Världen har kollapsat - socialt, teknologiskt, och miljömässigt. Från en grå himmel faller surt regn över en nergången stad där hemlösa fyller gatorna, alla TV-skärmar flimrar och knattrande faxar har återkommit. Gigantföretaget ROC tillverkar robotar som ursprungligen skulle bekämpa den växande radioaktiva öknen men misslyckades och nu är betjänter, hushållerskor, kroppsarbetare. De styrs av två regler: de får inte skada något levande, och de får inte ändra på sig själva eller andra robotar.
Automatas värld är det bästa i filmen (det näst bästa är Tim McInnerny som spelar amerikan och tuffing, ingetdera något vi är vana att se honom göra). Den ser fantastisk ut och närmar sig de dystopiska mästerverken som Blade Runner och The Zero Theorem. Den avancerade tekniken har klappat ihop (utom mobiltelefoner, av någon anledning; förmodligen för att de behövdes för handlingen), samhället håller på att implodera, miljön tar livet av sig själv. Till och med bland de rika och tursamma härskar misären. Allt är grått och smutsigt och giftigt.
Om handlingen och skådespelet (förutom då McInnerny och enstaka ögonblick från Dylan McDermott som bitter pårökt polis) hade matchat det visuella hade Automata varit en av de briljanta science fiction-filmerna, något att sätta pengar på för kommande kultstatus. Så är det nu inte. Automata börjar lysande men urartar till en pseudodjup soppa med vidöppna hål. Hur tog sig Jacq Vaucan (Antonio Banderas) ut ur ett prickskyttbevakat område med en trasig robot över axeln? Varför fungerar just mobiltelefoner, även om de bara verkar kunna skicka sms? Och framför allt, hur kan man bygga en hel handling på konceptet att en artificiell intelligens utan stenhårda regler automatiskt kommer att evolvera långt bortom människan på dagar och veckor? Tur de gav Robocop hans tre regler, antar jag.
Jacq jobbar som försäkringsutredare åt ROC. När en robot påstås ha brutit mot de två reglerna så kommer han in och reder ut det. Hittills har det aldrig visat sig stämma men så stöter han på en kraftigt modifierad robot som påstås ha reparerat sig själv strax innan den blev skjuten av McDermotts polis, och under utredningen bevittnar Jacq med egna ögon en robot som sätter eld på sig själv, i strid mot den andra regeln.
Han börjar söka efter den som modifierat robotarna och lyckats med det förment omöjliga att sätta den andra regeln ur spel. Den här biten av Automata fungerar bra; det är ett mysterium och en thriller och följer den genrens konventioner på ett någorlunda effektivt sätt. Det är när kvasifilosofin dyker upp och tar över handlingen som det börjar gå illa, och framför allt när mysteriets lösning visar sig vara en ologisk besvikelse av monumentala mått.
Föreställ dig en låsta-rummet-historia där den slutliga lösningen visar sig vara att offrets hjärta hoppade ut genom munnen, väntade där tills resten av kroppen var död, och sen hoppade in, installerade sig i bröstkorgen och sopade igen alla spår. Utan närmare förklaring på hur ett helt vanligt människohjärta kan göra det. Det är den nivån som Automatas upplösning ligger på, med lite irriterande newageigt tjafs påslängt.
Som tur är så är det här inte en vändning av den sorten som gör mig arg, mest därför att Automata inte var så bra till att börja med att jag hade några känslor investerade i den. Den började bra men sjönk snabbt och det enda jag vill minnas är den gråa, förtvivlade, bortruttnande världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar