Jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker om den här filmen. Större delen av tiden är den härlig, bra mycket bättre än den borde vara. Den visar vilken stor skådespelare Mel Gibson faktiskt är, trots galenskapen han avslöjat under de senaste åren. Som den deprimerade mannen som pratar genom en handdocka får han filmen att fungera mycket bättre än den har någon rätt till. Den är både rolig och rörande. Till och med övertygande.
Men en överflödig bihandling och en överraskande, drastisk vändning gör sitt bästa för att ta död på det roliga och det rörande. Det förstör inte filmen - den hämtar sig - men den byter karaktär på ett sätt som sällan fungerar. Jag vet inte vart den annars kunde ha vägen men jag ville gärna veta.
The Beaver börjar i ett djupt svart hål. Walter Black (Gibson) är mannen som en gång i tiden hade allt - kärleksfull hustru (Jodie Foster), två söner (Anton Yelchin och Riley Thomas Stewart), ett VD-jobb på ett framgångsrikt företag - men nu har han sjunkit ner i depression och det enda han gör är att sova.
Ingenting hjälper. Doktorer, piller, böcker, terapi. Till slut ber hustrun Meredith honom att flytta, och när han håller på att kasta saker hittar han en smutsig gammal bäverdocka. Under ett klantigt självmordsförsök dyker bävern upp på hans hand och pratar med en röst som låter som Rod McCain i Fierce Creatures.
Genom bävern kan Walter uttrycka känslor och tankar som han inte tidigare kunde. Han återvänder till sin familj och till sitt jobb. Han är som pånyttfödd. Han tar tillbaka sitt liv.
Det fantastiska är att jag tror på det. Det är en fundamentalt löjlig idé, men den räddas av Gibsons spel och det faktum att jag faktiskt förstår hur det skulle kunna fungera för en man som Walter att prata genom en docka. Visst distraheras jag av den instoppade historien om äldste sonen Porter (Yelchin) och hans relation till den briljanta cheerleadern Norah (Jennifer Lawrence), men det stör inte förrän berättelsen gör sin vilda och oväntade sväng.
Till och med då fortsatte jag tycka om den. Jag gillar att bli överraskad och nu var jag riktigt nyfiken. Men filmen faller där, allt det charmiga försvinner - det är trots allt en berättelse om en man med bäverdocka på handen - och sen kan den bara glida in i mål och sluta. Det är ett trist öde för en film som är så oväntat bra nästan hela vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar