Stonehearst Asylum (2014) - 5/6

Året är 1899 och den unge doktor Edward Newgate (Jim Sturgess) anländer till det avlägset belägna Stonehearst-sinnessjukhuset, där han ska lära sig yrket. Han blir insläppt av Mickey (David Thewlis) och dennes underhuggare, och får träffa doktor Silas Lamb (Ben Kingsley).

Sjukhuset är fullt av patienter, psykiskt sjuka människor från fina familjer som gömt undan dessa pinsamheter. Newgate förbluffas av Lambs oortodoxa metoder - han tror inte på droger eller låsta dörrar, och han föredrar att göra sina patienter lyckliga framför att bota dem, när han får det valet.

Newgate träffar även den pianospelande hysterikern Eliza Graves (Kate Beckinsale), som han snabbt blir förtjust i. Hon håller avståndet - hon tycker inte om att bli vidrörd, och hon vet uppenbarligen något om sjukhuset som inte Newgate fått veta.

En av hemligheterna upptäcker han under en nattlig utforskningsfärd i byggnaden. I källaren hittar han inlåsta människor, bland dem Benjamin Salt (Michael Caine). De berättar en otäck historia. Vad är egentligen sanningen?

Det är kusligt på ett sätt som för tankarna till The Wicker Man, även om Stonehearst Asylum aldrig når de höjderna. Newgate rör sig genom en läskig stämning som bara blir värre av att vi inte vet vilken sida vi själva är på. Ärkefienderna Lamb och Salt har båda sina poänger, och vi har anledning att hata och frukta båda två, men vi förstår dem också. Att de spelas av dunderproffsen Kingsley och Caine gör förstås sitt till, men både Beckinsale och Sturgess glänser också. Skådespelet ger ett fullständigt naturligt intryck från alla håll, och då sjunker jag alltid in i berättelsen.

Den enda riktigt svaga punkten är filmens klimax, där all moralisk tvetydighet tillåts rasa ihop och vi avslutar med eld och action. Som tur är är det inte den sista scenen, utan vi får en sista bit kvalité innan filmen slutar. Det är det jag tänker minnas.

Horrible Bosses (2011) - 4/6

De tre barndomsvännerna Nick (Jason Hendricks), Dale (Charlie Day) och Kurt (Jason Sudeikis) har varsitt problem med chefer. Nick är en finanskille som utnyttjas och manipuleras av det oförskämda ärkesvinet David Harken (Kevin Spacey), Dale är tandsköterska under Julia (Jennifer Aniston) som ständigt försöker tilltvinga sig sex, och Kurt arbetar på ett kemiföretag och älskar allt med sitt jobb utom Bobby Pellitt (Colin Farrell), den förre chefens son som vill krama ut så mycket profit som möjligt så han kan fortsätta med knark och horor.

När Nick, Dale och Kurt dränker sina sorger tillsammans kommer de - halvt skämtsamt - fram till en enkel lösning: mörda cheferna. Efter klantigheter och misslyckanden lyckas de hitta Motherfucker Jones (Jamie Foxx), som dock tycker att det är för lite pengar och bara går med på att vara deras mordkonsult. De bestämmer sig för att göra en Strangers on a Train och döda varandras chefer.

Det är inte svårt att lista ut vart Horrible Bosses är på väg, även om det är roligt att upptäcka detaljerna. Och slutet är förstås en osannolik räddning från ingenstans, som vänder katastrof till triumf. Någon originalitet är svår att hitta - till och med Anistons osannolikt sexuellt aggressiva karaktär är bara en klassisk komisk skruvning.

Men det är kul. Jag hade roligt hela vägen igenom Horrible Bosses, och blev underhållen. Spacey, Aniston och Farrell spelar över så mycket de bara kan, och det blir bra. Jag visste förstås att allt skulle fixa sig, men jag undrade exakt hur det skulle gå till och roades när jag fick veta det. Om jag nånsin inte har något bättre för mig och Horrible Bosses råkar gå på TV ser jag gärna om den, och det är väl så bra det kan gå för en film som inte siktar högre.

Lucy (2014) - 1/6

Den här filmen bygger på tio-procent-av-hjärnan-myten, och det är inte ens det dummaste med den. Inte på långa vägar. Den verkar sikta på nån sorts rekord i pseudovetenskap, kvasifilosofi, och vanligt skitprat. Under slutminuterna försöker den nå 2001-stämning och misslyckas pinsamt kapitalt. Om den inte hade varit fullt så korkad och inte hade haft fullt så många gapande hål i handlingen så hade det kanske funkat bättre, men jag betvivlar det.

Luc Besson har skapat den här historien om Lucy (Scarlett Johansson; jag antar att Milla Jovovich var upptagen), en amerikansk student i Taiwan. Hon dejtar en odåga (Pilou Asbæk) vilket slutar med att hon ska leverera en portfölj till den koreanske gangsterbossen Jang (Choi Min-sik). Portföljen innehåller den revolutionerande nya drogen CPH4, en påse av det opereras in i den snabbvärvade knarkkuriren Lucy, hon får en spark i magen som öppnar påsen, och så börjas det.

Parallellt med detta ser vi professor Samuel Norman (Morgan Freeman) föreläsa om hjärnmyten, där han pratar strunt om vad som skulle hända om vi kunde använda tjugo eller till och med fyrtio procent av våra hjärnor. Tydligen använder delfinerna tjugo procent av sina, varför de har kunnat evolvera sonar. Det har flera andra djur också, och det är definitivt inte evolution Lucy håller på med... okej, om jag ska påpeka varenda dumhet i det här manuset tar recensionen aldrig slut.

Lucy får telepatiska och telekinetiska krafter, blir en oslagbar superninja och gudabenådad stuntförare, och får kunskaper hon inte hade innan. Som tydligen låg gömda i de där mystiska nittio procenten av hjärnan som ingen någonsin kunnat peka ut. Ibland får vi uppdateringar av hur många procent Lucy är uppe i. Hon börjar på sju. Det är fan illa.

Man kunde kanske tro att actionscenerna åtminstone skulle väga upp resten, men de är lika döda som de i Matrix Reloaded, och av samma anledning: Lucy (liksom Neo) är en oövervinnelig superhjälte. Det är en del av konceptet att hon inte kan få stryk. På rätt tidigt stadium kan hon peka på människor så blir de medvetslösa. Vem ska kunna hota henne?

Det här är en tom, tråkig röra. Besson har sagt att Jang är hans bäste skurk sen Norman Stansfield i Leon, vilket bekräftar att den en gång skicklige regissören har blivit knepig. Norman Stansfield var en underbar skapelse och en av Gary Oldmans bästa prestationer - i hård konkurrens - medan Jang är en fullständig pappfigur som vi har sett tusentals gånger förut och som dessutom knappt är med i filmen. Att han skulle vara något att vara stolt över - det förklarar hur mannen som gjorde Leon kunde förfalla till att göra Lucy.

Whiplash (2014) - 6/6

Vilken underbar film. Med relativt enkla medel - och understöd från två starka skådespelarprestationer - skapar den en upplevelse som drar in oss tills vi känner smärtan och förtvivlan men också hoppet och segerglädjen. Whiplash är en film om ambition, om viljan att bli bättre och bättre tills man inte bara är det bästa man kan bli utan ännu bättre. Om att gå bortom sina egna gränser och vägra acceptera att gränserna ens finns. För det är så man blir riktigt stor.

Området är musikens, men det hade väl kunnat vara vad som helst. Få aktiviteter hade dock kunnat bygga upp så här bra dramatiska scener - medan Rockys matcher behövde ett soundtrack anländer Whiplash med ett inbyggt. När svetten rinner, sår slits upp, blod droppar, så dunkar trummorna ständigt. Kombinationen av rytmen och de hänsynslösa närbilderna får våra hjärtan att pulsera. Jag vet ingenting om musik förutom att jag tycker om den men här sögs jag in och satt och skakade.

En historia som denna kräver en ung hungrig talang, och det är Andrew Neiman (Miles Teller), en trummande nittonåring som kommit in på den prestigefyllda musikskolan Shaffer. Hans dröm är att bli en av de största - han nämner namn som Buddy Rich och Charlie Parker.

Den som ser hans talang är Terence Fletcher (J.K. Simmons), en dirigent vars jazzorkester behöver en andretrummis. Fletcher är trevlig till att börja med men visar sig snabbt vara en nästintill psykotisk disciplindiktator som motiverar med utskällningar, förolämpningar och örfilar. För Fletcher finns det bara ett mål: att hitta och fostra nästa musikgeni. I hans orkester finns inget utrymme för misstag, inget utrymme för mediokritet, och inget utrymme för ursäkter. Man kan antingen knäckas eller bli motiverad.

Andrew blir motiverad. Han tränar fanatiskt, med den galnes besatthet. Hans händer börjar blöda, han plåstrar dem och fortsätter. När plåstren slits ner och trumpinnarna gnider mot naket kött sätter han på nya, och fortsätter. När han blir förstetrummis blir han extatisk, när någon annan får chansen blir han vansinnig. Hans existens kretsar runt det enda målet.

Regissören Damien Chazelle ska ha sagt åt J.K. Simmons att han inte ville se en människa utan "a monster, a gargoyle, an animal". Simmons tog den instruktionen och drev den in i väggen och ännu längre. Hans Fletcher är en genuint skrämmande varelse - än värre eftersom han INTE är ond utan vet precis varför han gör det han gör - som ständigt flyttar våra gränser. Vi tror att han inte kan bli värre, vi lyckas kanske rentav glömma hur jävlig han har varit, men sen slår han tillbaka och chockar oss igen. Det är en fantastisk skådespelarprestation som skapar en unik karaktär. Vi har sett våldsamma, elaka, hänsynslösa svin förut, men i Fletcher ser vi något nytt. Kanske bara ett större svin, kanske en människa som släppt sina bojor.

Whiplash börjar bra, blir bättre, tar sig igenom en något plattare bit och avslutar spektakulärt. Jag vet inte vad slutet säger om budskapet, men jag vet att det är ett fullständigt underbart slut, en scen med få jämlikar, en utdragen sekvens som på något magiskt sätt lyckas bli mer och mer spännande ju längre den fortgår och dessutom illustrerar en trovärdig karaktärsutveckling på några få minuter.

Och nästan varenda scen i Whiplash - i alla fall musikscenerna - slår oss med liknande kraft. Detta är Damien Chazelles andra film. Jag har inte sett hans första men nu vill jag, och jag ser fram emot hans nästa. Han skrev Whiplash, han såg till att den blev gjord, och han regisserade den med en talang och en säkerhet som de flesta regissörer inte uppnår på hela sina karriärer. Chazelle är bara 29.

Jag kan inte släppa den här filmen utan att prata om kritiken mot den. Forrest Wickman har - i en artikel som du inte ska läsa förrän du sett Whiplash - om filmens bruk av en anekdot om musiklegenden Charlie Parker. Wickman har säkert rätt i faktafrågan, men han har inte förstått poängen. När han säger att ingen kan öva nog för att bli genialisk har han förstås rätt, men Whiplash säger inte emot. Det Whiplash säger är att även om man har talangen måste man öva som en galning - det är bara då man vet om man har nog med talang, och det är bara då man blir stor. Bortslösad talang är en tragedi.

13 Going On 30 (2004) - 1/6

Trettonåriga Jenna Rink (Christa B. Allen) har det inte lätt. Hon är inte en av de coola populära Six Chicks, hon har tandställning och inga bröst, och hennes bästa kompis är den hopplöst ocoola grannen Matt Flamhaff (Sean Marquette).

På sin trettonårsfest blir hon utsatt för ett grymt spratt och önskar att hon vore "thirty, flirty and thriving". Hon vaknar upp som trettioåring (Jennifer Garner), med snygg pojkvän (Samuel Carlson), bästis (Judy Greer) och bra jobb på just den modetidning hon drömde om som barn, men inget minne av hur hon hamnade där.

Jenna kommer bara på en sak att göra: söka upp Matt (Mark Ruffalo). Han fanns ju alltid vid hennes sida. Men de har inte varit vänner på åratal och för honom är det bara konstigt att någon han kände som barn plötsligt dyker upp och vill ha hjälp.

Det går säkert att göra en fin, rolig film på det här temat, men det är inte den här filmen. Jennifer Garner gör vad hon kan för att porträttera en trettonåring i en trettioårings kropp men hur hårt hon än anstränger sig för att det ska bli charmigt och roligt så blir det bara pinsamt. När hon börjar dansa på en fest är det lika obekvämt att se som när hon blir lurad på sitt kalas.

Resten av berättelsen följer troget en utstakad, förutsägbar stig. Karaktärerna pratar och beter sig som de gör för att historien ska kunna rulla på, inte för att det finns någon vettig anledning till det. Naturligtvis undgår filmskaparna inte att trycka in en urtråkig, artificiell slutkläm och ett sockersött slut som ställer fler frågor än det besvarar.

Enligt Filmtipset är Freaky Friday en "liknande film". Tänk om den här hade varit i närheten.

The Hundred-Foot Journey (2014) - 3/6

Den indiska familjen Kadam driver en restaurang i Mumbai, men kravaller leder till att den brinner ner och de lämnar landet. Först England, sen Frankrike. När deras bil bryter ihop finner de sig i en fransk by där patriarken (Om Puri) bestämmer att de ska öppna sin restaurang - tvärsöver gatan från en Michelinstjärnad konkurrent.

Ingen annan i familjen, särskilt inte Hassan (Manish Dayal) som ska bli familjerestaurangens näste kock, tycker att detta är en bra idé. Fransmän gillar inte indisk mat, byn är för liten, konkurrensen är för stark, det är helt enkelt fel. Men pappa bestämmer och det blir som han säger. De öppnar Maison Mumbai.

På andra sidan gatan är det Madame Mallory (Helen Mirren) som huserar, och hon tycker genast illa om sin nya konkurrent. Hon och pappa Kadam börjar utkämpa ett tyst krig där de försöker sabotera för varandra. Fredsstiftaren blir unge Hassan, som är nyfiken på fransk matlagning och gör titelns hundrafotsresa tvärsöver gatan, trots Mallorys skepsis och pappans öppna fientlighet.

Det är den första halvan av filmen - bråket mellan kulturerna och försöken att hela klyftan. Det fungerar bra. Det är ovant att se Helen Mirren som en elak, halvrasistisk bitch men hon har aldrig varit dålig i något och det är hon inte här heller. Manish Dayal gör en fin storögd nyfiken ung man med framtiden framför sig, och Om Puri är en trovärdig arg karl som levt enligt samma principer hela sitt liv och inte ser någon anledning att ändra sig nu.

Men när Hassan tillryggalagt sina hundra fot och skaffat en andra stjärna åt Mallory byter filmen karaktär och handlar om något helt annat. Hassan blir berömd med sin indiskfranska fusion, och därifrån är det som om vi rör oss i en ny värld. Den charmiga historien om kulturell överbryggning på liten skala är som bortblåst, och samtidigt slutar jag bry mig.

Om The Hundred-Foot Journey hade stannat i sin lilla by och fokuserat på relationerna mellan karaktärerna, med Hassans integration som slutgiltig triumf, så hade den varit en vacker film. Nu är den en bra början med en opassande fortsättning och ett påklistrat slut.

Cake (2014) - 2/6

Jag antar att alla skådespelare som blev kända för komedier förr eller senare vill tackla något seriöst och visa att de inte bara är pajasar. För vissa av dem fungerar det bra - både Jim Carrey och Robin Williams har gjort riktigt bra, allvarliga filmer - och det här är väl Jennifer Anistons försök (okej, Rock Star får väl räknas). Det slutar inte lika väl.

Det är dock inte hennes fel. Hennes prestation i Cake har fått mer beröm än den är värd, men hon tar sig långt utanför sin bekväma zon och avgår med segern. Hon har aldrig spelat någon som liknar Claire Bennett, en kvinna som sedan en trafikolycka har ådragit sig kronisk smärta och ett humör som gör att knappt någon orkar vistas i närheten av henne. Det är bara hennes hushållerska Silvana (Adriana Barraza) som står ut med henne, och möjligen hennes man Jason (Chris Messina) - om hon lät honom.

Claire blir utslängd från sin stödgrupp efter att hon visar upp fel inställning till Nina (Anna Kendrick), en stödgruppsmedlem som begick självmord och lämnade efter sig en änkling, Roy (Sam Worthington), och ett moderlöst barn, Casey (Evan O'Toole). Hon tycker sig se och prata med Nina, och det enda hon kommer på att göra är att ta reda på så mycket som möjligt om Nina. Var det kanske hon som gjorde rätt val, trots allt?

Cake berättar en grötig, slingrig historia som aldrig vill komma fram. Det kanske är ett konstnärligt grepp - det mänskliga tillståndets yttersta meningslöshet - men om det ska funka på mig så måste jag bry mig. Jag måste bry mig riktigt mycket.

Det gör jag bara inte. Det är synd om Claire, det är synd om Roy, det är synd om Casey, men det når aldrig fram till mig. Jag undrar slött vart det ska ta vägen, och blir inte förvånad när svaret är ingenstans.