Journey 2: The Mysterious Island (2012) - 4/6

Det är svårt att ogilla The Rock. Han dyker upp i film efter film, verkar ha lika kul varje gång, och har ingen skam nånstans. Han är med i usla filmer och bra filmer med samma entusiasm, som en Jason Statham plus femtio kilo muskler.

På samma sätt, men av helt andra anledningar, är Michael Caine en av de mest sevärda skådespelarna jag vet. Det är alltid roligt att titta på honom - utom här, faktiskt. Jag tror att det är för att hans karaktär är en sån stövel mot The Rocks karaktär Hank.

Hank vill bara vara en god styvfar åt sjuttonåringen Sean Anderson (Josh Hutcherson). Sean är en "vernian", en som känner till att Jules Verne skrev fakta, inte fiktion. Han har redan - i den här filmens föregångare, osedd av mig - rest till jordens mittpunkt och nu har han plockat upp en radiosänd kod som han är övertygad om kommer från farfar Alexander (Caine).

Filmens första riktigt bra scen kommer när Hank, före detta militär kodknäckare, och Sean bondar över att knäcka koden och tyda meddelandet. Det visar sig peka ut var Vernes hemlighetsfulla ö ligger, och Sean bestämmer sig genast för att åka. Hank lyckas få igenom att de ska åka tillsammans; han hoppas att när det visar sig varken ön eller den oansvarige farfadern finns på plats så kan Hank finnas där för Sean.

De engagerar helikopterpiloten Gabato (Luis Guzman) och dennes dotter Kailani (Vanessa Hudgens), som Sean genast kärar ner sig i, och reser till den hemlighetsfulla ön. Som givetvis inte bara existerar utan innehåller jättespindlar och dvärgelefanter, en uråldrig ruinstad och en dold legendarisk maskin.

På något plan vet jag att detta är en dålig film. Jag bara vägrar inse det. Den har roliga scener och välgjorda actionscener, och även om det finns många frågor - Hur styr de bina? Varför ser ön ut som den gör om den rasar ihop med jämna mellanrum? Var kom den elektriska muränan ifrån? - så stör de inte så mycket att jag inte har kul.

Och massor av förtjänsten vilar på The Rocks axlar, där det visserligen finns gott om plats. Hank är en så härlig människa att man bara vill att det ska gå bra för honom. Visst är han ett gigantiskt muskelberg, men han är också en helt vanlig man som vill ta hand om sin familj och nå fram till sin styvson. När de får sina ögonblick blir jag glad, och däremellan har jag roligt, och det räcker för mig.

You Can't Take It with You (1938) - 5/6

Alice Sycamore (Jean Arthur) kommer från en familj av excentriska bohemer. I hennes hus sysslar alla med sin hobby. Syster Essie (Ann Miller) dansar ständigt, hennes man Ed (Dub Taylor) leker med sin tryckpress, mamma Penny (Spring Byington) skriver pjäser, och i källaren bygger pappa Paul (Samuel S. Hinds) och kompisen DePinna (Halliwell Hobbes) fyrverkerier. Ryssen Kolenkhov (Mischa Auer) tittar in för att äta middag och lära Essie dansa. Tjänstefolket, Rheba (Lillian Yarbo) och Donald (Eddie Anderson), verkar älska stämningen i huset. Det finns till och med en tam korp (Jimmy).

Mitt i alltihop sitter morfar Martin Vanderhof (Lionel Barrymore), som en gång i tiden var en framgångsrik affärsman. En dag stod han i hissen på jobbet när han insåg att han inte hade roligt och genast tog hissen ner igen. Sen dess har han spritt sin filosofi, skaffat sig oräkneliga vänner, och levat lycklig. När nån enveten uppköpare tvunget vill tillskansa sig hans hus tackar han nej. Det är värt mer än pengar för honom.

Han vet inte att uppköparen jobbar för samma företag som hans dotterdotter arbetar på som sekreterare, och där hon även träffat högste chefens son Tony Kirby (James Stewart). De blir förälskade i varandra, men hur ska det gå när deras bakgrunder möts? Alice har inga illusioner om sin familj och Tonys pappa Anthony P. (Edward Arnold) är en stenrik och stenhård affärsman, medan mamman (Mary Forbes) är en snobb som är besatt av sin sociala status.

Det låter som en förutsägbar historia och visst, det är det. Men den är vacker också. Det brokiga gänget hemma hos Alice gör att det inte finns en trist sekund ("not a dull moment", som morfar Vanderhof säger) och James Stewart gör förstås det han alltid gör, men det blir riktigt underbart när morfar Vanderhof och Anthony P. Kirby pratar med varandra. Två gamla män som pratar om sina långa liv.

Det är faktiskt Edward Arnold, inte James Stewart, inte Jean Arthur och inte Lionel Barrymore, som gör den här filmen så fin som den är. Hans karaktär är en kallblodig affärsman, till synes inte brydd om något annat än framgång och pengar och att krossa sina motståndare, men ganska snart - innan hans karaktärskurva börjat peka åt något särskilt håll - ser vi hans mänsklighet. Ju mer av den som kommer fram, desto mer tycker vi om honom. Anthony P. Kirby vaknar inte bara upp en dag som en ny människa, allt vi ser av honom är trovärdigt. Han är ingen karikatyr, han är en karaktär. Det är vad Edward Arnold gör honom till.

A Good Marriage (2014) - 3/6

Darcy (Joan Allen) verkar leva det perfekta livet. Hon har tre vuxna barn som älskar sina föräldrar och ett gott äktenskap med den fine och framgångsrike Bob (Anthony LaPaglia). Deras liv är skönt, lyckligt, tillrättalagt. Darcy kan nog inte föreställa sig att det kan ta slut.

Efter nästan tre årtiondens äktenskap gör hon upptäckter som tyder på att Bob har en mörk hemlighet. Hon inser nog sanningen mer eller mindre genast men måste göra efterforskningar för att övertyga sig själv. Slutsatsen står klar: Bob är inte den hon trodde att han var.

A Good Marriage bygger på en bok av Stephen King och som så många av hans historier börjar den lovande och bygger upp en situation som fastnar i huvudet, för att därefter inte ha någonstans att ta vägen och inget sätt att avsluta. Det är Kings problem; han får en bra idé och kan sällan följa upp den; i stället låter han historien flyga ut i besynnerligheter.

Den här gången går han åt andra hållet och berättelsen blir snarare mer och mer vanlig för att sluta tämligen antiklimaktiskt. Den hade kunnat sluta efter halva och det hade inte spelat någon större roll.

Jack and Jill (2011) - 1/6

Adam Sandler har en tvillingsyster, och naturligtvis är skämtet att hon också spelas av Adam Sandler, och ser ut och låter och beter sig som en typisk Adam Sandler-karaktär, det vill säga helt outhärdlig. Tonen slås an redan under förtexterna med klassiska skämt om fisar och armhålehår.

Det blir inte bättre när tvillingarna vuxit upp. Jack är framgångsrik reklamkille i Los Angeles, gift med Erin (Katie Holmes) och har två barn (Elodie Tougne och Rohan Chand). Jill är singel och bor kvar i Bronx, i bostaden hon delade med deras mor tills hon nyligen avled. Varje tacksägelsedag åker hon till Los Angeles och hälsar på sin bror. För honom är det en prövning.

Den här gången bestämmer hon sig dessutom för att stanna över hanukkah och sen över deras födelsedag, och det driver Jack vansinnig. I hans försök att sysselsätta henne leder han in henne på nätdejting och hon får träffa Al Pacino, som Jack försöker få att göra en reklamfilm för Dunkin Donuts.

Pacino spelar sig själv i en dålig film, men det ser han tydligen inte som en anledning att ta det lugnt. Han fräser på med allt han har och gör det ännu uppenbarare hur utklassade de andra i filmen är.

Det besynnerliga är hur till synes öppna komedimål inte ens får några skott. Det hade varit kul om det bara var Jack som avskydde Jill och alla andra älskade henne, och han undrade varför han var den ende vettige i en galen värld. Det hade varit kul om alla avskydde henne utom en - Pacino, förmodligen - som därför fick spela den ende galne i en vettig värld.

Men Jill är avskydd av de flesta och så finns det vissa som tycker rätt bra om henne och hur det fungerar komiskt är oklart för mig, för filmskaparna, och för resten av publiken.

Happy Madison-gänget brukar tillbringa sina filmer med att sabla ner sina egna karaktärer och sen vänta sig att vi ska köpa den känsliga upplösningen i slutet. Så även här. Det är kanske inte lika illa som i Bucky Larson, men bara för att även helvetet har våningar.

Människor går och ser de här filmerna, så de kommer väl att fortsätta göras till Sandler pensionerar sig. Men de kommer alltid att vara ett mysterium för mig.

Son of a Gun (2014) - 4/6

Nittonårige JR (Brenton Thwaites) ska sitta i fängelse för första gången. Vad han har gjort får vi aldrig veta, och å ena sidan måste det ha varit ganska ringa - hans straff är sex månader, ute efter tre om han sköter sig - men å andra sidan måste det ha varit ganska allvarligt - han hamnar på en stenhård anstalt där råbarkade tuffingar våldtar de mindre och yngre.

JR är livrädd, men får av personalen rådet att bara ta det lugnt, sköta sig, och komma ut. Han delar cell med en annan ung och spenslig kille som utsätts för oönskad uppmärksamhet från de större och äldre. De dyker upp, säger att det inte finns nånstans att fly, och tar med honom in i en tom cell. Till slut får han nog och begår självmord, och då är det JR:s tur i stället.

JR har bara en chans: att ta emot skyddet som den stenhårde och högt respekterade Brendan Lynch (Ewan McGregor) erbjuder. Brendan är en riktig hårding, inne på tjugo år, och JR har redan imponerat på honom med sina schackfärdigheter. Brendan erbjuder en enkel uppgörelse: han och hans två muskelberg till kompisar Merv (Eddie Baroo) och Sterlo (Matt Nable) ser till att inget händer JR, och när JR kommer ut så har Brendan ett jobb åt honom.

Jobbet visar sig vara att hjälpa Brendan fly, och sen är JR inne i smeten. Han presenteras för storgangstern Sam (Jacek Koman), får en fin lägenhet, och blir inblandad i nästa jobb. Nu är han Brendans kille, samtidigt som han är den som ser allt utifrån.

Brenton Thwaites har tyvärr bara ett ansiktsuttryck - eller så är det rollen som bara erbjuder ett - men Ewan McGregor spelar som vanligt på alla cylindrarna och hårt nog att väga upp det. Han är sevärd i sig själv, men resten av filmen lyckas inte riktigt lyfta runt honom. Historien traskar liksom bara på och när Brendan väl lämnat fängelset blir den genast mindre intressant, även om den gör sitt bästa för att upprätthålla hårdingstämningen och illustrera hur JR har blivit en fisk på torra land.

Det hjälps inte av en gravt otrolig kärlekshistoria mellan JR och Tasha (Alicia Vikander), en östeuropeiska som Sam importerat till Australien med löfte om medborgarskap. Tasha visar inga tecken på att vara alls dragen till JR förrän hon plötsligt riskerar liv och ära för hans skull, och blir plötsligt insvept i hans naiva drömmar.

Son of a Gun är en film jag hoppades bli positivt överraskad av, men den ligger ständigt och sniffar på okejlinjen utan att lyckas lämna den, oavsett hur mycket Ewan McGregor tar i.

Taken 2 (2012) - 5/6

Den första Taken var en hejdundrande actionthriller som tog Liam Neeson och gjorde honom till actionstjärna - dess geni låg i att hitta en man som såg ut som den före detta boxaren Neeson och dessutom var en bra skådespelare. Den följde sjuttonåriga Kim (Maggie Grace) som kidnappades av sexslavhandlare men som tur var hade den före detta CIA-agenten Bryan Mills (Neeson) till pappa. Han hade inte pengar, men han hade en väldigt särskild uppsättning färdigheter. De lät honom mörda sig fram till Kim och föra henne till säkerhet. Den lyckades till och med trycka in lite moralisk tvetydighet.

Bryan Mills är inte bara en vansinnigt skicklig agent, han är en superhjälte. Om CIA verkligen hade killar som han så hade War on Terror varit vunnet för länge sen och bin Ladin hade levt ungefär en vecka efter 11 september 2001. Men eftersom det var Liam Neeson och inte Steven Seagal så fungerade det.

I uppföljaren har han dessutom uppbackning från Maggie Grace som återkommer som dottern. Den här gången är det släktingarna till alla han dödade i den första filmen som kommer för att hämnas genom att kidnappa Bryan själv, hans exfru Lenore (Famke Janssen), och naturligtvis Kim. Men Bryans snabbtänkthet ger Kim en chans, och den använder hon till att ge Bryan en chans, och det är här Taken 2 blir något mer än en remake av sin föregångare.

Huvudpersonerna - Kim och Bryan - är helt enkelt för intagande för att det ska gå att tycka illa om filmen. Bryan må vara en superhjälte - han tar sig ur situationer som de flesta av oss inte ens orkar tänka på att hamna i - men Kim är en riktig människa, livrädd men obändigt modig. Mitt hjärta klappade för henne när hon sprang över Istanbuls hustak.

Famke Janssens Lenore är lite bortslösad och tillbringar större delen av tiden medvetslös, men jag antar att det inte fanns plats för en tuff karaktär till. Inte när Liam Neeson ska gå omkring och morra och skjuta människor med övermänsklig träffsäkerhet.

En tredje Taken-film är på väg. Jag har svårt att vara entusiastisk då jag inte trodde att den här skulle vara något att ha, men om de bara kommit på en inte alldeles för krystad historia så tror jag att det här konceptet kan överleva genom en hel trilogi. Och sen kommer det väl nån ny actionfilm med Neeson. Det verkar vara hans grej, nu för tiden.

When the Game Stands Tall (2014) - 5/6

Jag är inget sportfan, men en riktigt bra sportfilm slår det mesta. I sina bästa stunder kommer When the Game Stands Tall i närheten av de bästa i genren, och den okonventionellt modiga dramaturgin hjälper bara till. Den skulle väl aldrig bli ett mästerverk, men den blev förvånande bra.

Den hade ett kraftigt handikapp från början. Den berättar den sanna historien om Bob Ladouceur (Jim Caviezel), som ledde ett high school-lag i amerikansk fotboll till en obruten vinstserie på 151 matcher, rekord med råge. Problemet är uppenbart: filmen måste handla om att serien tar slut. Det går inte att göra en upp-och-kämpa-och-vinn-film av det.

Så manusförfattaren Scott Marshall Smith valde en smart lösning och gjorde en comebackfilm av det. Vinstserien bryts redan i början av filmen, efter att den byggts upp som en källa till stolthet för laget och skolan. Sen får vi se allt elände som drabbar spelarna - coach Ladouceur blir sjuk, en spelare dör, slitningar och brytningar - och hur de tar sig igenom det.

Ladouceur verkar vara en sant inspirerande människa. Enligt filmen tackade han nej till erbjudanden att coacha college-fotboll eftersom spelarna där redan var entusiastiska. De behövde honom inte. Det han gör är att ta unga killar och göra dem till spelare, till bröder, till unga män som ger allt varenda gång.

Det lyckas bli rörande. Vi känner med de här killarna, pressen som kommer på dem från alla håll, deras olika omständigheter och förutsättningar, och vi vill att de ska ta de beslut som är rätt för dem och för laget.

När filmen är på planen matchar den vilken sportfilm som helst. Det här är en av de filmer där jag sitter och håller andan medan bollen flyger genom luften och ber om att den ska träffa. Jag har aldrig brytt mig så mycket om en match i verkligheten som jag bryr mig om varenda passning i When the Game Stands Tall.