Den här filmen bygger på tio-procent-av-hjärnan-myten, och det är inte ens det dummaste med den. Inte på långa vägar. Den verkar sikta på nån sorts rekord i pseudovetenskap, kvasifilosofi, och vanligt skitprat. Under slutminuterna försöker den nå 2001-stämning och misslyckas pinsamt kapitalt. Om den inte hade varit fullt så korkad och inte hade haft fullt så många gapande hål i handlingen så hade det kanske funkat bättre, men jag betvivlar det.
Luc Besson har skapat den här historien om Lucy (Scarlett Johansson; jag antar att Milla Jovovich var upptagen), en amerikansk student i Taiwan. Hon dejtar en odåga (Pilou Asbæk) vilket slutar med att hon ska leverera en portfölj till den koreanske gangsterbossen Jang (Choi Min-sik). Portföljen innehåller den revolutionerande nya drogen CPH4, en påse av det opereras in i den snabbvärvade knarkkuriren Lucy, hon får en spark i magen som öppnar påsen, och så börjas det.
Parallellt med detta ser vi professor Samuel Norman (Morgan Freeman) föreläsa om hjärnmyten, där han pratar strunt om vad som skulle hända om vi kunde använda tjugo eller till och med fyrtio procent av våra hjärnor. Tydligen använder delfinerna tjugo procent av sina, varför de har kunnat evolvera sonar. Det har flera andra djur också, och det är definitivt inte evolution Lucy håller på med... okej, om jag ska påpeka varenda dumhet i det här manuset tar recensionen aldrig slut.
Lucy får telepatiska och telekinetiska krafter, blir en oslagbar superninja och gudabenådad stuntförare, och får kunskaper hon inte hade innan. Som tydligen låg gömda i de där mystiska nittio procenten av hjärnan som ingen någonsin kunnat peka ut. Ibland får vi uppdateringar av hur många procent Lucy är uppe i. Hon börjar på sju. Det är fan illa.
Man kunde kanske tro att actionscenerna åtminstone skulle väga upp resten, men de är lika döda som de i Matrix Reloaded, och av samma anledning: Lucy (liksom Neo) är en oövervinnelig superhjälte. Det är en del av konceptet att hon inte kan få stryk. På rätt tidigt stadium kan hon peka på människor så blir de medvetslösa. Vem ska kunna hota henne?
Det här är en tom, tråkig röra. Besson har sagt att Jang är hans bäste skurk sen Norman Stansfield i Leon, vilket bekräftar att den en gång skicklige regissören har blivit knepig. Norman Stansfield var en underbar skapelse och en av Gary Oldmans bästa prestationer - i hård konkurrens - medan Jang är en fullständig pappfigur som vi har sett tusentals gånger förut och som dessutom knappt är med i filmen. Att han skulle vara något att vara stolt över - det förklarar hur mannen som gjorde Leon kunde förfalla till att göra Lucy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar