The Santa Clause (1994) - 2/6

Vid första anblicken verkar The Santa Clause vara en typisk oförarglig och lättglömd familjekomedi av den sort som Tim Allen är specialist på. Större delen av tiden är den också just det. Sen tar den en riktigt otäck sväng rätt in i mörkret samtidigt som den fortsätter låtsas vara en oförarglig familjekomedi. Och när jag läser dess recensioner verkar jag vara ensam om att märka det.

Vi tar det från början. Scott Calvin (Allen) är en framgångsrik företagskille med alla de egenskaper som huvudpersonen brukar ha i såna här filmer. Han har en liten son, Charlie (Eric Lloyd), tillsammans med sin exfru Laura (Wendy Crewson) som gift om sig med psykiatern Neal (Judge Reinhold), som Scott förstås har ett ömsesidigt hatförhållande till. Scott har sällan tid med sin son som mycket hellre hänger med mamma och styvfar men nu är det jul och den ska han fira hemma hos Scott.

Det blir förstås katastrof när Scott sätter eld på kalkonen och det slutar med ett restaurangbesök. När Scott till slut fått Charlie i säng väcks han av oväsen på taket och när Scott går ut för att undersöka det ser han en tjock man i röda kläder som råkar ramla ner och försvinna. Det visar sig att det var tomten och enligt reglerna är Scott nu den nye tomten. Han och Charlie tillbringar natten med att dela ut julklappar och flyger sedan till Nordpolen där de får träffa chefsnissen Bernard (David Krumholtz) som förklarar allt.

Charlie köper hela historien direkt medan Scott vägrar acceptera sanningen. Det hela oroar Laura och Neal, särskilt när Scott bitvis börjar dela Charlies uppfattning. Till slut för de saken inför en domare som tar ifrån den uppenbarligen störde Scott hans besöksrättigheter. Och så blir det jul igen och Scott och Charlie ger sig ut för att dela ut klappar än en gång. Laura och Neal ringer polisen och det blir människojakt.

Stopp där. Vad hände nyss? Här har vi alltså en uppenbart mentalsjuk man som kidnappar en liten pojke - det spelar ingen roll vad som egentligen pågår, i alla fall inte för pojkens stackars mamma. Hon måste vara, och är, alldeles förstörd.

Det är inte roligt. Det är inte oförargligt. Det är inte lättglömt. Det är faktiskt riktigt satans otäckt, en klassisk vuxenskräck som inte borde få komma i närheten av en familjekomedi. Och filmen behandlar det som något att skoja med.

Utan det elementet hade The Santa Clause varit just den oförargliga och lättglömda familjekomedi jag trodde att den var, men som den är så är den något helt annat. Ingen mysig julfilm, i alla fall.

A Christmas Carol (1999) - 6/6

På Filmtipset kan man se vilka filmer man själv tycker sämre om än de flesta och vilka filmer man själv tycker bättre om än de flesta, eller som jag föredrar att se det: överskattade filmer och underskattade filmer. På den senare listan återfinns alltid en av mina favoritfilmer, nämligen 1999 års TV-version av A Christmas Carol.

Den är den perfekta filmatiseringen av Charles Dickens odödliga klassiker, en historia som sprängt sina gränser och blivit en arketyp. Även om man aldrig läst ett enda ord som producerades av Dickens penna så känner man till forna julars spöke, denna julens spöke, och kommande julars spöke. Till och med en annan av de klassiska julhistorierna - It's a Wonderful Life - som själv blivit arketyp har ett arv från Dickens berättelse.

Den här gången är det Patrick Stewart som spelar Ebenezer Scrooge, den rike men snåle och olycklige gamle mannen som hatar jul, välgörenhet och glädje. Richard E. Grant spelar hans anställde Bob Cratchit, mannen som är Scrooges motsats: fattig och med föga anledning att glädjas, men ändå full av värme och kärlek.

Att det är de här två skickliga skådespelarna hjälper förstås till. Patrick Stewart hade gjort dramatiska uppläsningar av A Christmas Carol innan filmen gjordes och det får han nytta av när han spelar en nästan bokstavstrogen version av Scrooge. Richard E. Grant är konsekvent bra och låter oss känna Cratchits smärta och se det ljus som fortfarande brinner inom honom.

Men framför allt är det den för mig i övrigt helt okände regissören David Jones (fast nu när jag kollar ser jag att det var han som regisserade Kyle MacLachlan-versionen av Kafkas Processen, en annan underskattad film) som gör den här filmen till det mästerverk den är. Stämningen är så påtaglig att den blir en extra skådespelare. Inga detaljer förfars. Scener - jag tänker främst på montaget där sjömän och fångar sjunger julsånger - som inte har något med handlingen att göra bidrar ändå till känslan.

Och det här är ju ytterst en historia om känslor. Känslorna som är begravda inom Scrooge men som fortfarande går att locka fram. Känslorna som Cratchit tvingas dölja för att kunna fortsätta försörja sin familj. Känslorna som sprudlar i Cratchits familj. Känslorna som de tre julspökena känner till och vägrar släppa taget om.

A Christmas Carol är en perfekt tillrättalagd, vacker version av en historia så briljant att den har tagit sig in i vårt kollektiva medvetande och förmodligen kommer att leva kvar där efter att dess upphovsman är bortglömd. Om detta är en film jag överskattar så är det en film jag är mycket nöjd med att överskatta.

Love Actually (2003) - 4/6

Love Actually känns som om manusförfattaren spelade romantisk-komedi-bingo och behövde ett dussin olika historier för att få plats med allt. Vi har en berättelse om en nybliven premiärminister och en av hans anställda, en annan om en änkeman och hans styvsons första kärlek, en tredje om en ung engelsman som är övertygad om att kärleken finns i USA, en fjärde om ett äktenskap som hotas av mannens dragning till en ung kollega, en femte om en författare och hans portugisiska hushållerska, och så vidare.

Love Actually är en ganska lång film och större delen av tiden känns den som om den inte är mödan värd. Det är väldigt mycket setup, som det måste vara om man ska hinna kryssa av alla situationer och klichéer som kan tänkas finnas i en film som denna.

Men så kommer julafton och därmed sluten på alla dessa historier, och än en gång lär vi oss att klichéer existerar av en anledning: de fungerar. Visst, en stor del av förtjänsten kan läggas på den förstklassiga rollistan; Love Actually verkar nästan stila med sina skådespelare. Bland dem vars närvaro normalt signalerar något sevärt finns Liam Neeson, Emma Thompson, Bill Nighy, Alan Rickman, Colin Firth, Martin Freeman och Laura Linney, och därtill kommer Hugh Grant, Keira Knightley, Billy Bob Thornton, Elisha Cuthbert, Shannon Elizabeth, Denise Richards, Chiwetel Ejiofor och Rowan Atkinson. Det är en imponerande samling namn.

Men det är inte bara de som gör det. Manuset leder oss skickligt genom alla dessa trådar, hur åtskilda och röriga de än kan verka till att börja med, och avslutar varenda en på ett tillfredsställande sätt samtidigt som de flesta knyts ihop. Om de första nittio minuterna av Love Actually hade varit lika bra som de sista trettio så hade den varit fantastisk. Nu är den nätt och jämnt bra nog.

Home Alone 2: Lost in New York (1992) - 1/6

I min inte särdeles positiva recension av Home Alone glömde jag nämna ännu en anledning till att den inte är lämplig för sin avsedda publik: barn. Som tur är så kommer den anledningen fram ännu tydligare i uppföljaren, som är ännu sämre. Vilket måste ha krävt ansträngning.

I den första delen lyckas unge Kevin McCallister (Macaulay Culkin) nästan helt ensam besegra de stygga skurkarna (Joe Pesci och Daniel Stern), men i slutändan behöver han trots allt hjälp från en vuxen. Och vilken vuxen? Jo, den skumme otäcke gamle mannen som enligt ryktet är mördare, men som visar sig vara snäll om man bara tar sig tid att lära känna honom.

Alltså, jag förstår varför "döm inte hunden efter håren" är en bra princip att lära barn. Men "se till att bli kompis med den läskige främlingen" är inte riktigt lika bra. I den första filmen handlade det i alla fall om en granne; i den här filmen är det en uteliggare och baglady. Ja, fördomar är otäcka. Nej, jag vill ändå inte att mina barn ensamma ska knalla runt och vänslas med människor på samhällets skuggsida.

Så när Kevin gör just det och blir belönad när hans planer än en gång nästan fungerar hela vägen fram, så är det en ganska olämplig läxa. Men eftersom det gjordes i den första filmen så måste det ju göras i den här.

För Home Alone 2 är i allt viktigt en remake av sin föregångare. Det är jul, familjen ska åka till Miami och fira, genom en olyckshändelse följer Kevin inte med, och så blir han angripen av brottslingar som han väljer att bekämpa med hembyggda fällor. Den här gången går han på fel plan och hamnar i New York i stället för Miami och han slår sig ner i ett tomt hus. I övrigt är det samma skurkar, samma story, samma utdragna actionscen där skurkarna misshandlas till vrålande skratt från barnen i publiken, och samma sistasekundenräddning från den läskige vuxne.

För den som sett Home Alone är Home Alone 2 helt överflödig. För den som inte sett Home Alone är Home Alone 2 bara usel. För barn är båda filmerna gravt olämpliga, och för vuxna är de förhoppningsvis motbjudande.

Naughty or Nice (2012) - 4/6

Så här i helgtider tycker jag att det är dags för en ny temavecka här på bloggen, så hela veckan runt jul är det julfilmer och inget annat. Vi börjar med Naughty or Nice, där Krissy Kringle (Hilarie Burton) strax före jul får sparken från sitt reklambyråjobb och därmed fruktar att gå hem till sin mamma (Meredith Baxter) på middag. Nu kommer hon att få höra att hon både är arbetslös och ogift, även om hon har en långvarig pojkvän, Lance (Matt Dallas).

Som om det inte vore nog att heta Krissy Kringle och bo på Candycane Lane (gatan bytte namn när hon flyttade dit), mittemot den julpyntfixerade Debbie (Jessica Tuck). Det gör att hon varje år får tusentals brev adresserade till jultomten, men i år är ett av dem annorlunda: en bok vid namn "Naughty or Nice". Det visar sig att det är tomtens egen bok och allt Krissy behöver göra är att säga en persons namn så berättar boken allt styggt hen gjort.

Naughty or Nice verkar vara en typisk, förutsägbar lågbudget-TV-film, och visst är den både lågbudget och gjord för TV. Och den har väl ingen revolutionerande historia heller. Men den har faktiskt fler bottnar än jag väntade mig. Historier av den här typen brukar ha exakt en vändning, och Naughty or Nice hade en till.

Jag tycker om det. Jag gillar när filmer anstränger sig lite mer än de måste. Naughty or Nice hade kommit undan med att vara precis vad jag väntade mig, men den la in en smula mer djup i sina karaktärer, vred på en förväntning, och blev bättre. Det räcker för att jag ska gilla den.

The Fall of the House of Usher (1928) - 5/6

Varför gör vi inte såna här filmer längre? Bortsett från den uppenbara anledningen att de skulle gå massivt back, förstås. Ändå, jag saknar dem. Och jag pratar inte om svartvitt eller dialoglöshet - inte så mycket som en replikskylt syns till - utan om designen.

Det är väl för att designen inte behövs längre. Nu är specialeffekter så avancerade att det inte finns någon anledning att dölja dem bakom svarta dimmor och dubbelexponeringar. Men en stämning går förlorad samtidigt. 1928 levde fortfarande arvet från teatern kvar inom filmen, och nu är det nog helt dött. På teatern accepterar vi att allt inte ser ut som det skulle i en idealiserad verklighet, men på film ska det vara benhårt.

Så är det inte i The Fall of the House of Usher. Symboliska element regnar och trängs på ett sätt som filmpublik bara inte går med på i dag. Om det ska vara symbolisk miljö så måste det göras som i Dogville, så att till och med den trögaste tittaren inser att det inte är tänkt att representera hur det faktiskt ser ut.

Men här fungerar det. Berättelsen är obegriplig och endast tangentiellt relaterad till Edgar Allan Poes litterära förlaga. Jag har läst den och hade ändå sällan klart för mig vad som pågick. Det vi ser är filmat vansinne, människors nedfall i galenskap och plåga. Roderick (Herbert Stern), Madeline (Hildegarde Watson) och en namnlös ryttare (Melville Webber) rör sig i en värld som bildligt faller samman tills vi i de sista sekunderna får se den falla samman bokstavligt också.

Det är inte en film som någonsin skulle göras i dag, men det är tolv fascinerande minuter. Ingen är för upptagen för att klämma in en tittning på The Fall of the House of Usher.

The Hobbit: The Battle of the Five Armies (2014) - 4/6

Så efter den nästan perfekta första filmen, den inte lika bra men fortfarande svårklandrade andra filmen, så har vi kommit fram till denna. Inte en dålig film, men en besvikelse.

Den ser förstås fantastisk ut, liksom sina föregångare och Lord of the Rings. Varje folk - människor, alver, dvärgar, orcher, hobbitar - har sin egen karakteristiska stil som går igen i kläder, hantverk, arkitektur och konst. Gamla byggnader vittnar om uråldriga kulturer. Arméerna rör sig som om en militärhistoriker från Midgård dirigerade dem. Liksom Tolkien gjorde i skrift ger filmen oss en genomtänkt, detaljerad och övertygande värld, som skulle kunna vara verklig. Den här aspekten är lika välgjord här som i de tidigare filmerna.

Men när det gäller historien så verkar allt underordnat att skapa Coola Scener. Och visst, de är coola. Det ser jättecoolt ut att hoppa över en sköldvägg och börja nacka orcher, men är inte poängen med en sköldvägg att man stannar bakom den? Det ser jättecoolt ut att hoppa upp på ett troll så det snubblar in i ett torn som faller tvärsöver en ravin och bildar en sönderfallande bro, men hur är det möjligt att planera det?

Det är alldeles för mycket sånt. För många karaktärer gör dumma saker bara för att det ska se bra ut. För många gånger rynkas pannan och man muttrar "va...?". För många gånger rycks jag ur berättelsen, bort från Tolkiens värld. De bästa bitarna är när jag kan sänka ner mig i den, när jag känner mig delaktig i konflikten mellan dvärgakungen Thorin (Richard Armitage), alvkungen Thranduil (Lee Pace) och människornas ledare Bard (Luke Evans), eller när filmen kommer ihåg att den handlar om den lille Bilbo (Martin Freeman), vår likare, en vanlig man som hamnat i en situation han inte var beredd på.

Det var därför både de tidigare filmerna och Lord of the Rings fungerade så bra. Vi såg dem genom hobbitögon, och hobbitar är glada, lantliga varelser som gillar mat och vänner, inte krigare som dödar drakar och hackar orcher. Det är alldeles för lite hobbit i den här filmen. Den behandlar Tolkiens texter som en börda, inte som en fantastisk resurs. Freemans spel är så bra att han lätt hade kunnat bära upp scen efter scen om han bara hade fått en chans.

I stället dras ett slag som i boken upptog ett kapitel ut till en hel film, och för att fylla de pliktskyldiga utrymmena mellan striderna trycks det in besynnerliga sekvenser, som samtalen om kärlek mellan Thranduil och Tauriel (Evangeline Lilly), en påklistrad Romantic Plot Tumor om jag nånsin sett en. De envetna referenserna till de senare händelserna under ringens krig fungerade väldigt bra i den första filmen, men här är de störande missljud.

Det finns tillräckligt med kvalité i The Hobbit: The Battle of the Five Armies för att den ska vara sevärd, men inte mer än så. Den har inget av den perfekta balansen mellan saga och allvar som vi såg i den första filmen, och föga av det sprudlande äventyret från den andra. Den är ett funktionellt avslut av trilogin, och det är allt.