Easy A (2010) - 3/6

Easy A är ännu en av de filmer vars karaktärer försöker låta som om de verkligen just hittade på sina djupt genomtänkta, överdrivet korrekta repliker. Många av de filmerna är väldigt bra och framför allt väldigt roliga; det är de som får det att fungera. Easy A når tyvärr inte fram till det. Emma Stone, som spelar huvudrollen Olive Penderghast, var bra i Zombieland, Superbad och The Help (även om jag inte tyckte om att hennes karaktär behövdes i den senare), men här framstår hon hela tiden som lite grann för självmedveten. Hon pratar som en vuxen, men hon låter som om hon vet det, inte som om det kommer av sig själv.

Det är likadant med alla de yngre skådespelarna. Aly Michalka som bästa kompisen Rhiannon, Amanda Bynes som tokkristna fienden Marianne, Dan Byrd som gaykompisen Brandon. Penn Badgley som barndomskärleken Todd klarar sig bäst, kanske för att han inte behöver tillbringa så mycket tid med att vara en slagfärdig filmunge. Han håller sig till de allvarligare bitarna, och de är de bästa i Easy A.

Betydligt mer framgång hittar vi hos de äldre skådespelarna. Även om jag inte är förtjust i Malcolm McDowells stereotypt auktoritära rektor så är Olives föräldrar (Stanley Tucci och Patricia Clarkson) roliga, charmiga, och kanske mina favorit-föräldrar-i-tonårsfilm någonsin. De påminner inte lite om Junos föräldrar. Vi har också Thomas Haden Church som Olives favoritlärare och Lisa Kudrow som hans fru och skolans kurator.

Det här är vuxna som inte är de moralistiska, pekpinneviftande skuggfigurer vi brukar få se. Emma Stones roligaste - och filmens bästa och mest minnesvärda - scener är med Tucci och Clarkson och Bryce Clyde Jenkins som spelar hennes lillebror, och då är hon riktigt rolig. De har den sortens förhållande jag önskar att jag kommer att ha med mina barn. Här ser vi vad Easy A hade kunnat vara.

Men de yngres prestationer är inte nog för att få den dit. Den har sina bra perioder och jag älskar slutscenerna, men den tillbringar för mycket tid med att försöka vara rolig på ett sätt som inte passar in och den inte lyckas med.

Historien rör den härva av lögner som Olive blandar in sig i. Det börjar med en liten lögn - hon vill inte följa med Rhiannon och hennes nudistföräldrar och campa så hon påstår att hon har en dejt med en collegekille. Men det leder till att Rhiannon utgår ifrån att hon förlorat oskulden, och till sist erkänner Olive något som aldrig hände, och det hör Marianne som bestämmer sig för att i sin kristna kärlek börja sprida ryktet om Olive, och så är det igång.

Homosexuelle Brandon får nästa briljanta idé: han och Olive ska låtsas att de haft sex med varandra så att Brandon inte behöver bli utsatt för homofobi längre. Det krävs en del tjat, men Olive går med på det. Brandon blir inte den siste. Innan hon riktigt förstått vad hon gett sig in på har hon blivit ett slags imaginär prostituerad som tar emot presentkort (alltid presentkort, av någon anledning) för att låtsas ha haft sex. Det låter som en väldigt bra affärsidé, men det finns förstås en baksida. Stora slutshamingmaskinen rullar igång.

Det är här Easy A börjar bli bra och upprätthåller det ett tag. Olive bestämmer sig för att anamma det alla säger om henne - om de tror att hon är en hora ska hon bli den största hora de nånsin sett. Det gör hon bra, men det belyser också ett grundproblem med filmens premiss: att en tonårstjej som ser ut som Emma Stone någonsin var så osynlig och för killar ointressant som hon påstår.

Jag förstår att och varför skådespelerskor i allmänhet är vackra, men när rollen särskilt kräver en som inte är överdrivet attraktiv så kan man väl hitta en sådan? Annars blir det som här eller i Little Children, där en lika-vacker-som-vanligt Kate Winslet spelar en oattraktiv förortsmorsa, avundsjuk på den vackra grannkvinnan. Totalt otroligt. Ge i stället chansen till någon som inte ser ut som Emma Stone eller Kate Winslet och se vad som dyker upp.

Det är förstås inte det enda problemet med filmens handling. Olive får så många "kunder" att det måste vara rätt välkänt att hon låtsas ha sex med killar, så vilka är alla de här som tror att hon verkligen är vilt promiskuös? Hur hålls hemligheten? Och varför - som hon själv undrar - dyker det inte upp någon som bara vill dejta henne eller få henne i säng? Vi får aldrig några svar på det.

Easy A är som bäst när den är allvarlig, och då är den emellanåt riktigt bra. Slutet, budskapet, karaktärerna, allting funkar. Det som inte fungerar är att den försöker vara knasigt egensinnigt rolig, vilket hade kunnat lyckas och göra den bättre, men tyvärr misslyckas och gör den sämre.

Kiss Shot (1989) - 4/6

Sarah Collins (Whoopi Goldberg) är en ensamstående och skuldsatt mor till en liten dotter, Jenny (Tasha Scott). När hon blir av med jobbet och börjar känna sig trängd av fordringsägarna kommer hon ihåg biljardskillsen från ungdomen. Hon söker sig ut i spelet igen och börjar spela för pengar.

Fullt så enkelt är det förstås inte. Det är inte bara snälla pojkar hon är skyldig pengar och i biljardvärlden finns det en och annan som inte är lätt att ha att göra med. Hennes halvmanager Max (Dennis Franz) finns där för att hjälpa henne och han visar sig ha mod så det räcker och blir över.

Samtidigt som Sarah slår sig fram i biljardkretsarna försöker hon komma närmare sin dotter. Innan jobbade hon bort dotterns liv, nu riskerar hon att spela bort det. Men det är inte lätt att leva på biljard och ibland måste hon prioritera. Det hela bygger naturligtvis upp till en avslutande turnering som allt hänger på, och där motståndaren är någon alldeles speciell.

Det låter hemskt formulaiskt, och det är det ärligt talat också. Det finns inte många överraskningar i Kiss Shot och det är kanske ingen film som fastnar i huvudet. Men den är riktigt charmig och medan jag såg den blev jag förvånad över hur mycket jag faktiskt brydde mig om Sarah och Jenny.

Dessutom finns det alldeles för få biljardfilmer. Man tycker att det spelet borde vara perfekt för att behandlas filmiskt, men jag vet inte om jag någonsin sett det som ett huvudämne förutom här och i The Color of Money, en av Tom Cruises sämre "det är åttiotal och jag är en självsäker fan"-filmer.

Don Juan DeMarco (1995) - 6/6

En man i slängkappa, hatt och mask kallar sig don Juan DeMarco och presenterar sig som världens störste älskare. Män som säger sådant om sig själva brukar inte ha rätt, särskilt inte om de säger det vid tjugoett års ålder, men ur don Juans mun låter det anspråkslöst och han bevisar det kort efteråt när han sätter sig ner mittemot en främmande kvinna som i en restaurang väntar på sin man, och förför henne med ord och beröring. Det är en nästan omöjlig scen att göra trovärdig och jag väntade mig att himla med ögonen innan den var klar, men vem kunde ana? Den fungerade.

För att njuta av den här filmen måste jag acceptera att den är en fantasi. Jag måste hitta tillbaka till mitt sextonåriga jag som fortfarande trodde att det fanns en magisk sexnyckel - för övrigt en illusion som lever kvar hos alltför många som är mycket äldre än så. Det är inte alltför svårt. Det hjälper förstås att don Juan spelas av Johnny Depp, som både är en av världens vackraste människor och en av sin generations största skådespelare. Det här är den sortens roll han är specialist på. Han ser ut och rör sig som världens störste älskare och han talar med en spansk accent som låter så falsk och inövad att den nästan slår över och blir äkta.

Han kan förstås omöjligen vara den verklige don Juan, främst därför att det aldrig fanns en verklig don Juan. Men själv är han övertygad, och han har en heltäckande bakgrundshistoria som han gärna delar med sig av. Efter ett besynnerligt självmordsförsök - han kräver att få möta don Francisco da Silva, den störste fäktaren i världen, så att han kan dö med ära - hamnar han på mentalsjukhus där doktor Mickler (Marlon Brando) ser till att få jobbet att nå fram till honom. Han ser sig själv bli en ivrig lyssnare medan den unge mannen berättar sitt livs historia, som verkar tagen ur lord Byrons dikter om don Juan.

Don Juan har en distraherande effekt på sjukhuset. Ganska snart får kvinnliga sjuksköterskor inte ta hand om honom längre men när de ersätts med en biffig karl ("Tiny" Lister) så slutar det med att han flyttar till Madrid. Doktor Mickler är inte heller opåverkad. Han lever i ett mångårigt äktenskap med sin fru Marilyn (Faye Dunaway), och de är sådär hyggligt lyckliga att de aldrig riktigt har funderat på om det skulle kunna vara bättre. Doktorns unge patient sätter griller i huvudet på honom och han börjar tänka på sådant som passion och inre närhet, vad det är hos don Juan DeMarco som gör att både kvinnor och män påverkas så av honom, och om det är något man kan finna hos sig själv.

Samtidigt lyckas Don Juan DeMarco med konststycket att locka fram skratt ur den - på sätt och vis - fundamentalt tragiska berättelsen, för det här är en komedi också. Återigen är en del av förtjänsten Johnny Depps, för han gör sin förförare med överdriven accent till en figur som både är hjärtevärmande och rolig, men i den roligaste scenen deltar han faktiskt inte alls. Jag skrattade mig igenom den scenen, inte på grund av skojiga repliker utan på grund av den omöjliga, oväntade situationen. Jag förstår fortfarande inte vad som hände där, eller vad sanningen egentligen är bakom Depps karaktär.

Men som filmens bästa replik, och en av filmhistoriens bästa tvåordsrepliker, gör klart i den underbara slutscenen så behöver jag inte förstå det heller. Det räcker att leva i don Juans värld en stund, se alternativet, och välja.

One Hour Photo (2002) - 2/6

Här har vi en film som fick bra recensioner och gav mig ingenting. Jag gräver i den för att försöka hitta det de andra recensenterna såg däri, men slutar med två tomma händer. Vad är detta förutom en sämre version av historier vi har sett många gånger förut?

Huvudpersonen är Seymour "Sy" Parrish (Robin Williams), en väldigt ensam man som arbetar med att framkalla fotografier - ett yrke som väl praktiskt taget dött ut under de tio åren sen den här filmen släpptes - och genom bilderna han ser försöker bekämpa sin ensamhet. Hans favoritkunder är familjen Yorkin och genom åren har han skapat sig en egen samling av deras bilder.

Du kan redan räkna ut vart det här är på väg. Naturligtvis kommer Sy att gå för långt - det har han förstås redan gjort, det är inte okej att spara privata exemplar av kunders bilder - och korsa gränser medan det långsamt går upp för familjen Yorkin att den vänlige leende mannen i Wal-Marts fotobutik i själva verket är en besatt galning.

Sy har byggt sitt liv runt familjen Yorkin. Han har ingen egen tillvaro så han måste stjäla någon annans, och den måste vara fullkomlig. Om minsta spricka visar sig i den perfektion som Sy inbillar sig att familjen lever i, då vet man inte vad han kan få för sig att göra.

Det är en ganska tunn historia så den måste fyllas ut rätt ordentligt, med Sys försök att komma närmare familjen Yorkin och hans problem på jobbet som bara gör honom än mer labil. Sy blir bara mer och mer obehaglig allt eftersom filmen fortgår, men aldrig på ett sätt som gör att vi vill följa honom och se vart det blir av. Snarare känner vi samma sak inför honom som familjen Yorkin börjar göra: vem är den här karlen och hur blir vi av med honom?

Framför allt slutet var en besvikelse. One Hour Photo kunde ha räddat sig med en innovativ sistaakt. I stället avslöjas en hemlighet i slutscenerna, men inte en hemlighet som får oss att hoppa till och inse hur det låg till hela tiden. Den känns snarare som en axelryckning, särskilt som den avslöjas på ett så stelt och djupt onaturligt sätt.

Det fanns en tid när Robin Williams fick - och förtjänade - en Oscarnominering så fort han gjorde något allvarligare än Father's Day. One Hour Photo markerar med all tänkbar tydlighet slutet på den eran. Men det är inte hans fel; jag tror inte att någon hade kunnat göra något bättre av detta.

Feature: Listor, favoriter och betyg

Så här i början på ett nytt år dyker det alltid upp listor. 2012 års bästa filmer, 2012 års sämsta filmer, roligaste, tråkigaste, mest actionpackade, sorgligaste, hångligaste, vackraste. Filmerna som blev de största besvikelserna och som överträffade alla förväntningar. Tankarna går naturligt i de banorna så här vid artificiella epokskiften.

Dessutom har jag suttit och läst Roger Eberts artikel om "The greatest movies ever made" och lärt känna FlickChart, som försöker skapa en lista över ens favoritfilmer genom att matcha filmer mot varandra tills de är rankade. Så jag har funderat en hel del på listor, favoriter, och det här med att bedöma filmer - eller konst i allmänhet - över huvud taget.

Jag har sagt att Casablanca är min favoritfilm, men det var med tillägget "om jag tvingades välja med en pistol mot skallen". Är Casablanca alltid den film jag helst skulle vilja se en gång till? Absolut inte. Men det är en film jag alltid kommer att gå tillbaka till och som varenda gång är lite bättre än jag minns den.

Det är den dock inte ensam om. Bland filmerna jag har recenserat här är väl mina favoriter, förutom Casablanca, Lord of the Rings, Up, Before Sunrise, Before Sunset, 12 Angry Men, Conspiracy, Sin City, The Dark Knight och 12 Monkeys. Därtill kan vi lägga Star Wars-trilogin, Grosse Pointe Blank, High Fidelity, Tillsammans, The Big Lebowski, True Romance, Pulp Fiction, Patrick Stewart-versionen av A Christmas Carol, Terminator, Fight Club, Interstate 60, The Hudsucker Proxy, Tombstone, Pirates of the Caribbean: Curse of the Black Pearl och Rounders. Där har vi filmer som jag kan sätta på precis när som helst och veta att jag har ett par njutbara timmar framför mig. Jag kan ramla in dem halvvägs igenom en TV-visning och stanna till slutet om jag kan. Så där har vi väl på något plan min topp-25-lista av filmer någonsin.

Men de är förstås inte alla tekniskt fulländade eller sanslöst packade med genialitet. De är bara filmer jag älskade första gången jag såg dem, som hållit igenom massor med tittar, och framför allt: som jag sett tills de blev gamla vänner. Det är nog Up och 12 Angry Men som jag sett lägst antal gånger och de slog mig helt enkelt så hårt att jag visste att de skulle bli favoriter. Andra filmer hade lika gärna kunnat hamna på den listan, men jag har kanske bara sett dem en gång.

Så om jag skulle välja de bästa filmerna enligt någon låtsasobjektiv skala (eftersom objektivitet naturligtvis är omöjligt nonsens när det gäller konst) skulle listan se annorlunda ut. Casablanca, Lord of the Rings, 12 Angry Men, Sin City, 12 Monkeys, Star Wars, The Big Lebowski, Pulp Fiction och Fight Club skulle nog fortfarande finnas med, och resten skulle kanske vara Ikiru, Blade Runner, Memento, Clerks, Rocky, Harvey, Dark City, Ben-Hur, Stranger Than Fiction, The Man Who Wasn't There, Chinatown, Festen, Gran Torino, Treasure of the Sierra Madre, Gone Baby Gone och Den gode, den onde, den fule. Så där har vi en annan personlig topp-25-lista och ja, det känns som om jag glömmer några dussin filmer som förtjänar en plats.

Efter att ha tutat in 700 filmer på FlickChart har min topp-25-lista där blivit Casablanca, The Dark Knight, Blade Runner, Star Wars, Sin City, The Big Lebowski, Up, Clerks, Batman Begins, Fight Club, Memento, Hugo, Watchmen, Aliens, Pirates of the Caribbean: Curse of the Black Pearl, The Lord of the Rings: The Return of the King, Ikiru, Before Sunrise, Raiders of the Lost Ark, A Clockwork Orange, Leon, The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring, High Fidelity, Tombstone och True Romance. Ett par oväntade inhopp men där har vi ännu en personlig topp-25, och där finns inte en film jag inte ställer mig bakom.

Detta illustrerar tydligt grundproblemet med att bedöma film. Om man har ens en liten smula mångsidighet i sin smak så kommer det aldrig att gå att jämföra filmer med varandra och komma fram till ett entydigt svar. FlickChart är faktiskt ett fantastiskt instrument för att nå just denna insikt. Där får man alltså upp två filmer och väljer den bättre av dem, och på så vis konstruerar den en lista över favoritfilmer.

Ofta är det lätt - Casablanca eller Signs? Men så får man smaka Kung Fu Panda mot Mulholland Drive och på vilken basis är det egentligen tänkt att jag ska kunna avgöra det? Den ena är en skojig, mysig tecknad film om en söt panda som finner sin inre styrka och den andra är en mindfuckkavalkad om svartsjuka och vansinne sprungen ur försmådd kärlek. Tror jag.

Det är omöjligt. Ändå är det något liknande jag utsätter mig för varenda gång jag ska betygsätta en film, och det är just därför jag bryr mig mycket mindre om betyget än många av mina läsare; jag har bara med det för att det är ett kvickt sätt att framföra vad jag tyckte och för att folk verkar vilja ha det. Jag hoppas att det jag skriver är betydligt viktigare än den ensamma lilla siffran.

För, som en läsare uttryckte det: "Du kan ju inte säga att Pi är bättre än Cinderella Man!". Nä, det kan jag nog inte, men samtidigt är det ju just det jag gjort när jag gav Pi en sexa och Cinderella Man en femma. Det reflekterar vad jag kände medan jag såg filmerna, hur mycket jag brydde mig om dem, vilka minnen de gett mig, vad jag tyckte om filmkonsten, vad jag tyckte om skådespelarinsatserna och berättelsen, men det är helt omöjligt för mig att säga att den ena är bättre än den andra. Pi är en besynnerlig mental skuggthriller om besatthet, förföljelse och religion medan Cinderella Man är en fighting-spirit-boxningsfilm om en god och stolt man. Hur ska man väga dem mot varandra?

Man kan gå efter kriterierna "Vad försökte filmen göra?" och "Hur väl lyckades den?". Ibland försöker jag göra det. I så fall ska Cinderella Man bedömas efter hur nära den kommer sin egen bästa tänkbara version. Den ultimata slå-ur-underläge-boxningsfilmen. Men det innebär förstås att jag ibland skulle bli tvungen att ge toppbetyg till filmer som jag bara fann tråkiga eller äckliga, förutsatt att de riktade in sig mot The Human Centipede-fansen.

Något liknande gör jag när dumma actionkomedier får positiva recensioner, förutsatt att de inte är irriterande dumma och att de inte ger sken av att försöka vara något mer än dumma actionkomedier. Om du frågar mig vad jag tyckte om Happy Feet vill du inte veta om den är en ny Bridge on the River Kwai, du vill veta om den är en ny Lejonkungen. Varje film bedöms på sina egna meriter, men om filmen siktar så lågt att dess bästa träff ändå inte skulle göra något för mig - ja, då är det en skitfilm i alla fall.

Och i slutändan handlar det förstås om känslor. Satt jag och darrade och hoppades och gnydde till och levde mig in i filmen så mycket att jag glömde att det var en film? Då är det en sexa. Blev jag arg för att jag slösade bort min tid på den här skiten? Då är det en etta. Vilket mycket väl kan innebära att en films betyg beror på vilket humör jag råkade vara på just den dagen. Och om någon kan lösa det problemet får ni gärna höra av er.

Daredevil (2003) - 2/6

Matt Murdock (Ben Affleck) är en blind advokat med en hemlighet: samma barndomsolycka som tog ifrån honom synen gjorde hans övriga sinnen superstarka och gav honom en fladdermusliknande sonarförmåga. Han har tränat sig i närstrid och vighet för att kunna vara den akrobatiske Daredevil, som jagar brottslingar som undkommit rättvisan. Japp, det är ännu en superhjältefilm i det senaste årtiondets ström av superhjältefilmer. Rätt många av dem är riktigt bra. Några av dem är rätt dåliga, som Daredevil.

Fienderna är lönnmördaren Bullseye (Colin Farrell), ninjan Elektra (Jennifer Garner) och bossen Kingpin (Michael Clarke Duncan). Vi har alltså en lillskurk, en storskurk och en skurk som omvänds till den goda sidan. Helt enligt receptet. Och där har vi just problemet med Daredevil, det som gör den dålig.

Den är tekniskt välgjord. Ben Affleck är, trots den kraftiga svacka hans karriär gick igenom tills han kom tillbaka med Gone Baby Gone och The Town, en bra skådespelare. Jag tror inte att det hade gått att hitta en bättre Kingpin än Michael Clarke Duncan, och Colin Farrell och Jennifer Garner gör precis det de är där för att göra. Joe Pantoliano och Jon Favreau funkar som de goda killarna. Jag har inget specifikt att klaga på, förutom att alltihop är så bedövande vanligt.

Det är en vanlig ursprungshistoria, en vanlig superhjälte med en vanlig dräkt, vanliga skurkar och vanliga bifigurer och vanlig dramaturgi som slutar i en vanlig uppföljarmöjlighet. Dramat är ytligt, actionscenerna funktionella och handlingen förutsägbar. Det är hyggligt underhållande under tiden, det blir aldrig tråkigt eller uselt, det är bara fullständigt mellanmjölkmediokert. Så fort eftertexterna rullar måste jag anstränga mig för att minnas nog av den för att kunna skriva den här recensionen.

A Perfect Murder (1998) - 5/6

Den stenrika arvtagerskan Emily Taylor (Gwyneth Paltrow) är gift med Gordon Gekko-typen Steven (Michael Douglas), men det är inget lyckligt äktenskap. Vi får aldrig veta exakt varför - Emily förklarar för bästa väninnan Raquel (Sarita Choudhury) att Steven inte är intresserad av henne - men när de pratar med varandra hör vi att känslorna är låtsade.

Det har drivit Emily till den känslige, konstnärlige bohemen David Shaw (Viggo Mortensen, även i verkligheten konstnär; han målade själv sin karaktärs tavlor) och hans avskilda konstnärsateljé, men framför allt hans säng. Och det är ungefär så mycket jag vill avslöja av handlingen, och då bara för att filmen själv avslöjar så mycket under de första tio minuterna.

A Perfect Murder börjar som ett ganska ointressant stycke filmkonst, med tre obehagliga typer som gör elaka saker mot varandra. Steven är en kall, okänslig make, Emily är otrogen i stället för att göra det rätta och skilja sig, och David har inga problem med att vara den andre mannen, och så har han förstås hemligheter. Det har de alla tre. Till att börja med trodde jag att det skulle vara en av de trista filmer där jag sitter och undrar varför jag borde bry mig om de här svinen.

Men sedan kommer intrigen igång, svinen börjar planera bakom varandras ryggar, de ljuger för varandra, och filmen gör något alldeles för sällsynt när den inte skriver oss på näsan vad som är lögn och vad som är sanning, vem som vet vad och hur de vet det, vem som ligger bra till och vem som är en hårsmån från katastrof. Den litar helt enkelt på att vi är smarta nog att hålla reda på alltihop. Det är en njutbar ynnest att inte få handlingen nertryckt i halsen.

Särskilt när det är en så här bra handling. När vi undrar över varför en karaktär gör det hen gör, så får vi svaret. Och det fungerar, det går ihop i slutändan. A Perfect Murder tar inga genvägar och fuskar inte. Den skapar ett mysterium, den skapar en komplicerad intrig, och den får oss att bry oss, undra, fråga vad som kommer att hända härnäst.

Tyvärr har den också sina problem, ett par av dem allvarliga. David Shaw är en tråkig roll för den skicklige, karismatiske Viggo Mortensen och mycket riktigt hittar han ingenstans att bli av, även om han med bravur levererar filmens bästa replik. Michael Douglas har spelat såna här roller många gånger förr men den här gången hittar han inget djup, bara yta. Ett fåtal gånger skiner känslor igenom, men större delen av tiden är hans Steven Taylor en robot och inte på ett sätt som får mig att tro att det var med flit. Gwyneth Paltrow gör visserligen den förmodligen bästa roll jag sett henne göra; tyvärr är det ingen svår tävling att vinna. Det är bara Proof som ger konkurrens.

Och när den når slutet väljer A Perfect Murder den korkade utvägen, vilket är väldigt synd hos en så här pass intelligent film. Vi har sett det så många gånger förr och det är alltid lika irriterande. När det är dags att runda av tar man den trygga, välkända utvägen. Det är mitt största klagomål på den, men det ändrar inte att den är och förblir ett överlägset exemplar inom sin genre.