Det här är en komplex och knepig historia, till synes skapt för att vara just så knepig som möjligt. Den tar Hollywoodkulturen och sliter den i stycken, undersöker blandningen mellan det tilldragande och det frånstötande. Visst ser det vackert ut på röda mattan, men vi vet alla på något plan att det är knark och psykisk misär bakom glansen.
Havana Segrand (Julianne Moore) är den forna stjärnan som kämpar för att hålla sig kvar i rampljuset och lider av minnen från barndomen och den ännu mer berömda mamman. Stafford Weiss (John Cusack) är hennes terapeut av tveksamt slag; han pysslar mycket med att massera hennes nakna rygg medan hon pratar om sin mamma. Hans son är Benjie (Evan Bird), superstjärna i nedre tonåren som redan hunnit med både knarkproblem och tillnyktring och nu är en galen narcissist. Hans mor är Cristina (Olivia Williams), ett kontrollfreak som är besatt av framgång - vems framgång spelar mindre roll. Stafford och Cristina delar en hemlighet.
Och så har vi Agatha (Mia Wasikowska), en både fysiskt och psykiskt ärrad ung kvinna med egna hemligheter, som kommer till Hollywood och hamnar i limousinen som körs av den hoppfulle skådespelaren Jerome Fontana (Robert Pattinson). Pattinson sa om sin roll att den var den ende i filmen som inte blev galen, och han hade inte fel.
Maps to the Stars är en mycket mörk komedi, som får oss att skratta för att vi ser en verklighet vars hela existens hänger på att den inte syns. Dess fel är att den är alldeles för självmedveten; den skapar själv måltavlor som den sen fyller med kulor. Därmed har den ingenting nytt att säga. Vi vet att barnstjärnor blir tokiga och att unga LA-snyggingar drömmer om filmkameror; vi vet att Hollywood bara är yta, det Cusack kallade för en giftig brygd av berömmelse och hemligheter. Det är som om filmen är gjord för de människor som är dess ämne, och jag är inte en av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar