Den indiska familjen Kadam driver en restaurang i Mumbai, men kravaller leder till att den brinner ner och de lämnar landet. Först England, sen Frankrike. När deras bil bryter ihop finner de sig i en fransk by där patriarken (Om Puri) bestämmer att de ska öppna sin restaurang - tvärsöver gatan från en Michelinstjärnad konkurrent.
Ingen annan i familjen, särskilt inte Hassan (Manish Dayal) som ska bli familjerestaurangens näste kock, tycker att detta är en bra idé. Fransmän gillar inte indisk mat, byn är för liten, konkurrensen är för stark, det är helt enkelt fel. Men pappa bestämmer och det blir som han säger. De öppnar Maison Mumbai.
På andra sidan gatan är det Madame Mallory (Helen Mirren) som huserar, och hon tycker genast illa om sin nya konkurrent. Hon och pappa Kadam börjar utkämpa ett tyst krig där de försöker sabotera för varandra. Fredsstiftaren blir unge Hassan, som är nyfiken på fransk matlagning och gör titelns hundrafotsresa tvärsöver gatan, trots Mallorys skepsis och pappans öppna fientlighet.
Det är den första halvan av filmen - bråket mellan kulturerna och försöken att hela klyftan. Det fungerar bra. Det är ovant att se Helen Mirren som en elak, halvrasistisk bitch men hon har aldrig varit dålig i något och det är hon inte här heller. Manish Dayal gör en fin storögd nyfiken ung man med framtiden framför sig, och Om Puri är en trovärdig arg karl som levt enligt samma principer hela sitt liv och inte ser någon anledning att ändra sig nu.
Men när Hassan tillryggalagt sina hundra fot och skaffat en andra stjärna åt Mallory byter filmen karaktär och handlar om något helt annat. Hassan blir berömd med sin indiskfranska fusion, och därifrån är det som om vi rör oss i en ny värld. Den charmiga historien om kulturell överbryggning på liten skala är som bortblåst, och samtidigt slutar jag bry mig.
Om The Hundred-Foot Journey hade stannat i sin lilla by och fokuserat på relationerna mellan karaktärerna, med Hassans integration som slutgiltig triumf, så hade den varit en vacker film. Nu är den en bra början med en opassande fortsättning och ett påklistrat slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar