Interstellar (2014) - 2/6

Det finns mycket att tycka om i Interstellar. Fina skådespelarprestationer. Visuell skönhet. Massiv skala. Visionen av en miljöförstörd Jord som drabbats av matbrist och ständiga dammstormar, en värld på väg att ta slut.

Men det finns så mycket konstigt med den, så mycket som störde mig. Pseudovetenskap och teknobabbel. Tidsförskjutning fungerar bara inte på det viset. Piloter som inte haft en flygtimme på åratal dyker inte upp på NASA och får flyga rymdskepp dagen efter - i alla fall inte utan att den som egentligen skulle flugit klagar. När människor åldras syns det. Och den är alldeles för lång med sina tre timmar, som den fyller med saker som kunde ha klippts bort, samtidigt som det är ett par rätt viktiga scener jag saknar.

Den börjar i alla fall härligt, i en framtida värld som drabbats av en ospecificerad miljökatastrof och nu anstränger sig för att återhämta sig. Cooper (Matthew McConaughey) är bonde - som alla andra; matbrist är världens stora problem - och bor tillsammans med sin avlidna frus far Donald (John Lithgow), sin son Tom (Timothée Chalamet) och sin dotter Murphy (Mackenzie Foy). De kör runt i en gammal bil och odlar majs som än så länge överlever den sjukdom som drabbat alla andra sädesslag. Cooper gillar inte det här livet; han är pilot och ingenjör, men det världen behöver är bönder.

Han får sin chans när ett besynnerligt fenomen leder honom till en hemlig plats - jag ska inte gå in på några detaljer, för mysteriet är underhållande. Där får han chansen att delta i ett uppdrag som kan rädda mänskligheten, och om inte annat så får han färdas mellan stjärnorna. Märkligt nog är han redan dagen efter ute i rymden, och äventyret är igång.

Jag ska inte gå in på alla fel man kan finna i Interstellar; det har andra gjort bättre än jag skulle kunna. Det räcker att nämna att de finns där, jag märkte dem, och de störde mig så mycket att jag fick svårt att njuta av filmen. Den försöker se ut som hård sf, vetenskapligt korrekt, och det är den bara inte.

Dessutom anstränger sig berättelsen alldeles för mycket, förfaller i löjlighet, och ställer fler frågor än den besvarar. När det är över så hänger det bara inte ihop, och jag lämnas med en känsla av tomhet och besvikelse. Trots alla skickliga skådespelare, trots allt det vackra, trots den mäktiga berättelsen, så är det allt som finns kvar efteråt.

Shadows of Liberty (2012) - 4/6

Detta är en välgjord film som försöker övertyga mig om något jag redan vet. Den går igenom medieutvecklingen i USA med ständigt växande konglomerat, uteslutning av oliktyckande, politiskt bekväm rapportering och makt som koncentreras till en krympande elit. Det är inget nytt. Shadows of Liberty behandlar viktiga ämnen men om den är en ögonöppnare är det för att tittaren frivilligt blundat.

Den byter också karaktär halvvägs igenom. Det känns lite grann som att läsa The Gemstone Files, där det börjar med att Joseph Kennedy smugglar opium på tjugotalet och slutar med att det finns underjordiska rymdvarelsebaser över hela världen. Först pratar Shadows of Liberty om Contras och TWA 800 och hur media behandlade de händelserna, och sen är vi inne på att mediekonglomerat styr världen.

Berättelsen byggs på sedvanligt subversiv-dokumentär-sätt, genom intervjuer och arkivfilm. Som vanligt är intervjuerna med människor som håller med och arkivfilmen med människor som inte gör det, men det ligger ju i sakens natur. Jag har svårt att tänka mig att George W Bush eller Colin Powell gärna skulle låta sig intervjuas för Shadows of Liberty - jag tror inte att filmskaparna ens hade praktisk möjlighet att ställa frågan - medan Julian Assange och Kristina Borjesson troligen inte behövde mycket flirt för att ställa upp.

Problemet med hela historien är ju att det inte finns någon lösning, och Shadows of Liberty försöker inte heller presentera någon. Den pekar på mycket som är fel - att all press styrs av ett litet fåtal gigantiska företag, att amerikanska staten är i nära allians med dessa företag, att det finns en exkluderande mediekultur som i princip omöjliggör fri rapportering, att internet riskerar att förvandlas till samma företags lekplats - men har inga svar på sina egna frågor.

Det blotta faktum att Shadows of Liberty finns, och att jag har sett den, betyder ju att det inte är över. Men däri ligger nog också det lömska. Makthavare som styr med våld och förtryck, de förlorar, för det vet vi att stå emot. Men makthavare som nöjer sig med att ha makten och håller folk lugna med en stadig diet av underhållning, de överlever. Det kommer alltid att finnas oliktänkande, men så länge de är få och maktlösa så gör det inget. Massorna sitter i TV-soffan, som mest knyter man näven i fickan. Och makthavarna är lika starka som alltid.

Needful Things (1993) - 5/6

Castle Rock är Stephen Kings fiktiva hemort, en småstad i Maine där flera av hans historier utspelar sig och många andra nämner. Det är där Cujo får rabies och det är där Gordon Lachance och Chris Chambers bor. Det är en sorts halvt idealiserad småstad där alla känner alla, sheriffen är hygglig och affärerna glider på som de alltid gjort.

Dit kommer den läskige Leland Gaunt, spelad av den läskige Max von Sydow, som öppnar affären Needful Things. Han säljer fantastiska saker. Saker som inte borde finnas, saker som är barndomsminnen, saker med otroliga förmågor.

Priset är bara delvis i pengar. Gaunt begär alltid en tjänst också. Det börjar som otrevliga men relativt harmlösa spratt men stegras till betydligt allvarligare saker, och alltid med en mörk baktanke. Gaunt vet mer än han borde, och framför allt känner han till alla de småbråk och motsättningar som finns i varje liten stad. Allting som kokat under ytan drar han fram i ljuset, alla hemligheter vet han att utnyttja. Och hans enda mål verkar vara att skapa död och kaos.

Mitt i detta finns sheriffen Alan Pangborn (Ed Harris) som måste känna sig som den ende vettige i en värld av galningar. Det är han som försöker hålla isär de bråkande och få ordning på Castle Rock igen. Därför är det också han som blir Leland Gaunts fiende.

Needful Things är inget speciellt på den tekniska sidan, även om Max von Sydow levererar betydligt mer talang än filmen har någon rätt att vänta sig. Det är funktionell regi och acceptabla prestationer. Men historien berättas effektivt, långsamt stegrande, och på ett sätt som borrar sig in i ryggraden. Det går inte att låta bli att känna igen sig och sin omgivning.

När filmen är slut finns frågor kvar att ställa - om inte annat så verkar Gaunt ha dragit ner på sin ambitionsnivå - men den följer en spännande tråd och slutar tillfredsställande. Max von Sydow må vara dess smala lycka men den hade varit bra även utan honom.

The Reckoning (2014) - 2/6

En bra idé som får spö av kass logik och ansträngt historieberättande. Det börjar med att polisen Jason Pearson (Luke Hemsworth) blir mördad i en bil och fallet ges - av någon oförklarlig anledning - till hans kompis Robbie Green (Jonathan LaPaglia). Tillsammans med kollegan Jane Lambert (Viva Bianca) börjar han rota i det. Den första ledtråden är ett SD-kort i Pearsons ficka som visar sig innehålla en film inspelad av tonåringarna Rachel (Hanna Mangan Lawrence), som vill hämnas sin ihjälkörda syster, och hennes pojkvän AJ (Alex Williams).

Medan Robbie och Jane följer tonåringarnas spår ute i verkligheten sitter någon på polisstationen och kollar igenom filmen. Ungefär samtidigt som poliserna genom snack och förhör tar reda på att ungarna tog sig till ett motell, dyker motellet upp på filmen. Hade det inte varit lättare att bara kolla igenom filmen först och åka till det sista stället?

Det är typiskt för filmens brist på logik. Det är en fin idé, att poliserna följer brottslingarna genom en film de själva gjorde och därigenom bit för bit får veta vad som hänt, men den slösas bort på en tillskruvad handling med fler luckor än en galär. När slutscenerna närmar sig och vi börjar förstå vilken filmens grundidé var börjar vi också bli förbannade över att den inte kunde få hamna i en bättre film.

Jag hoppas att det görs en remake på The Reckoning, en med en något annorlunda handling, en något annorlunda hemlighet, och mycket skickligare filmskapare bakom spakarna. Den filmen skulle vara sevärd.

Left Behind (2014) - 1/6

Detta är en förfärlig film, baserad på en av allt att döma lika förfärlig bokserie, som grundar sig på ett missförstånd och vars koncept gör det mycket svårt att förstå hur vare sig film eller bok någonsin skulle kunna bli något annat än förfärlig. Jag har sett mycket dålig film men sällan har jag sett film vars blotta existens är så här svårförståelig.

Låt mig ta det från början. "The Rapture" är en specifikt amerikansk kristen trossats som bygger på en bokstavstolkning av en metafor i Första Thessalonikerbrevet och går ut på att en dag kommer Gud plötsligt att plocka upp alla troende till himlen och bara lämna oss otrogna hundar kvar. Detta betraktas som något högst praktiskt och ofta nära förestående - det finns företag som pysslar med Rapture-försäkring, avtal om att ta hand om husdjuren när husse tagits upp till himlen, och så vidare.

Ur denna soppa har det även fötts en bokserie som startade 1995 och hittills producerat tolv böcker av kristen propaganda. Själva the Rapture inträffar i början av den första och resten handlar om livet på Jorden efteråt.

Om du har minsta intresse av historieberättande - och annars vet jag inte vad du gör här - så rynkar du redan pannan. Vi pratar alltså om en predikande berättelse där alla de goda karaktärerna per definition försvinner precis i början och det enda vi sedan kan göra är att följa kräken medan de drabbas av allt de förtjänar, eller möjligen ha fruktansvärt tråkigt medan vi hänger med de goda upp till himlen. Hur kan man över huvud taget göra en vettig historia av the Rapture?

Det trodde jag inte var möjligt, och sen såg jag Left Behind, och nu är jag fan nästan säker. Det är en horribelt trist och meningslös sörja som försöker vara en katastrofthriller men misslyckas på varenda nivå som finns. Genom alltihop löper den grundläggande frågan om varför vi skulle bry oss om de här karaktärerna. De är dömda av Gud - och värre, av manusförfattaren - och även om de tar sig igenom just den här situationen så väntar bara att leva på en helvetisk planet.

Situationen är för övrigt ett flygplan som är i luften när the Rapture inträffar. Piloten är den otrogne Rayford Steele (Nicolas Cage, mannen med den mest tragiska karriären sen Cuba Gooding Jr), som precis innan start träffar sin dotter Chloe (Cassi Thomson) och dennes nyvunne kärleksobjekt Buck (Chad Michael Murray). De fastställs alla som imperfekta, och samma sak sker med passagerarna och flygvärdinnan Hattie (Nicky Whelan). De kristna karaktärerna hör vi mest talas om ur andras munnar, där de kallas irriterande, tokiga, besatta och så vidare.

Sen försvinner alla kristna, världen rasar samman, och det blir Rayfords jobb att landa planet (vilket det visserligen var innan också), och det är tänkt att vi ska trollbindas av hans försök att temporärt rädda liven på människor vi per definition inte ska tycka om, i alla fall inte för mycket, så att de kan leva vidare på en brinnande planet där, enligt de sista replikerna, eländet bara börjat.

Left Behind är en fundamentalt ogenomtänkt och hafsigt konstruerad röra vars publik jag har svårt att föreställa mig. Om man är både sadist och amerikansk fundamentalist och ändå inte blir besviken när offren lyckas och klarar sig - hoppsan, spoiler alert - så kan man kanske gilla den. Finns det en enda sådan människa? För resten av oss är detta något att undvika.

The Beaver (2011) - 4/6

Jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker om den här filmen. Större delen av tiden är den härlig, bra mycket bättre än den borde vara. Den visar vilken stor skådespelare Mel Gibson faktiskt är, trots galenskapen han avslöjat under de senaste åren. Som den deprimerade mannen som pratar genom en handdocka får han filmen att fungera mycket bättre än den har någon rätt till. Den är både rolig och rörande. Till och med övertygande.

Men en överflödig bihandling och en överraskande, drastisk vändning gör sitt bästa för att ta död på det roliga och det rörande. Det förstör inte filmen - den hämtar sig - men den byter karaktär på ett sätt som sällan fungerar. Jag vet inte vart den annars kunde ha vägen men jag ville gärna veta.

The Beaver börjar i ett djupt svart hål. Walter Black (Gibson) är mannen som en gång i tiden hade allt - kärleksfull hustru (Jodie Foster), två söner (Anton Yelchin och Riley Thomas Stewart), ett VD-jobb på ett framgångsrikt företag - men nu har han sjunkit ner i depression och det enda han gör är att sova.

Ingenting hjälper. Doktorer, piller, böcker, terapi. Till slut ber hustrun Meredith honom att flytta, och när han håller på att kasta saker hittar han en smutsig gammal bäverdocka. Under ett klantigt självmordsförsök dyker bävern upp på hans hand och pratar med en röst som låter som Rod McCain i Fierce Creatures.

Genom bävern kan Walter uttrycka känslor och tankar som han inte tidigare kunde. Han återvänder till sin familj och till sitt jobb. Han är som pånyttfödd. Han tar tillbaka sitt liv.

Det fantastiska är att jag tror på det. Det är en fundamentalt löjlig idé, men den räddas av Gibsons spel och det faktum att jag faktiskt förstår hur det skulle kunna fungera för en man som Walter att prata genom en docka. Visst distraheras jag av den instoppade historien om äldste sonen Porter (Yelchin) och hans relation till den briljanta cheerleadern Norah (Jennifer Lawrence), men det stör inte förrän berättelsen gör sin vilda och oväntade sväng.

Till och med då fortsatte jag tycka om den. Jag gillar att bli överraskad och nu var jag riktigt nyfiken. Men filmen faller där, allt det charmiga försvinner - det är trots allt en berättelse om en man med bäverdocka på handen - och sen kan den bara glida in i mål och sluta. Det är ett trist öde för en film som är så oväntat bra nästan hela vägen.

The Homesman (2014) - 3/6

Jag vet inte om det är en aktuell trend eller om det bara är jag som har haft otur, men på sistone har jag sett alldeles för många filmer som inte har något vettigt slut, utan liksom bara rinner ut i sanden, eftertexter. Och så sitter man där och undrar varför man tittade när det ändå inte var på väg nånstans och ärligt talat inte var särskilt festligt under tiden heller.

The Homesmans bästa scen är också en av de första, och sen sitter man och väntar på att det ska bli lika bra igen. Det blir det aldrig utan det är bara scener utan närmre sammanhang som avverkas och sen försvinner utan att ha någon vidare inverkan på berättelsen, och så slutar det med att Tommy Lee Jones dansar på en flotte.

Han är även inblandad i den ovan nämnda bästa scenen. Hans karaktär George Briggs har tagit över någon annans stuga, vilket i vilda västern är ett grovt brott. Tre män bestämmer sig för att slänga ut honom med våld och det slutar med att han sitter på en häst med en snara runt halsen och väntar på att djuret ska tappa tålamodet och gå sin väg. Hände det förresten någonsin i verkligheten eller bara i västernfilmer? Varför skulle nån göra av med en alldeles utmärkt häst bara för att inte stå kvar och titta på en avrättning man själv ställt till med?

Förbi kommer i alla fall Mary Bee Cuddy (Hilary Swank), som ska transportera tre mentalsjuka kvinnor - Arabella Sours (Grace Gummer), Gro Svendsen (Sonja Richter) och Theoline Belknapp (Miranda Otto) - från Nebraska till Iowa. Hon släpper lös honom mot ett löfte om hjälp och tillsammans börjar de färdas österut.

Resten av filmen är en skickligt gjord men fundamentalt meningslös historia, där små bra scener löser av varandra tills allt är klart och ingen verkar veta vad som ska hända nu. Och där tar det slut, i ett slöseri med talang.