tisdag 30 juli 2013

Fanny och Alexander (1982) - 5/6


Ingmar Bergmans Oscarvinnande megafilm (lite över tre timmar i sin vanliga version som är den jag sett, en bit över fem i fullständig form) var också den sista biofilm han regisserade, och förmodligen hans mest personliga verk. Det är svårt att se den och inte tänka sig lille Ingmar inuti Alexander, den lille pojke som tillsammans med sin syster får en svår barndom under en sträng och hårt religiös far. Kanske är den resultatet av Bergmans barnsliga önsketänkande. Det är så här han önskar att det kunde ha gått.

Under 1900-talets första årtionde lever den välbärgade familjen Ekdahl i Uppsala. Pappa Oscar (Allan Edwall) och mamma Emilie (Ewa Fröling) arbetar inom teatern och deras barn Fanny (Pernilla Allwin) och Alexander (Bertil Guve) leker lyckligt i familjens flådiga hus. Allting ändras när pappan dör och mamman gifter om sig med biskop Edvard Vergéus (Jan Malmsjö), en änkling som lever spartanskt i ett sparsamt inrett hus.

Nu är det slut på de glada lekarna. Under den strikte biskopen får man inte ha roligt. Alexanders förhållande till sin styvfar är först kallt och sedan fientligt; Alexanders fantasi och livsglädje sticker biskopen i ögonen. Han bestämmer sig för att knäcka Alexander men det visar sig svårt. Hur intensivt biskopen än predikar att hans själsliga styrka är större än Alexanders så inser vi att det är precis tvärtom. Biskopen är en svag man som desperat vill vara stark men inte vet hur. Alexander har aldrig behövt tänka på det, han bär det inom sig.

Emilie, som nog till en början hoppades på att livet med biskopen inte skulle bli så annorlunda mot livet med Oscar, inser vad det är hon försatt sig själv och sina barn i och när ett brinnande hat mot biskopen. Han vägrar skilsmässa och om hon lämnar honom så får han behålla barnen. Hon lierar sig med familjevännen Isak Jacobi (Erland Josephson) för att rädda barnen. I Isaks hus finns den mystiske Ismael (Stina Ekblad), vars ord till Alexander förmodligen innehåller filmens kärna.

Detta kan aldrig bli mer än den kortaste sammanfattning. Fanny och Alexander innehåller så mycket mer, trådar inom trådar, dussintals karaktärer och deras relationer till varandra, och idel fina insatser från dåtidens svenska skådespelarelit och dem som senare skulle ingå i den. Bland de kända namnen finns Jarl Kulle, Christina Schollin, Peter Stormare, Pernilla Wahlgren, Pernilla August och Lena Olin, bortsett från dem jag redan nämnt. Tillsammans bygger de upp denna fantastiska historia i denna konstfärdigt hopsatta värld som förtjänar sina Oscars för foto och scenografi.

Det märks att tretimmarsversionen saknar en del. Emilie går alltför fort från att lyckligt flytta ihop med biskopen till att hata honom. Jag tror att det i de saknade scenerna finns en hel del förklaringar. Det ändrar inte att tretimmarsversionen är ett förtrollande verk. Trots den ofta dystra miljön och svarta stämningen finns det magi här, barndomsmagi. Det syns särskilt i scenen när familjen ska fly från biskopens hus och något omöjligt händer, utan närmare förklaring.

Är det vad lille Ingmar drömde om skulle hända när han var liten och fadern låste in honom i garderoben som straff för någon mindre förseelse? Är det vad den store Ingmar vill ska hända alla små pojkar i Alexanders situation? Mig påminde det om To Kill a Mockingbird, som tydligt är en historia sedd genom barns ögon. Det kanske inte hände exakt så där, men Scout minns det så. Detta är Alexanders historia - Fanny finns bara i bakgrunden, Alexanders känslomässiga ankare - och det är hans version vi ser.

Vad som egentligen hände Fanny och Alexander får vi nog aldrig veta, men under ett underbart ögonblick blev en liten pojkes önskedrömmar sanning, och vi får avsluta historien på ett ljust sätt.

söndag 28 juli 2013

Gatans kung (orig. Somebody Up There Likes Me) (1956) - 5/6


Rocky Graziano var en av sin tids största boxare och befinner sig fortfarande i toppen vad gäller knockout. Minns ni "One Punch" Mickey O'Neil i Snatch? Det är ungefär vad Rocky Graziano var i verkligheten, en slagskämpe som kunde fälla med en smäll, till och med när han mötte motståndare för vilka en timme i ringen bara var ännu en dag på jobbet.

I filmen om honom - som bygger på hans självbiografi och såvitt jag kan utröna faktiskt troget följer den sanna historien - spelas han av Paul Newman - i dag legendarisk veteran, då en färsk skådespelare som här gjorde sin första huvudroll. Hans karaktär påminner till att börja med om den han tio år senare spelade i Cool Hand Luke, men de två väljer ganska snart olika vägar i livet och därför slutar det på helt olika sätt.

Den unge Thomas Rocco "Rocky" Barbella växer upp i de italienska kvarteren i Brooklyn. Hans far (Harold J. Stone) är en försupen, bitter, misslyckad boxare och lille Rocky får snart lära sig att ducka och ta en smäll. Det brukar inte gå så bra med de killarna och det gör det inte här heller; Rocky blir småbrottsling och gatukämpe och tillbringar en stor del av sin ungdomstid inspärrad. När han till slut hamnar i ett riktigt fängelse gör det ingen skillnad alls för honom, han fortsätter göra uppror som om han inte känner till att det finns något annat sätt att bete sig på.

När han kommer ut ur fängelset väntar en värvningsorder. Andra världskriget pågår och landet behöver soldater. Arméns disciplinerade tillvaro är naturligtvis ingenting för Rocky och han bråkar så mycket han kan för att sen ta permanent bondpermis. Nu är han på flykt och utfattig, och för att överleva gör han något han avskyr: han blir boxare. Rocky vill inte gå i sin fars fotspår och i stället för att göra karriär av sin järnhöger tar han sina pengar och försvinner efter varje match.

Han kan inte hålla sig undan för evigt och efter ett år i militärfängelset tar han upp boxningskarriären på riktigt. Nu börjar hans liv fixa sig; det gamla gänget finns inte längre i hans liv, han får en flickvän, Norma (Pier Angeli), och han har en duktig tränare, Irving (Everett Sloane), som frustrerat försöker få honom att träna hårdare. Men behöver han det, så länge han vinner?

Gatans kung är en film som får mig att fundera över sportfilmens konventioner. Man ser många av dem här men många av dem vänds också upp och ner. Var dessa saker konventioner före den här filmen eller var den med om att skapa dem? Klichéer förändras ofta väldigt mycket mellan sitt ursprung och att de blir klichéer.

Ta Norma, filmens boxarhustru. En karaktär som hon har ungefär en och endast en uppgift i en boxningsfilm: hon ska vara orolig och sitta hemma framför TV:n eller radion när de stora matcherna pågår, och begrava ansiktet i en näsduk när kommentatorn säger att hennes man tar en smäll. Norma gör förstås allt detta, men det är inte allt hon är. Hon är en riktig karaktär, bra mycket trovärdigare och mångfacetterad än de flesta sportfilmsfruar. Var hon med och skapade en arketyp som råkade missa det som gjorde henne bra? Det vore inte första gången.

Historien i Gatans kung sitter ihop så fint och är så väloljad att jag blev förvånad över hur nära den följde det som hände i verkligheten. Givetvis har den förenklats - om inte annat så hade Rocky en bror som inte förekommer i filmen - men de viktiga bitarna verkar sammanfalla. Framför allt är Rockys stenhårda höger, hans trubbel med boxningskommissionen, den klimaktiska matchen och, tror jag, Rockys personlighet allihop på riktigt.

torsdag 25 juli 2013

The Nine Lives of Fritz the Cat (1977) - 2/6


Katten Fritz (Skip Hinnant) sitter på soffan och röker på medan hans fru (Reva Rose) skäller ut honom för att han är en lat, konstant pårökt, egoistisk socialbidragstagare. För att undkomma hennes tirader drömmer Fritz sig tillbaka till sina tidigare åtta liv - eller så kanske han bara dagdrömmer om en annorlunda tillvaro.

I sina tankar ligger Fritz med sin syster, blir Adolf Hitlers psykoanalytiker och är en storfräsare på trettiotalet. Bland annat. En del av historierna - särskilt den om New Africa, staten som skapades i New Jersey särskilt för afroamerikaner - innehåller stora portioner samhällssatir som ger en fingervisning om vad den här filmen kunde ha blivit om den hade siktat mer åt det hållet än på chockfaktor.

Meet the Feebles gjorde något liknande men lyckades genom att backas upp av gedignare idéer och större filmskapartalang. The Nine Lives of Fritz the Cat kommer ingenvart, har ingen sammanhängande struktur, lider av alldeles för mycket utfyllnad (imponerande för en film som går på under en timme och tjugo minuter) och när det är klart undrar man mest vad poängen var med allt det här.

The Nine Lives of Fritz the Cat är uppföljaren till Ralph Bakshis Fritz the Cat, en barnförbjuden tecknad film som fick ungefär lika delar hyllning och kontrovers. Det ledde till den här filmen, gjord utan Bakshis inblandning och troligen bara för att casha in på föregångarens popularitet och kända namn. Det syns.

tisdag 23 juli 2013

Hunger (2009) - 2/6


Fem främlingar vaknar i ett mörkt rum och har ingen aning om hur de kom dit eller vad de gör där. Japp, det är en ny version av "människor utsätts för hemska saker i ett trångt utrymme av oklara orsaker"-historien, där Cube är ett av de bästa exemplen och filmer som Breathing Room tillhör de många dåliga. Hunger är bättre än Breathing Room, främst för att dess grundidé är så mycket bättre, men den gör misstaget att bara antyda de saker som - om de uttalats tydligt - hade gjort den riktigt bra.

De fem är Jordan (Lori Heuring), Luke (Joe Egender), Anna (Lea Kohl), Grant (Linden Ashby) och Alex (Julian Rojas). Deras fängelse är naknare än de flesta, en nästan tom underjordisk kammare som till att börja med är mörk men snart lyses upp. Då avslöjas en klocka som räknar till trettio dagar. Ska de behöva tillbringa en månad här nere?

De övervakas av en osedd man (Bjorn Johnson) som - börjar vi inse - genomför ett vetenskapligt experiment. Han har till och med en kontrollperson där nere. Hans mål verkar vara att få sina offer att ge efter för hungern och äta varandra. Varför? Utspridda återblickar ger oss ledtrådar och slutligen ett svar.

Det är här Hunger svänger fel. Ju mer vi ser av vetenskapsmannens bakgrund och börjar förstå hans motivation, desto mer intresserade blir vi av honom. Hade han inte kunnat få en riktigt bra scen? I stället ges han inte en enda replik utan är bara en tyst skuggfigur som visserligen visar känslor - all respekt för Bjorn Johnson - men som aldrig ger uttryck för dem. Det bästa i filmen behandlas som ett nödvändigt ont.

söndag 21 juli 2013

Red Eye (2005) - 6/6


Jag älskar att hitta pärlor som den här. Jag snubblade över den i en "köp tre betala för två"-DVD-låda. Det fanns två filmer jag ville ha och så den här som jag aldrig hade hört talas om, men Cillian Murphy är ju bra och det kändes som en mysig kort film att ta fram när jag hade en stund över. Jag fick mycket mer än jag väntade mig.

Red Eyes enda riktiga svaghet är att början - "lära känna karaktärerna"-stunden som brukar vara klumpig och tråkig - är så bra att filmen aldrig riktigt hämtar sig; när handlingen väl kommer igång är den mindre intressant än att bara se de två huvudpersonerna träffas och smått lära känna varandra. Det får betraktas som ett ursäktligt fel.

Den ene huvudpersonen är Lisa Reisner (Rachel McAdams) som arbetar på ett lyxigt hotell i Miami och presenteras för oss som en erfaren, proffsig och svårstressad yrkesmänniska. Till och med när hon lämnar sitt jobb för att gå på sin mormors begravning är hon redo att med ett ögonblicks varsel lösa problem via telefonen, problem som den stackars stressade Cynthia (Jayma Mays) inte hade lyckats reda ut utan henne. Lisa fixar biffen och går på sitt försenade plan.

Dessförinnan träffar hon Jackson Rippner (Cillian Murphy), en charmig, empatisk kille som bjuder henne på ett par drinkar och sen av en slump visar sig sitta bredvid henne på planet. Eftersom det här är en thriller kan han förstås inte vara det han utger sig för, och det är ett fantastiskt förvandlingsnummer när Murphy går från den genomtrevlige killen till något väldigt kallt och mörkt. Och så har det psykologiska spelet inletts.

Det finns ingen anledning att gå in på detaljer och all anledning att låta bli. Låt mig bara säga att det är stora saker på gång och även i dessa onaturliga miljöer rör sig McAdams och Murphy med en smidig självklarhet. Det händer en sak eller två som anstränger realismen men vi förlorar aldrig känslan att vi rör oss i verkligheten, där riktiga människor möts och kämpar.

Regissören Wes Craven är känd som en skräckmästare och till och med jag föll för hans dekonstruktion Scream, men annars har jag inte varit imponerad av hans verk. Den här gången släppte han på skräckgenren och skapade något väldigt bra. Kanske inte unikt, kanske inte speciellt, bara väldigt bra.

torsdag 18 juli 2013

Riddle (2013) - 4/6


Någon har sagt att en manusförfattares jobb är att dölja att hens karaktärer är idioter. De bästa manusförfattarna ser förstås till att deras karaktärer inte är idioter, men det är inte många förunnat att varenda gång lyckas snickra ihop en handling som en normalbegåvad människa inte hade kunnat ta sig ur på en halv kafferast. Om det görs bra nog så bryr vi oss förstås inte och filmen fungerar ändå. När karaktärernas idiotier drar till oss vår uppmärksamhet är det för att resten av filmen inte lyckas distrahera oss.

Och så finns det filmer som Riddle, där karaktärerna gör varenda klichéigt misstag man kan göra - vända ryggen åt den fortfarande levande skurken, dela upp sig när de rör sig på främmande mark i mörkret, springa uppför trappor i stället för nerför - och det ändå lyckas fungera, främst genom att vända upp och ner på ett par andra klichéer och dra in oss i sin stämning och sitt mysterium.

Holly (Elisabeth Harnois) är en välartad, populär tonåring i en liten amerikansk stad. Hennes lillebror Nathan (Ryan Malgarini), som verkar ha någon form av lättare handikapp, är ett vanligt mobbingoffer och föredrar att hålla sig för sig själv. Hans syster tar hand om honom och vid dagens slut sitter han på läktaren medan hon övar cheerleading, och väntar på att han ska köra henne hem.

Då dyker två äldre killar upp, killar som kommer från white trash-centret Riddle. De är Matt (Bryan Lillis) och Cameron (Ben Bledsoe). Både vi och Nathan förstår att de är där för att roa sig genom att jävlas med honom, men Nathan faller för önsketänkandet och hänger med dem på en tur i deras vrålåk. De bränner iväg längs vägarna och stannar till på en bensinmack. Nathan går på toa... och syns inte till igen.

Tre år senare är Nathan fortfarande försvunnen och Holly försöker gå vidare med sitt liv. En dag ser hon Nathans skor på en främmande mans fötter och när hon följer honom genom en folkmassa tycker hon sig se Nathan själv i en bil som kör iväg, mot Riddle. Hon följer efter, och jakten är igång.

Det är här Riddle börjar överraska. När filmen hoppade över tre år blev jag besviken; jag hade velat se efterspelet till Nathans försvinnande. Vad hände med Matt och Cameron? Så fort Holly kommer till Riddle kommer svaren på det. Hela den staden hamnade i fokus när Nathan försvann och dess invånare vill inte ha med Hollys jakt att göra. De vill inte uppleva det igen. Val Kilmers tjocke, släpige bondlurksheriff (filmens bästa prestation) ger henne definitivt ingen hjälp, men han är en väldigt underhållande roll som omedvetet skickar henne mot sin dotter Amber (Diora Baird) som är betydligt mer villig att hjälpa till. Matt och Cameron kommer in i berättelsen igen, och trådarna börjar knytas ihop.

När jag ser filmer som Riddle är jag alltid orolig att jag ska bli besviken, särskilt på slutet - alldeles för många filmer bidrar till den moderna trenden att strunta i att ha ett vettigt slut alls - men Riddle höll formen. Visst, karaktärerna beter sig som idioter och det är svårt att ignorera, men den gör tillräckligt mycket ovanligt och rätt för att det ska bli rätt bra i slutänden.

tisdag 16 juli 2013

Cats & Dogs (2001) - 5/6


Jag har bara en sak att säga: den här filmen innehåller fallskärmshoppande ninjakatter. Om det får dig att le så tillhör du filmens målgrupp. Om inte så bör du undvika den. Jag log.

Premissen är att det råder krig mellan katter och hundar. Båda arterna döljer sin intelligens för människorna, som i sammanhanget är krigsbyte. Djuren vill utrota sina motståndare och bli människornas enda husdjur. Jag antar att när de vunnit ska de ge sig på akvariefiskar, papegojor och illrar också, men det nämns aldrig.

Krigets fokus ligger just nu på familjen Brody. Pappan (Jeff Goldblum) är professor och håller på att utveckla ett botemedel mot den hundpälsallergi han själv lider av, vilket dock inte hindrar honom från att äga en blodhund vid namn Buddy som är utplacerad av hundarmén för att skydda professorns viktiga arbete.Om allergin botas kommer alla människor att kunna ha en hund.

Det vill förstås inte katterna veta av. Den onda mästerhjärnan Mr Tinkles, en vit perserkatt (förstås) med Sean Hayes röst, skickar en liten styrka för att oskadliggöra Buddy. Uppdraget lyckas och hundarna skickar beaglevalpen Lou (Tobey Maguires röst) för att ta Buddys plats. Under den erfarne fältagenten Butch (Alec Baldwins röst) får Lou träffa de andra agenterna med ansvar för familjen Brody, tränas upp till agent och se det avancerade övervakningscentret under Brodys gata.

Mr Tinkles skickar in sina ninjor - se ovan - och "ryssen", en legendarisk agent med Glenn Ficarras röst, för att stjäla professorns resultat och använda dem till motsatsen till deras syfte: att ge alla människor hundallergi så att katterna kan härska.

Allt det här är jätteroligt. Fånigt och fjantigt och en så dum idé att det inte borde fungera så här bra, men jag hade roligt hela vägen igenom den här tramsiga historien. Det roliga är hur stort allvar katterna och hundarna tar det på. Om de för ett ögonblick vacklade i sin övertygelse, om de för en sekund gav intryck av att veta att det bara är fåneri alltihop, skulle det inte hålla ihop. I stället är de blodigt allvarliga agenter och spioner och ninjor och militära befälhavare, vilket krockar med att de är så satans söta allihop. Och ju farligare de är, desto sötare är de, och jag kan inte låta bli att skratta.

Och allvarligt talat: fallskärmshoppande ninjakatter.