Jag har sett den här filmen förut. Många, många gånger. Detaljerna varierar, men detaljerna spelar ändå ingen roll. Vem bryr sig egentligen om hur många soldater det finns, eller vad de slåss mot, eller var de slåss, eller vad som står på spel?
Det är samma karaktärer - den oerfarne ledaren, den tuffe andremannen som är den egentlige huvudpersonen, civilisten, killen som offrar sig, bråkstaken, den tuffa tjejen, sjukvårdaren. Det är samma fiender - ansiktslösa och hotfulla, en bestialisk hord. Och det är samma historia - ett förband som ger sig in på ett uppdrag som blir mycket värre än de någonsin kunde tänka sig, och de måste slåss mot en övermäktig fiende, men triumferar mot alla odds. Hoppsan, spoiler.
Att det den här gången handlar om en global invasion av rymdvarelser, det är inget jag tänker på. Särskilt som vi bara ser den lilla biten av kriget som utspelar sig i Los Angeles, bara en av minst tjugo inledande invasionsplatser. Missförstå mig inte; jag förstår poängen med att reflektera det stora i det lilla, och jag förstår poängen med att fokusera på de få som faktiskt vinner. Men att som här bara visa ett litet slag, som om dess utgång spelar någon egentlig roll, det fungerar bara inte.
Jag blev till och med besviken på Aaron Eckhart. Hans prestation i den här filmen har fått mycket beröm men jag tycker att han bara gör en kliché. Veteransoldaten som bara ska få av ett sista uppdrag innan han drar sig tillbaka och bär på känslobagage sen det förra uppdraget. Som inte kan le om han så får betalt för det. Som kämpar med misstro från de andra soldaterna och kanske från sig själv, men naturligtvis bevisar att det är opåkallat.
Men vem bryr sig? Filmer som Battle: Los Angeles är ändå bara actionfester, eller hur? Det handlar om kulor och explosioner. Visst, det finns gott om båda delarna, men det räddar ingenting. Jag vet inte om det är ett medvetet val eller klantig klippning, men en scen som fick mig att undra varför en ensam soldat plötsligt hade två kamrater får mig att luta åt det senare, men det är omöjligt att följa med i vad som händer i stridsscenerna. Ja ja, krigets förvirring och allt det där. Säkert en postmodern kommentar eller nåt. Och urtråkigt.
Så vi har en film med noll originalitet, kass action, och en extremt artificiell inledningspresentation av klichékaraktärer. Jag undrar om jag någonsin kommer att träffa någon som verkligen gillade den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar