Vilken underbar film. Med relativt enkla medel - och understöd från två starka skådespelarprestationer - skapar den en upplevelse som drar in oss tills vi känner smärtan och förtvivlan men också hoppet och segerglädjen. Whiplash är en film om ambition, om viljan att bli bättre och bättre tills man inte bara är det bästa man kan bli utan ännu bättre. Om att gå bortom sina egna gränser och vägra acceptera att gränserna ens finns. För det är så man blir riktigt stor.
Området är musikens, men det hade väl kunnat vara vad som helst. Få aktiviteter hade dock kunnat bygga upp så här bra dramatiska scener - medan Rockys matcher behövde ett soundtrack anländer Whiplash med ett inbyggt. När svetten rinner, sår slits upp, blod droppar, så dunkar trummorna ständigt. Kombinationen av rytmen och de hänsynslösa närbilderna får våra hjärtan att pulsera. Jag vet ingenting om musik förutom att jag tycker om den men här sögs jag in och satt och skakade.
En historia som denna kräver en ung hungrig talang, och det är Andrew Neiman (Miles Teller), en trummande nittonåring som kommit in på den prestigefyllda musikskolan Shaffer. Hans dröm är att bli en av de största - han nämner namn som Buddy Rich och Charlie Parker.
Den som ser hans talang är Terence Fletcher (J.K. Simmons), en dirigent vars jazzorkester behöver en andretrummis. Fletcher är trevlig till att börja med men visar sig snabbt vara en nästintill psykotisk disciplindiktator som motiverar med utskällningar, förolämpningar och örfilar. För Fletcher finns det bara ett mål: att hitta och fostra nästa musikgeni. I hans orkester finns inget utrymme för misstag, inget utrymme för mediokritet, och inget utrymme för ursäkter. Man kan antingen knäckas eller bli motiverad.
Andrew blir motiverad. Han tränar fanatiskt, med den galnes besatthet. Hans händer börjar blöda, han plåstrar dem och fortsätter. När plåstren slits ner och trumpinnarna gnider mot naket kött sätter han på nya, och fortsätter. När han blir förstetrummis blir han extatisk, när någon annan får chansen blir han vansinnig. Hans existens kretsar runt det enda målet.
Regissören Damien Chazelle ska ha sagt åt J.K. Simmons att han inte ville se en människa utan "a monster, a gargoyle, an animal". Simmons tog den instruktionen och drev den in i väggen och ännu längre. Hans Fletcher är en genuint skrämmande varelse - än värre eftersom han INTE är ond utan vet precis varför han gör det han gör - som ständigt flyttar våra gränser. Vi tror att han inte kan bli värre, vi lyckas kanske rentav glömma hur jävlig han har varit, men sen slår han tillbaka och chockar oss igen. Det är en fantastisk skådespelarprestation som skapar en unik karaktär. Vi har sett våldsamma, elaka, hänsynslösa svin förut, men i Fletcher ser vi något nytt. Kanske bara ett större svin, kanske en människa som släppt sina bojor.
Whiplash börjar bra, blir bättre, tar sig igenom en något plattare bit och avslutar spektakulärt. Jag vet inte vad slutet säger om budskapet, men jag vet att det är ett fullständigt underbart slut, en scen med få jämlikar, en utdragen sekvens som på något magiskt sätt lyckas bli mer och mer spännande ju längre den fortgår och dessutom illustrerar en trovärdig karaktärsutveckling på några få minuter.
Och nästan varenda scen i Whiplash - i alla fall musikscenerna - slår oss med liknande kraft. Detta är Damien Chazelles andra film. Jag har inte sett hans första men nu vill jag, och jag ser fram emot hans nästa. Han skrev Whiplash, han såg till att den blev gjord, och han regisserade den med en talang och en säkerhet som de flesta regissörer inte uppnår på hela sina karriärer. Chazelle är bara 29.
Jag kan inte släppa den här filmen utan att prata om kritiken mot den. Forrest Wickman har - i en artikel som du inte ska läsa förrän du sett Whiplash - om filmens bruk av en anekdot om musiklegenden Charlie Parker. Wickman har säkert rätt i faktafrågan, men han har inte förstått poängen. När han säger att ingen kan öva nog för att bli genialisk har han förstås rätt, men Whiplash säger inte emot. Det Whiplash säger är att även om man har talangen måste man öva som en galning - det är bara då man vet om man har nog med talang, och det är bara då man blir stor. Bortslösad talang är en tragedi.
Området är musikens, men det hade väl kunnat vara vad som helst. Få aktiviteter hade dock kunnat bygga upp så här bra dramatiska scener - medan Rockys matcher behövde ett soundtrack anländer Whiplash med ett inbyggt. När svetten rinner, sår slits upp, blod droppar, så dunkar trummorna ständigt. Kombinationen av rytmen och de hänsynslösa närbilderna får våra hjärtan att pulsera. Jag vet ingenting om musik förutom att jag tycker om den men här sögs jag in och satt och skakade.
En historia som denna kräver en ung hungrig talang, och det är Andrew Neiman (Miles Teller), en trummande nittonåring som kommit in på den prestigefyllda musikskolan Shaffer. Hans dröm är att bli en av de största - han nämner namn som Buddy Rich och Charlie Parker.
Den som ser hans talang är Terence Fletcher (J.K. Simmons), en dirigent vars jazzorkester behöver en andretrummis. Fletcher är trevlig till att börja med men visar sig snabbt vara en nästintill psykotisk disciplindiktator som motiverar med utskällningar, förolämpningar och örfilar. För Fletcher finns det bara ett mål: att hitta och fostra nästa musikgeni. I hans orkester finns inget utrymme för misstag, inget utrymme för mediokritet, och inget utrymme för ursäkter. Man kan antingen knäckas eller bli motiverad.
Andrew blir motiverad. Han tränar fanatiskt, med den galnes besatthet. Hans händer börjar blöda, han plåstrar dem och fortsätter. När plåstren slits ner och trumpinnarna gnider mot naket kött sätter han på nya, och fortsätter. När han blir förstetrummis blir han extatisk, när någon annan får chansen blir han vansinnig. Hans existens kretsar runt det enda målet.
Regissören Damien Chazelle ska ha sagt åt J.K. Simmons att han inte ville se en människa utan "a monster, a gargoyle, an animal". Simmons tog den instruktionen och drev den in i väggen och ännu längre. Hans Fletcher är en genuint skrämmande varelse - än värre eftersom han INTE är ond utan vet precis varför han gör det han gör - som ständigt flyttar våra gränser. Vi tror att han inte kan bli värre, vi lyckas kanske rentav glömma hur jävlig han har varit, men sen slår han tillbaka och chockar oss igen. Det är en fantastisk skådespelarprestation som skapar en unik karaktär. Vi har sett våldsamma, elaka, hänsynslösa svin förut, men i Fletcher ser vi något nytt. Kanske bara ett större svin, kanske en människa som släppt sina bojor.
Whiplash börjar bra, blir bättre, tar sig igenom en något plattare bit och avslutar spektakulärt. Jag vet inte vad slutet säger om budskapet, men jag vet att det är ett fullständigt underbart slut, en scen med få jämlikar, en utdragen sekvens som på något magiskt sätt lyckas bli mer och mer spännande ju längre den fortgår och dessutom illustrerar en trovärdig karaktärsutveckling på några få minuter.
Och nästan varenda scen i Whiplash - i alla fall musikscenerna - slår oss med liknande kraft. Detta är Damien Chazelles andra film. Jag har inte sett hans första men nu vill jag, och jag ser fram emot hans nästa. Han skrev Whiplash, han såg till att den blev gjord, och han regisserade den med en talang och en säkerhet som de flesta regissörer inte uppnår på hela sina karriärer. Chazelle är bara 29.
Jag kan inte släppa den här filmen utan att prata om kritiken mot den. Forrest Wickman har - i en artikel som du inte ska läsa förrän du sett Whiplash - om filmens bruk av en anekdot om musiklegenden Charlie Parker. Wickman har säkert rätt i faktafrågan, men han har inte förstått poängen. När han säger att ingen kan öva nog för att bli genialisk har han förstås rätt, men Whiplash säger inte emot. Det Whiplash säger är att även om man har talangen måste man öva som en galning - det är bara då man vet om man har nog med talang, och det är bara då man blir stor. Bortslösad talang är en tragedi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar