Jag vet inte om det är en aktuell trend eller om det bara är jag som har haft otur, men på sistone har jag sett alldeles för många filmer som inte har något vettigt slut, utan liksom bara rinner ut i sanden, eftertexter. Och så sitter man där och undrar varför man tittade när det ändå inte var på väg nånstans och ärligt talat inte var särskilt festligt under tiden heller.
The Homesmans bästa scen är också en av de första, och sen sitter man och väntar på att det ska bli lika bra igen. Det blir det aldrig utan det är bara scener utan närmre sammanhang som avverkas och sen försvinner utan att ha någon vidare inverkan på berättelsen, och så slutar det med att Tommy Lee Jones dansar på en flotte.
Han är även inblandad i den ovan nämnda bästa scenen. Hans karaktär George Briggs har tagit över någon annans stuga, vilket i vilda västern är ett grovt brott. Tre män bestämmer sig för att slänga ut honom med våld och det slutar med att han sitter på en häst med en snara runt halsen och väntar på att djuret ska tappa tålamodet och gå sin väg. Hände det förresten någonsin i verkligheten eller bara i västernfilmer? Varför skulle nån göra av med en alldeles utmärkt häst bara för att inte stå kvar och titta på en avrättning man själv ställt till med?
Förbi kommer i alla fall Mary Bee Cuddy (Hilary Swank), som ska transportera tre mentalsjuka kvinnor - Arabella Sours (Grace Gummer), Gro Svendsen (Sonja Richter) och Theoline Belknapp (Miranda Otto) - från Nebraska till Iowa. Hon släpper lös honom mot ett löfte om hjälp och tillsammans börjar de färdas österut.
Resten av filmen är en skickligt gjord men fundamentalt meningslös historia, där små bra scener löser av varandra tills allt är klart och ingen verkar veta vad som ska hända nu. Och där tar det slut, i ett slöseri med talang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar