landade vid Gud precis där. Det finns scener i The General som måste ha filmats dussintals gånger innan fysikens lagar behagade samarbeta så perfekt att det blev rätt. Och mitt i alltihop finns ständigt komikern Keaton, konstant förvånad över allt som händer runt honom. Det är en riktig prestation.

Dessutom har The General en ordentlig handling, om än en som är svår för oss nutidsmänniskor att känna oss in i. Johnnie Gray (Keaton) är tågmaskinist i den amerikanska södern när inbördeskriget bryter ut. Som alla sanna patrioter tänker han förstås slåss och döda för rätten att få ha slavar (ja, jag vet att det var mer komplicerat än så, men ändå: kom igen) men hans yrke anses för viktigt och armén släpper inte in honom.

Det gör att hans flicka Annabelle Lee (Marion Mack) inte vill ha med honom att göra. Inte förrän han bär uniform, säger hon, och Johnnie lomar ledsen därifrån. Ett år senare får han sin chans när hans tåg "The General" stjäls av nordstatsspionen Anderson (Glen Cavender) och dennes tio soldater. Johnnie följer efter till fots, på dressin, cykel och till slut med eget tåg, och sen är det skoj och imponerande action resten av vägen, med en både gullig och rolig avslutningsscen.

Herbie: Fully Loaded (2005) - 2/6

På 60- och 70-talen gjordes några filmer om folkabubblan Herbie, en bil med intelligens och personlighet. Detta är ingen remake utan en fortsättning, långt efteråt, när Herbies glansdagar är bakom honom och han räddas från bilskroten av Maggie Peyton (Lindsay Lohan), yngst i en racingfamilj.

Herbie kan köra själv, spruta olja, sjunka ihop när han är ledsen och sträcka på sig när han är glad, kommunicera med strålkastarna, öppna och stänga sina dörrar och kasta ut en ovälkommen passagerare genom solluckan. Han kan till och med bli kär - i en bil som till att börja med verkar vara en helt vanlig bil - så att det är som om jag skulle kära ner mig i en staty - men som sedan visar sig vara eller ha blivit smart, den också.

Visst har du också frågor om detta? Det kan inte bara vara jag? Jag menar, var kom Herbie ifrån? Jag har vaga minnen av att ha sett någon av de tidigare Herbiefilmerna men tror inte att hans ursprung redogjordes för där heller. Jag antar att det är nån sorts magi och inte ett mycket besynnerligt genombrott inom AI-tekniken, men det är ingen anledning att inte nämna det. Alls. Med en enda stavelse.

Och det räcker inte. Filmen ignorerar också helt hur det kom sig att Herbie gick från att vara berömd racingstjärna till att av allt att döma stå bortglömd i ett skjul bland sina gamla pokaler, och hur det kommer sig att motorpressen inte lägger märke till att det nu är samma bil som dyker upp igen.

I stället fokuserar filmen på Maggie, hennes far Ray (Michael Keaton), hennes mekaniker och kille Kevin (Justin Long), och fejden mot den hejdlöst dryge och arrogante skitstöveln till racerförare Trip Murphy (Matt Dillon, och finns det ett bättre ansikte för att spela en hejdlöst dryg och arrogant skitstövel?), som förlorar en tävling mot Herbie och blir fixerad vid den lilla folkabubblan.

Genrens klichéer bockas av med säker hand; naturligtvis missas inte låtsashindret eller den emotionella klyftan som måste läkas. Och naturligtvis slutar det hela på förutsägbart sätt och det enda jag kommer att minnas av den här filmen är hur jävla tragiskt det är, det som hände Lindsay Lohan. För tio år sen var hon en riktigt bra skådespelerska, på väg upp, och dessutom något så sällsynt som ett hyggligt sunt skönhetsideal, och nu är hon... ingetdera, längre.

National Treasure: Book of Secrets (2007) - 2/6

Det National Treasure: Book of Secrets vill vara är ett glädjefyllt äventyr i stil med Indiana Jones eller The Mummy; en hisnande färd genom orimligheter som man accepterar för stunden bara för att det är så kul. Det lyckas den inte med, till stor del därför att orimligheterna är så satans orimliga att ett flygplanshopp med gummibåt förefaller mondänt i jämförelse.

Huvudpersonen är skattletaren Ben Gates (Nicolas Cage), vars 1800-tals-förfader Thomas (Joel Gretsch) sade sig ha räddat unionen genom att bränna en karta till guldstaden Cibola så att den inte skulle komma i sydstaternas händer. Mitch Wilkinson (Ed Harris) påstår dock annorlunda; enligt honom var Thomas en av konspiratörerna bakom mordet på Abraham Lincoln.

Visst, sen kommer det grejer med guld och hemligheter, men detta är och förblir Bens huvudsakliga motivation: att hans farfars farfars goda namn inte ska släpas i smutsen. Det är väldigt svårt att bry sig, och rentav att föreställa sig att Ben skulle bry sig så mycket som han gör.

Tillsammans med sin far (Jon Voight), sin flickvän (Diane Kruger), sin hackersidekick (Justin Bartha), en FBI-agent (Harvey Keitel) och sedermera även sin mor (Helen Mirren) börjar Ben lösa chiffer, jaga ledtrådar, knäcka gåtor och i största allmänhet leka hjälte.

Actionscenerna kan jag inte klaga på även om de inte förtjänar att fastna i minnet och jag antar att den här filmseriens fans inte är ute efter något annat. Men det fungerar inte för mig, för premissen är bara för satans dum. Här har människor snickrat gåtor och kryptiska ledtrådar för att dölja vägen till en stad som de aldrig vill se funnen. Varför?

Det här är inte den enda filmen som begår det här felet, men frågan är värd att ställa varje gång. Varför skulle de inte bara förstöra alla ledtrådar och nöjda klappa sig på magen? Om de nu tvunget måste lämna ett spår, varför handlar det om gåtor som man måste vara smart och lurig för att lista ut? Ska Cibola vara dold, men bara för dumma människor?

Det hjälper inte att Ben är en gåtknäckare i klass med Adam West och Burt Ward i Batman-TV-serien ("What's tiny and dangerous?" "A sparrow with a machine-gun"); så fort han kommer på en tänkbar lösning, hur långsökt och obskyr den än är, så är det den rätta. Det spelar ingen roll att det finns tusentals andra sätt att tolka gåtorna på, Ben prickar rätt varenda gång. Det är ett satans mirakel, är vad det är.

Det är så den här filmen fungerar: actionscen, orimlig brygga, actionscen, orimlig brygga, set piece och så vidare. Ben Gates blir aldrig en Indy och trots Cages osvikliga förmåga att se ut som om de löjligaste saker är på fullaste allvar kommer han aldrig att bli det.

X-Men: Days of Future Past (2014) - 6/6

Jag gick in beredd på besvikelse, för inte kan X-Men-filmerna fortsätta vara så bra som de har varit hittills? Med undantag för de två Wolverinecentrerade filmerna (det är synd att en av de minst intressanta karaktärerna ständigt får en central plats enbart på upplevd coolhet) så har de varit fantastiska hela vägen. De startade den moderna superhjältefilmvågen och regerar den fortfarande.

Det beror dels på det rika källmaterialet med bottnar och konflikter som går bortom goda superhjältar mot onda superskurkar, men det finns filmer som har gjort mycket sämre ifrån sig med lika rika källor. Framför allt beror det på att folket bakom de här filmerna förstår poängen med superhjältar. Det handlar inte om deras krafter.

Visst, professor X (Patrick Stewart) är telepat, Magneto (Ian McKellen) styr över magnetism, Mystique (Jennifer Lawrence) kan byta utseende, Wolverine (Hugh Jackman) har klor och läker precis allting, Kitty Pryde (Ellen Page) går genom väggar och så vidare, men det är inte det intressanta. Det handlar om människorna med krafterna, vad de känner och tänker, hur de påverkas av dem, hur världen påverkas. Det är inte för att professorn är telepat och Magneto kan slänga runt metall med tanken som vi bryr oss om deras relation.

Och det gör vi. De är vänner som blev fiender och nu har blivit vänner igen, i en framtid där det av Magneto förutspådda kriget mellan mutanter och människor blivit verklighet. Mutantjagande robotar som kallas Sentinels, uppfunna av Bolivar Trask (Peter Dinklage) har mördat oräkneliga mutanter, människor som hjälpt mutanter, och människor som kanske en dag skulle få mutantbarn eller -barnbarn. De få överlevande hankar sig fram i en förstörd, grå och hopplös värld.

Professor X och Magneto, nu återförenade, har spårat katastrofen till en händelse 1973 och har nu en plan. Kitty Pryde, som fått förmågan att föra andra tillbaka i tiden, ska föra tillbaka en av dem i ett försök att ändra historien. Den ende som kan överleva en så lång resa är Wolverine. Han vaknar upp i sin yngre kropp 1973 och börjar leta efter dem vars hjälp han måste ha: de yngre versionerna av professorn och Magneto, nu hatiska fiender.

Redan under de första minuterna bevisar X-Men: Days of Future Past att action är en levande genre. Varför måste vi lida oss igenom dessa tråkiga, repetitiva actionscener när det går att göra så här fantastiska saker? Det är hisnande, visuellt intagande, och lyckligt originellt. När Blink (Fan Bingbing) kastar portaler omkring sig i striden mot Sentinels tackade jag filmgudarna för CGI och förmågan att skapa underverk med den.

Efter den starten hade filmen mig som i en liten ask och det blev inte sämre. Actionscenerna var fortsatt briljanta (jag älskade den där Peter (Evan Peters) rör sig så snabbt att kulor hänger i luften) och bitarna däremellan var deras riktiga raison d'etre, en historia som fängslade. I fruktansvärda sekvenser ser vi Sentinels döda mutanter på brutala sätt, och det känns. Överlevarnas förtvivlan och beslutsamhet är äkta och vibrerande.

Varenda karaktär är förståelig, hjälte som skurk. X-Men: Days of Future Past är en actionfest med känsla och hjärta, en karaktärsstudie med superkrafter, en allegori och en analogi och bara en förbannat bra film.

Om inte annat så är den remarkabel av en helt annan anledning. Peter Dinklage är 1.35 lång; i den här filmen spelar han en karaktär som i serietidningarna var normallång, och hans längd berörs inte med ett ord. Tydligen tyckte de bara att han var rätt skådespelare för rollen. Det är synd att det är fantastiskt, men fantastiskt är det.

The Life and Death of Peter Sellers (2004) - 5/6

Peter Sellers var en fascinerande man, ett skådespelargeni med trasigt privatliv och utrotad identitet. Han sa att det inte fanns en riktig Peter Sellers, att om han fick uppdraget att spela sig själv skulle han inte veta hur. När han inte spelade, existerade han inte.

Det gör honom förstås också till ett knepigt föremål för en filmisk biografi, och det är fantastiskt att The Life and Death of Peter Sellers lyckas så här bra. Mycket av förtjänsten tillhör Geoffrey Rush i titelrollen; han hittar tonen som säger "Sellers" bättre än Sellers själv någonsin kunde. Jag blev inte förvånad när jag fick veta att det var en drömroll för honom; att spela mannen som kunde spela allt utom sig själv måste vara ett fantastiskt projekt för en skådespelare som Rush.

Filmen följer Sellers liv och karriär från starten på radio via en intervju där han fick veta att hans ansikte inte passade i visuella medier till framgång i TV och på film. Vi ser honom gå fram och tillbaka mellan drama och komedi, vi ser hans äktenskap (bland annat med Britt Ekland (Charlize Theron)), samarbetet med Blake Edwards (John Lithgow) och naturligtvis förhållandet till modern (Miriam Margolyes).

Då och då glider filmen in i det surrealistiska när Rush förvandlas till Edwards eller modern eller någon annan viktig människa i Sellers liv, och pratar direkt med kameran som en överjordisk hybrid av Sellers och hans närmaste.

The Life and Death of Peter Sellers påminner i sig om en Sellers-film, där glädjen döljer en melankoli som ständigt ligger under ytan och man anar mer än man faktiskt ser. Jag lämnar den med samma känsla som Being There: att jag sett något annat än det jag sett.

The Purge (2013) - 5/6

Det här var mycket bättre än jag väntade mig. Jag är svag för high concept men van att bli besviken; alldeles för ofta måste enkla idéer spädas ut med onödiga detaljer för att bli en film som kan sälja biobiljetter, och det går hur som helst aldrig att göra en film som är lika ren som sin idé. Man måste ha karaktärer.

Idén i The Purge är denna: I den nära framtidens USA har våldsbrott nästan utraderats genom att man en gång om året, i tolv timmar, tillåter all brottslighet. Polisen och brandkåren slutar jobba, ambulanserna slutar köra. De rika antingen barrikaderar sig bakom förstklassiga säkerhetssystem eller ger sig ut på mördarstråt; de fattiga gömmer sig om de kan och annars är det döda eller dödas.

Tanken bakom detta är den katartiska: mordnatten är en säkerhetsventil som släpper ut alla våldstendenser så att amerikanerna kan vara lugna och snälla resten av året. Det verkar funka, då brott nästan försvunnit och ekonomin blomstrar, enligt vissa därför att de fattiga och improduktiva årligen mördas.

Den katartiska förklaringen har förstås sina uppenbara brister, som jag hoppades att filmen skulle ta upp. Den främsta är väl att de allra flesta våldsbrott inte är planerade utan impulsiva, något som sker i fyllevansinne eller passionerad vrede. 

Dessutom lyckas de allra flesta människor leva utan att släppa ut sin aggression; det är inte den inneboende våldsamheten hos människan - let's face it, mannen - utan ett fåtals själviskhet och dåliga impulskontroll som ställer till det för samhället.

De ämnena går The Purge inte in på, och det blev snabbt rätt tydligt att den inte tänkte göra det. Att den gick in på andra saker, lika viktiga, gör den riktigt bra.

Våra huvudpersoner är den stenrika familjen Sandin. Pappa James (Ethan Hawke) har tjänat ihop deras välstånd genom att sälja ovan nämnda säkerhetssystem. Han bor i ett flådigt hem med sin fru Mary (Lena Headey), truliga dotter Zoey (Adelaide Kane) och morbide son Charlie (Max Burkholder).

Föräldrarna är starka anhängare av The Purge även om de själva inte känner behovet att delta, och deras plan för natten är att stänga in sig bakom sina dyra barriärer och vänta ut de tolv timmarna. Men naturligtvis går något fel, och utanför dörren står ett gäng skitungar ledda av en genuint läskig psykopat (Rhys Wakefield).

Det är väl omöjligt för den här historien att inte degenerera till våld och action, men innan dess hinner The Purge använda sitt koncept för att skapa en förvånansvärt skarp metafor. James och Mary stödjer the Purge och dess bra effekter på andras bekostnad, men de har aldrig behövt hantera den själva, öga mot öga. Den här filmen går oväntat långt, och det är inte svårt att dra paralleller med livet som jag och ni alla lever, varje dag. Vem dör för vår skull och hur skulle vi leva om vi tvingades se det?